Ironisk lunch och dvärgligor

Usch, jag har renoveringsångest. Den typ av ångest man får när man har spenderat all sin lediga tid den senaste månaden med att måla, slipa, lacka och bära tunga grejer. Jag går runt och känner mig som en deppig bassethund. Hela tiden. Inget hjälper.

Idag gick vi till Nordstan för att äta en ironisk lunch på Murveln. Göra grejen. Det var inte bra. Istället för att som i vanliga fall bli glad och uppspelt av den kraftiga dosen socialrealism, blev jag helt bedövad. Jag skrattade när jag läste deras komboerbjudande "Svensken" (Stor stark och en Jäger eller nåt i en stilen) men det dog ut lika snabbt när jag såg aktiviteten vid roulettebordet. Det var för lesset. Inte ens lyxkaffet på Centro på tillbakavägen lyckades pigga upp mig nämnvärt.

Sedan läste jag att "Dvärgligan" ska bli film.

I vintras rapporterades det ju att några finurliga typer packade ner dvärgar i stora resväskor och placerade i bagageutrymmet på inrikes långdistansbussar. När bussen började åka kunde dvärgarna i godan ro hoppa ut och länsa Swebusresenärernas bagage på det göttaste. Det är ju egentligen fantastiskt roligt och så jävla oväntat. Jag hade nästan tyckt det var värt att bli av med min bärbara dator eller något annat dyrt bara för att äga berättarrättigheterna till en såpass störd händelse. Tänk att ha fallit offer för ett brottsyndikat bestående av en massa ohängda dvärgar.

Men inte ens det får mig att bli riktigt munter idag. Då är det är illa ställt.