Vikten av en bra fantombild

Det gör lite ont i hjärtat varje gång jag ser lappar om borttappade katter och hundar. Klumpimagenläge liksom. Jag tänker på de som saknar sin pälsiga lilla rackare och så minns jag hur alltid att jag fick en dödsångestattack den gången när morsan och farsan hyrde Lassie när jag var liten. Jag har alltid varit jävligt blödig och tokvägrade även att gå och titta på E.T som ALLA andra gjorde när jag fick höra klasskompisarna berätta hur jävla ledsam den var. Jag ville flabba när jag gick på bio, inte lipa, och jag fattade nog vad det där lilla bruna skrynkelmongot med sina ledsna ögon och fräsiga fingertelefon skulle göra med mina tårkanaler. Nejserrubob!

Igår gick jag förbi en lapp som var uppsatt vid Majvallen. Det rörde sig om en upphittad katt för en gång skull. Phew, tänkte jag, då vet vi andra att katten har det bra och slipper smittas av samma ångest som ägaren. Men det var något som inte stämde. Jag stannade upp, gick tillbaka och mycket riktigt.

Den som hittat katten hade gjort en liten affisch som tydligt förklarade att en liten spräcklig katt hittats på Paternostergatan samt telefonnummer. Så långt allt gott. Sedan hade de lagt in en fantombild på katten och den talade tvärt emot texten. Den visar tydligt att katten är enfärgad, troligen vit och INTE spräcklig alls. Fan så jävla klantigt, eller kanske rent av elakt. Alla vet ju att en bild säger mer är tusen ord, så istället för en potentiell solksenshistoria ser det ut som att dramat aldrig kommer få sig ett lyckligt slut.

Katten kommer mot sin vilja få bo kvar hos upphittarna som i värsta fall slarvade medvetet för att ingen skulle känna igen katten och inte heller höra av sig. Den nya familjen kommer känna av missnöjet och istället för att älska sin kidnappade familjemedlem kommer de till slut börja hata den. Det i sin tur kommer leda till att katten slängs ut på gatan och kommer få ett liv med hoppande mellan fosterhem, den kommer hamna i dåliga umgängeskretsar och börja missbruka sillarens, bli tjock avdankad och håglös. Det kommer helt enkelt gå rätt åt helvete för den lille kattrackarn och allt kommer bero på den där vansinnigt dåliga fantombilden. Usch, det riktigt knyter sig i magen nu när jag tänker på det.

Det ser inte bättre ut än att om det här ska få ett lyckligt slut kommer jag bli tvungen att ta tag i det personligen.

Glad påsk på er förresten!!