När Tage föll ner

Jag tänkte berätta en hjältesaga ur verkliga livet. En riktig ”falling down” som kan vara bland det vackraste jag hört. Jag fick aldrig nöjet att bevittna incidenten själv men har fått den berättad (säkert lagom nyanserad) för mig av ”en som var där”. Det har blivit lite utav en urban legend.

När jag var nitton, tjugo nånting så fick jag anställning på ett lager. Vi kan kalla det Bulten. Där åkte man runt i en truck hela dagarna och plockade bult för sköna trälpengar tills det att musklerna brann, måndag till fredag. Lite utav ett rövjobb skulle man kunna säga.

Chefen för orderavdelningen var ett riktigt jävla as. Ett klassiskt och filmiskt saddosvin. Han gick alltid klädd i ljusa jeans och uppknäppt jeansskjorta. Han hade vitt bakåtslickat hår och matchande bockskägg: Han såg faktiskt precis ut som man tänker sig att djävulen ser ut.

Vi kan kalla honom Ragne.

Varje dag såg likadan ut men kryddades med olika spänningsinslag beroende på vem Ragne var sugen på att tortera just den dagen. Man stämplade in, hämtade sin truck och gick in i Ragnes lilla kontorshytt som låg som en liten barack mitt i lagret med fönster ut mot lagerhyllorna så han kunde hålla koll på sina slavar. Där plockade man åt sig en order ur en hemsnickrad trälåda.

Systemet var enkelt men stenhårt. Man plockade åt sig den översta ordern. Hade man tur var det en med många ”rader” och låg vikt (man jobbade under ett ackordsystem där man kunde nå en viss lönenivå beroende på antalet snittrader) hade man ”otur” så fick man en flertonsorder med jättefå rader som kunde ta en dag att plocka ihop.

Det där med tur och otur var egentligen bara skitsnack för Ragne hade stenkoll på vem som skulle plocka härnäst och kunde om han hade lust regissera ens ordrar så att man fick noll bonus i slutet av månaden. Sån var han.

Alla hatade Ragne. Alla. Vissa klarade honom bara lite bättre än andra.

Det värsta man kunde göra var att fuska genom att fippla med ordrarna och på så vis roffa åt sig en bra order. Det var galet att ens försöka eftersom åkafastrisken låg på imponerande 98%. Ragne hade stenkoll. Och när man åkte dit, då blev det förnedringsfest. Man kunde riktigt se hur Ragne fick ståkuk i sina Levis 501 när han höll sitt brandtal. Han kunde nästan ta till fysiskt våld, boxa på en och så. Inför alla andra. Det var det bästa han visste, att verbalt avrätta en av sina lagerhoror. Big daddy Ragne.

Sedan var man nollad resten av månaden och blev hånad varenda dag. Man var med andra ord ganska sparsam med fusket. Men det kunde räcka med att man gjorde ett litet litet fel så var man rökt. Då blev man kallad efterbliven och fick sin läskunnighet ifrågasatt och det ena och det femte. Helst skulle ALLA höra. Då blev han rejält kåt. Ragne. Djävulen.

Det fanns bara en enda person som helt undgick Ragnes kattochråttalek. En man i 40-årsåldern som jobbat på Bulten i hela sitt liv. Vi kan kalla honom Tage. Han hade inte alla läsk i backen som det brukar heta. Tage bodde hos sin mamma och hade uppenbara problem med sin hygien. Han var mentalt sett lika begåvad som en sexåring och luktade som en kille som sprungit en mara, skitit på sig och sedan gått och lagt sig för att nästkommande dag gå till jobbet iklädd sin nya odörkostym. Han kom till jobbet i nya lager smuts och svett varje dag.

Det var väldigt synd om Tage, helt klart, men det går inte riktigt att tycka om någon som vars kroppslukt gör en kräknödig på flera meters håll (jag skojar inte).

Tage var egentligen ett klockrent offer för Ragnes terror men de bytte aldrig ett ord, mötte aldrig en blick och Ragne messade aldrig med Tages ordrar. Till slut blev jag tvungen att fråga hur det kom sig att Tage undslapp alla tråkningar. Hade de haft en beef?

