Självspäkning i "kulturens" namn

Jag har påbörjat ett nytt projekt. Det går ut på att utsätta mig för diverse obskyra kulturyttringar. Egentligen vet jag inte varför, men det är väl en form av skruvat litet självförakt som driver mig. Men samtidigt så njuter jag på något sjukt sätt av att sitta och störa mig på det som i mina ögon är ren jävla idioti.

Först ut på agendan stod estradpoesi vilket föranledde ett besök på Café Hängmattan i söndags. Första deltävlingen inför SM i poetry slam gick av stapeln. Jag J och H köpte oss varsin kall och satte oss till rätta. Bara av att kasta en blick över lokalen kunde vi fatta att det skulle bli en sjuk tillställning. Jag har tammejfan aldrig sett så mycket tadställning, busfrisyrer och bajsnödiga "kulturvänner" på ett ställe tidigare. Fy fan.

Upp på scen ramlade de. Som små rockstars äntrade de secenen en efter en och jag måste tillstå att jag imponerades av deras mod. Att gå upp där och läsa upp sina texter som de själva påstår är sprungna ur deras innersta, trots att alla som hunnit leva ett par år efter gymnasiet fattar att det mesta är hämtat ur en Veckorevyn eller Slitz som någon sedan pimpat med lite "svåra ord" och sedan läser upp stötigt till en spastisk koreografi. Det är starkt. Synd bara att det är en så värdelös kulturform.

Jag kände mig lite usel som gick dit högst ironiskt. Men samtidigt var jag tvungen att se hur det gick till.

Det är en grej att gå upp på scen och läsa en text. En bra text. Men att läsa den som ett mongo bara för att deras husgud Bob jävla Hansson lagt sig till med sådana olater är bara pinsamt. Det måste inte vara så ändå har det blivit praxis.

Värst av allt var ändå värden för kvällen. Ett sådant litteraturpretto har världen inte skådat innan. Killen höll på att driva mig till nervöst sammanbrott varenda gång han stod där framme och skruvade, böjde och bände på stativet. Jag fick lust att skrika till honom att ge fan i stativet någon gång. Han lider nog av en allvarlig släng mic-stativ-tourettes. Han citerade säkert tjugo olika personer som sitter på duktigt mycket kredd i rätt kretsar. Han ville verka så kool och drog oneliner efter oneliner, den ena torrare än den andra. Det fnissades i publiken och jag skulle tippa på att han kört det tricket ungefär lika många gånger som han fått knulla en osäker högstadietjej i litteraturvetenskapens namn tidigare (många gånger mao). Ingen med fullt utvecklad hjärna kan rimligtvis ha inlett och fortsatt ett förhållande med den killen. Det skulle vara perverst.

Att estradpoesi är skit visste vi redan. Att man faktiskt kan finna nöje i att sitta och glo på
det visste vi inte. Om man dopar sig med starköl blir det en nästan overkligt mix av pinsamhet , ångest, förakt och vansinne. Jag kände mig renad när vi gick därifrån. Redo att återvända och ännu mer redo för nästa sinnesstörda kulturyttring.

Vi bestämde att det får bli den beryktade karaokebaren snett över korsningen. Dit där folk vallfärdar från långväga för att förnedra sig å det yttersta. Man har ju hört att bra mycket sjuka grejer gått ner där.

Rapport kommer.