Det kallas visst snö

Två centimeter snö. Det är allt som krävs för att sätta Göteborgs förbannade skitkollektivtrafik totalt ur spel. Hur kan något vara så sjukt värdelöst och ändå få finnas undrar jag.

Hållplatserna var fulla av håglösa människor, sargade av väntan, bedövade av kölden. Hatet låg som filmjölk i luften. Och jag åt.

Plötsligt tjöt det i högtalarna och något västtrafikanställt missfoster förklarade myndigt att det nog var en bra idé att planera med kraftiga förseningar. Lite sent när man redan står på hållplatsen kan man tycka.

Jag fick vackert promenera. Från Majorna till centrum. Det kändes sådär.

Jag hatar politikerna i Göteborg för att de vägrar fatta hur sjukt mongo det är att ha spårvagnstrafik i bruk trots att vi kommit en bit in i det nya millenniet. Jag hatar Göteborgs spårvägar för att de trots sina ockertaxor inte lyckas tillhandahålla vagnar och spår som pallar med lätt vinterväder. Jag hatar att jag lydigt har köpt månadskort och mest av allt hatar jag att det blivit godkänd praxis att ingenting ska funka bara för att det faller ett par centimeter av det kalla blöta.

Det kallas snö för i helvete. På våra breddgrader borde det inte komma som en sån jävla överraskning. Inte varje gång. En flinga och det är kaos. Hur kan det vara så.

Jag blir så förbannad.