Efter lite övertalning började en av de som varit på bulten längst berätta.

Det visade sig att Ragne precis som jag trodde hade varit på Tage nåt helt tokigt ett par år tidigare. Han hade sakta drivit honom mot kanten. Kallat honom elakheter och smädat honom brutalt varje dag. Det ryktades att Ragne hade regisserat plockordningen så att Tage drog en skräcklott som på Bulten gick under smeknamnet ”Tibban” (Tibnor: en riktigt tung och värdelös bonusdödare) varje dag under en längre tid. Ungefär lika sannolikt som att princess Madde skulle ringa och tigga honom på grov sex.

Tage teg och tog emot och jag kan känna i varje por hur vansinnet måste ha växt inom honom. Varje dag när Tage tog sin truck skrek Ragne en ny okvädning och flinade njutningsfullt. Tage var hans privata bitch. Hans makaronitermos.

Ända till en dag…

Tage kom och tog sin truck. I vanlig ordning gick han in till Ragnes lilla funbox och plockade till sig en fet Tibnor-order, varpå Ragne alltid lika nöjt med spelad förvåning frågade: ”vad fick du för nåt Tage?”

Denna dagen ville Tage inte plocka mer bult. Han hade fått nog och hans hat hade brännt upp allt vad rationellt handlande heter. Istället ställde han sig i sin truck och körde så långt bort man kan komma på lagret. Där vände han, tog sats liksom och satte kurs tillbaka. Toppade.

Ragne satt på sitt lilla kontor i lugnarn ro. Intet ont anande. Båset hade inga fönster åt sidan. Inte åt det håll Tage nu kom körande från i maxfart, med gaffleln i lagom huvudhöjd på den sittande besten Ragne (åhhh, gud vad jag hade velat bevittna detta). Kursen styrde rakt mot kontorsbåset och det måste känts lätt surrealistiskt när man förstod att Tage inte hade några som helst planer på att bromsa in.

Till slut var det en lagerarbetare som insåg att det vankades blodutgjutelse och skrek till. Något i stil med ”SE UPP RAGNE!!!”. Obegripligt men förståeligt på samma gång kan jag känna. Hur mycket man än hatar någon vill man nog ogärna ha bilden av när gaffeln på en truck penetrerar ansiktet på ens chef på näthinnan när man ska till att sova den kvällen.

Ragne tittade upp och en sekund senare rasade en målmedveten kamikazepilot plus en 2,5-tonstruck in från sidan. Ragne slängde sig åt sidan och lyckades mirakulöst nog undslippa en grov hjärnskada märkt med hans namn. Han fick bara några mindre blessyrer och en kraftig chock. Tage däremot bröt armar, ben och lite till. Ambulans kom och sedan var det gipsvagga i ett par månader för folkets hjälte no. 1. Ragne stapplade skärrad ut ur den brasved som fram till för en minut sedan varit hans kontor. Han gick hem för dagen. Extremt omallig till mods.

Flera månader förflöt och sedan var Tage färdig att börja jobba igen. Ragne gjorde aldrig någon anmälan och av någon anledning var det aldrig tal om ifall Tage skulle få behålla jobbet eller inte. Min fantasi räcker inte riktigt till för att illustrera hur tryckt stämning det var på lagret den dagen och alla måste ha väntat på en rejäl showdown. Men alla reaktioner uteblev.

Tage hade försökt mörda Ragne med sin plocktruck. Han hade visat sig kapabel att sätta ner foten och jag minns att jag i de perioder jag hatade Ragne allra mest brukade fantisera om hur det måste sett ut. Just då hade jag nog betalt bra för att få Tage att köra en favorit i repris så att säga.

I alla fall, efter den dagen bytte Tage och Ragne inte ett ord. Inte en blick. De fanns inte längre för varandra. Ett slags tyst samförstånd. Vackrare än så blir det knappt.

Inte ens Jan Guillou hade kunnat komma upp med ett sådant hjälteklimax.