The Boss

Som alla andra tidningar och bloggar etc skriver idag var Bruce helt galet bra på Ullevi igår. Magiskt brukar vara ett ord som fans använder och då brukar det betyda att det var en riktigt bra spelning. Detta var något större. Magiskt räcker ingen vart. Nu fattar jag konceptet The Boss.

För ett par veckor sedan såg jag en dokumentär om Kiss-fans. Den var galen. Jag garvade rått åt idioterna. Det fanns en ultraretarderad familj som kallade sig The Kiss Family. Lagom sektinspirerat. De drillade sin treårige son att imitera Paul Stanley och pappan i familjen hade sytt Kiss-dräkter till alla i familjen. De var totalt absorberade av sina gudar. Idioter. Men igår snuddade jag nog vid den känslan för en stund.

Det finns inte så många artister som kan trollbinda en publik så. Inte en så stor publik. Det är dessutom helt meningslöst att försöka fånga det i ord. Jag brukar annars tro ganska mycket på just det skrivna ordet. Men vissa känslor går inte riktigt att förmedla. Vissa känslor måste upplevas. Så var det igår.

Folkfest är ett lite äckligt ord tycker jag. Men vad ska man säga. Arbetarklassromantikens eviga envåldshärskare talade rätt in i ryggmärgen och la sig som en skön och förenande fleecefilt över alla som var där. Generationsöverskridande.

En intensiv och fullkomlig gåshudsglädje med en underton av alldeles ljuvligt vemod, rakt igenom konserten, är den närmsta beskrivningen jag kan göra utan att bli löjlig. Det är liksom ingen idé att försöka bräcka alla andra. Bara att sälla sig till sin plats i ledet och konstatera att Bruce karisma måste vara det närmsta Elvis Presleys som någon levande artist kan komma idag. Konserten igår var det bästa jag sett. Basta!

Jag sa ju att jag skulle få stånd om han spelade The River. Det gjorde han inte men hela min kropp hade stånd nästan rakt igenom konserten. Det var stort.

Jag har svårt att välja ut det bästa, det skulle bara bli en vulgär recensionsonani, men att avsluta med Badlands innan sina extranummer var väl typ det bästa han kunde göra. När han sedan körde Thunder road och Born to run uppvägde det uteblivandet av The River med råge.

Kort sagt. Igår var den bästa konsertupplevelsen någonsin. Jag kommer aldrig missa Bruce i Sverige från och med nu. Och betyget. Femma såklart. En stor och saftig dominerande tokfemma.


Etiketter: bruce springsteen, the boss, ullevi, stånd