Det bästa av en värld... och det sämsta av en annan

I fredags var jag och J och tittade på Tomas Andersson Wij på Trägårn. Det var magiskt bra. Bättre medelklassvemod finns inte skildrat i detta land. Hans texter är gåshudsframkallande (den bra gåshuden). Hans mellansnack toppar The Hives. Det finns något avväpnande i hans superakademiska torrhet. En skön självdistans, mycket värme. Han borde skriva en roman eller en novellsamling. Det hade troligen blivit den bästa.

Igår kollade vi på mello. Andra chansen. Carolas och Andreas Johnsons förlust mot Nordman. Det är lika galet som fint att svenska folket enats så och bestämt sig för att inte släppa upp Carola till globen. Oavsett. Men Nordman. Ska det vara så ska det fanimej vara tydligen. Med facit i hand hade troligen en haschare utrustad med didgeridoo och lavemangshow plockat hem folkets röst före Androla.

För övrigt tror jag faktiskt inte att jag kan komma på ett värre uppslag till tävlingsbidrag än att låta två rakade penisar spöka ut sig i snapphanekläder och till en folkmusikinspirerad låt köra lite klassisk häxbränning på scen. Sedan ryser jag av blotta tanken på nyckelharpans existens. Man kan nog säga att jag hatar nyckelharpor. Det är det töntigaste skitinstrumentet som finns. Det är mer kuk i en mungiga. Och när jag ser Håkan Hemlin tänker jag bara på Dr. Evil i Austin powers. Svenskarnas ohyggligt dåliga smak blir med ens så otroligt verklig.

Fast det var kul att se Carolas min när beskedet kom. Den kommer för all framtid finnas i mitt bakuvud och illustrera det gamla uttrycket blåst på konfekten.