Styrelsen

I fredags kväll betsade jag bänkskivan jag var och kapade till hos "dvärgen" på Hornbach. Det luktade hård boffar-kvart i mitt vardagsrum så jag ställde ut skivan i trapphuset. En kvart senare hör jag att det är ett jägarns hallaballo i trappuppgången. Det härjas så att säga.

Jag hör hur nån sur jävel öppnar fönstret i trappen för att vädra (jävligt nödvändigt) ut den fasansfulla lackdoften. Jag orkar inte gå ut och starta en beef men min än så länge obeefade grannar så jag tar det kool.

Innan det är dags att nana går jag ut för att ta in grejerna och kan redan i mörkret se gnället lysa på en stort fett klagobrev fastsatt på min bänkskiva.

Jag tänder och läser följande:

Hej!
Det är förbjudet att ställa grejer i trappen, speciellt målade grejer som luktar lacknafta.
/Styrelsen

Alltså, det var det sämsta klagogram jag varit med om. Oproffsigt, bristande trovärdighet och oerhört barnsligt. Brr, jag ryser. Jag har med en riktig morsgris till granne att göra. En med såpass lite kuk att han är tvungen att ta backning av sitt gnäll med styrelsens underskrift.

Killen är med som suppleant i styrelsen. Suppleant. Ersättare. Skön SSU-style att börja jiddra i styrelsens namn så fort det är nåt. Kunde han inte bara skrivit sitt namn.

Idioten i fråga måste vara helt bortmongad i skallen. Jag är väl inte dummare än att jag förstår att han knappast samlat ihop till föreningsstämma kl 23 på en fredag. Jag blev så förbannad när jag ältade det.

Jag misstänkere fleppot som gnisslar på med sin jävligt o-smutta logdansmusik varenda lediga stund som skrev lappen. Killen klär sig i lusekofta vilket i sig är en anledning nog att ta till handgemäng. Troligen kom han hem, duktigt sugen att kränga på sig folkdräkten och låta sina feta fingrar smeka violinhalsen och gnissla sig själv till omusikalisk utlösning från 1875. Så känner han lackdoften och blir provocerad. Så modernt att det bara måste ställas till med klagkalas.

Min spontana reaktion var att jag skulle låta lappen ligga kvar i protest. Sedan tänkte jag att jag skulle gå ner och lägga den på min nittioåriga grannes rullator, men eftersom hon är den enda granne som aldrig skulle komma på tanken att klaga över något lät jag bli. Istället slängde jag lappen och kastade en förbannelse över svinet på våningen över. Smädade honom utan hans vetskap.

Blev sugen på att motadressera med en lapp som skulle lyda något i stil med:

Hej!
Det är tyvärr inte tillåtet att spela instrument så det låter i trappen, speciellt om det är bögig folkmusik och "musikern" i fråga spelar så uselt att man vill spontanmörda hans katt.
/Styrelsen

Men jag höll igen. För oraffinerat och olikt mig. Den som känner mig vet att hämnden kommer. Jag har tid på mig. Någon gång kommer det. När man minst anar det. Så har det alltid varit och jag nöjer mig inte med en liten pisshämnd. Jag har ett måtto, att alltid hämnas minst tre gånger så grovt. Göra ett statement.

Jag vet inte hur man mäter upp tre gånger på en surlapp. Hade jag varit yngre hade jag övervägt att bajsa i torktumlaren när han har tvättpass men det skulle vara så barnsligt.

Rent spontant känns det väl som att hans bil kan få sig en balle snyggt inristat på motorhuven eller liknande. Mer sofistikerat.