Sick boy

Livstecken? Här kommer ett.

Jag har precis börjat komma igång igen med bloggen och så drabbas jag av en av de värre sjukdomarna känd av mänskligheten. Killförkylning. Den slår ut allt. ALLT. Därför har jag inte bloggat på några dagar.

Jag har haft skiten i strax två veckor men jag är ju så jävla tuff att jag biter ihop och härdar ut. Lite SteveMcQueenskt sådär. Fast till slut står ingen pall killförkylningen. Den bryter ner de hårdaste av män. Som en terminalsjukdom. Fy för den lede.

Fatta hur soggy det känns att snyta ut en halvliter snor varje dag i två veckor. Då blir inte farbror näsa så mallig vill jag lova. Jag snörvlar som ett dagisbarn och är snyggt torr under näsan. Som eksem. Som mandelkubb. Fast värre såklkart. Malaria är en bit kaka (en fucking bit kladdkaka). Mjältbrand, inte ens en promenad i parken om man jämför med en riktigt svår killförkylning. En sådan som jag har. Uschiamej - stackars, stackars mig som liten är.

Dock har "vissa" en tendens att förringa killförkylningen å det grövsta. Håna och nedvärdera den. Fast bara de som inte vet bättre såklart. Kreti och pleti. För hade de sett vidden av lidandet hade det blivit annat blås i pipan. Själv ser jag det naturliga i att lovsjungas och begråtas för mitt lidande. Men ingen verkar fatta, ingen vill förstå.

Det borde skrivas hjältesagor i mitt namn och vittnesbörd skulle instiftas om ni frågar mig. Jag lider ju som självaste Jesus på korset här goddämit. Fast till ingen nytta. Det är ju banne mig ännu värre.

Men imorgon är jag tillbaka om allt går som det ska.

Över och ut

/Hjälten