Vinavsmakningsmomentet

Det är trevligt att gå på restaurang. På alla sätt utom ett.

Det finns ett moment jag verkligen avskyr. Det är när man beställt och servitören/servitrisen kommer med flaskan för att enligt den sociala ritualens alla regler låta en provsmaka vinet. Jag pallar det inte.

Jag har råd. Det är ingen främmande miljö. Ändå känns det bara så jävla fel. Jag antar att det beror på att jag inte har ett tillräckligt stort kulturkapital i mitt bagage för att någonsin kunna känna mig bekväm i den situationen. Det kvittar om jag skulle bli miljonär med sjukt rymliga spenderbyxor. Jag skulle ändå skruva på mig som en treåring med vattkoppor när det var dags att smaka på vinet.

Kan de inte bara skippa charaderna och hälla upp direkt. Jag har ingen koll och de vet det.

Jag hatar hur de står där och tittar på när jag tar en sipp på vinet. Jag känner riktigt hur de tänker vilken pajas jag är – och de har helt rätt. Jag har ingen som helst aning om vad jag håller på med och de vet redan från början att det inte finns någon som helst risk att jag skulle kunna känna vare sig det var ett korkskadat vin eller om kocken hade pissat i det. Det krävs alltså hyfsat mycket för att jag ens skulle våga tänka tanken att skicka ut vinet och be om ett nytt.

Jag tänker mig att det var ungefär så den tjocka tystnaden kändes för min klasskompis Max i mellanstadiet. När vi kom tillbaka efter ett sommarlov och skulle ha gymnastik var han den enda killen som fått hår på kuken. Det var en glofest utan motstycke. Ingen sa något. Men alla undrade vad i helvete som stod på.

Jag utsätter mig för den situationen gång på gång. Jag kan se i ögonvrån hur de står där och glor när apan ska leka vinexpert. Och jag gör det. Men utan att möta dem med blicken en enda gång. Min blick får de inte – den är min sista lilla gnutta av värdighet just då. Den vill jag helst behålla.

När smakmomentet äntligen är över känns det som att flyttas till en ny dimension. Eldprovet är över. Allt blir avslappnat igen och jag kan njuta av maten, vinet och sällskapet. Som om inget har hänt. Allt är förlåtet.

Tills nästa gång