Jag dödade inte Povel

Ibland slås man av hur dumma vissa kommentarer är.

Häromdagen skrev jag att jag har svårt som fan för Povel Ramel eftersom han massproducerat en massa klämkäck humor som jag inte pallar alls. Jag pratade om ett stipendie han instiftat som är lika käckt som Povel själv. Jag stör mig på det.

Nu är han död.

Då ramlar det in kommentarer om att jag fått som jag ville, att jag dödat Povel etc. Andra snackar om tajming. Det är vid sådana tillfällen jag blir riktigt trött.

En kurs i svensk läsförståelse någon??

För det första så ville jag inte att Povel skulle dö, jag tycker bara att hans typ av humor är svintråkig. För det andra så tror jag att ett blogginläggs makt över liv och död är något mer begränsad. Snararde är det väl rätt känt att pacemakeroperationer på nittotaggare har en tendens att strula ibland. Vad gäller tajming så tycker jag inte att det var dålig tajming. Varför skulle det vara dålig tajming att säga att jag inte sympatiserar med rickitickiticki-ramelsk humor medan han lever. Det hade varit sämre tajming att såga honom idag precis när han dött.

Men jag kan hålla med om att det är ironiskt att jag ondgjorde mig över hans käcketikäcka humor för bara ett par dagar sedan eftersom jag nu kommer tvångsfödas med just den varan. Gissa om SVT kommer duka upp en fet kavalkad av minnesprogram och hyllningsgalor.

Jag kan inte låta bli att skratta. Snacka om att bli biten i röven av självaste Povel. Somliga straffar gud genast - resten tar Povel hand om...