Lite spårvagnsgnäll (igen)

Det är nåt visst med kollektivtrafik. I synnerhet spårvagnarna. Jag börjar bli bra less på spårvagnarna och alla vedermödor som kantar varje färd med de bullriga asen. Och då är jag ändå ganska så härdad om jag får säga det själv.

Idag när jag hoppade på såg jag att två platser gapade tomm. I rusningstrafik. Fishy såklart men jag trängde mig snabbt fram i hopp om att kanske, men bara kanske få vila mina utarbetade lekamen.

När jag kom fram förstod jag varför ingen paxat platserna. Båda sätena var mörkare till färgen. Jag vågar mig på en vild spekulation att de möjligtvis blivit fullkomligt impregnerade av alkisurin. Jag bet ihop och blockerade mitt luktsinne på mental väg. Passerade. Aldrig begagna de platserna igen, oavsett vagn, säger jag bara. Samtidigt går man knappast säker någonstans. Varenda yta på våra lokala färdmedel får vilken medicinsk bakterieodling som helst att framstå både smaskig och lockande.

Fy fan!

Och igår när jag och J hoppade på vagnen på Grönsakstorget dröjde det knappt en hållplats innan vi blev svårt antastade av en missbrukare av grandios modell. Han klev på och valde ut oss direkt eftersom vi båda välsignats med det sociala handikappet bum-appeal. Svåraste graden. Tillsammans uppstår närmast en superhjälteförmåga där vi som små elektromagneter suger till oss varenda bettlare inom en mils radie, som om de var järnfilspån. Vad man nu ska med en sådan förmåga till.

I och för sig kan man nog säga att vi tiggde om det eftersom vi alldeles självmant valde att sätta oss längst bak i vagnen, på den s.k. pundarbänken.

Iallafall var mannen mycket yvig och närgången. Han var klädd i en röd skinnrock som blivit något spräcklig av hans vilda leverne. I handen höll han en påse tomglas som han hela tiden råkade stöta mot mina byxben. Han stod så att alla flyktmöjligheter var eliminerade. Han spottade när han pratade och blottade sitt hyfsat vissna apelsingula tandgarnityr. Jag fick saliv på min sko och J på sitt äpple.

J fick nästan panikångest och jag kände sådan vämjelse att jag inte annat kunde än skratta... ett dåreskratt... ända tills jag kom på att mannen 20 cm från mig var den person som gett Hepatit ett ansikte.

Folk tittade enligt svensk standardmodell som att vi var idioterna. Medan mannen pratade högt och sinnessjukt om sin (enligt egen utsago) MYCKET gode vän Björn Cederberg som tydligen skrivit en bok om svenska samarbeten med Stasi på den gamla goda DDR-tiden. Han skröt om sin författarvän, sa att han skulle signera böcker under bokmässan och att det var hans absolut BÄSTA vän. Spännande.

Om det skulle vara sant är det fanimej en bok jag måste läsa.

Trots allt lidande. Tänk vad mycket man får uppleva när man välje spårvagn som färdmedel.