Människor

Jag gillar inte människor. Vi är sjukt överskattade. Fy fan!

Klockan ringde 04.45 och det var plötsligt dags att stiga upp och börja ta mig till tåget.

Alltså, tidig morgon är min ultimata nemesis och har alltid varit – kommer alltid vara. Jag har många gånger kastat en bön till döden att ta mig, innan morgonen gör det. Så att gå upp 04.45 gör mig inte direkt munter om man säger så.

Jag hamnade mittemot en kvinna 50-taggsklassen. Hon var lång och sträckte ohämmat ut sina ben så att jag fick placera mina ben i en något onaturlig ställning för att undvika en fysisk kontakt vilket skulle kännas en smula för intim för att hålla sig avslappnad. Jag hatar att sitta obekvämt. I synnerhet när hela tanken med min tilldelade plats var just komfort.

Kvinnan såg ut som en något köttigare version av Mona Sahlin, piffigt upphottad med slingor. Det tog fram Per Gessle i henne. Jag tittade mot henne, tyst, ogillande. Finskt.

Kärringen triggade mina nerver genom att oavbrutet sitta och mecka med allt blingbling hon pimpat sina händer med. Som en jävligt pundig narkoman.

Kvinnan hade en finstickad turkosaktig polokreation och under armarna tittade ett par svettfläckar fram piggt. Jag rös. Försökte lätta upp mitt inre mörker med att föreställa mig henne i en intim situation med någon. Kanske den smale IT-konsulten med hängörhänge tvärs över gången. Jag frös.

När bistrovagnen med frulle passerat åt hon hungrigt sin ägg- och kaviarmackan och vände varenda tugga med öppen mun. Var tvungen att blunda för att inte kaskadvomera över hela stället. Jag ville slänga mig över nödbromsen och sparka ut åbäket genom fönstret men lät bli.

Jag satte mig på snedden och riktade blicken bortom min ”bordskamrat”. Då fastnade istället blicken på en man som jag tippar var exakt 49 år gammal. Det som fick mig att hajja till var att han bar solbrillor. Klockan 0600 på morgonen i övergången från januari till februari. Jag kände att jag blev sur. Han hade ingen rätt att göra så.

Det är så påfrestande med medelålders män som solat upp en skön läderhud, klär sig i club blazer, uppknäppt skjorta och dieseljeans. Han satt ledigt nedsjunken i sitt säte och försökte anspela på titeln ”King of kool”. En utesäljare med rockstjärnedrömmar.

Hade jag varit tuff och hård hade jag frontat honom. Gått fram och tagit honom i kragen som den konferensknullare han är och sagt honom ett och annat. Men sån är inte jag. Jag är en klassisk knyta-näven-i-fickan-kille. Det enda som brusade upp var min hjärtfrekvens.

Jag bytte plats och satte mig bredvid min nyvakna kollega istället. Peace of mind – trodde jag. Jag försökte fokusera på en arbetsuppgift. Lätt när en tjock farbror sitter med öppen mun på andra sidan gången och snarkar som om någon monterat in en kazoo i bihålorna på honom.

Jag kände att mitt människoförakt antog helt nya proportioner.

Det finns några exemplar som är fina. Dem älskar jag. Men ärligt talat. Så förbannat bra är vi inte. Vi vill gärna tro det men sanningen är nog att vi snarare är en ful-beta av nåt ganska ogenomtänkt skit… En pitch som inte riktigt gick hem.