112 - chill out

Mycket märkligt.

Igår kväll rasade (märk väl: kvällspresslingo) en brand längre upp på gatan. Det var alldeles tyst och öde. Jag ringde 112. Efter kanske tio signaler svarade en trött jävel med mat i munnen. Vaffan håller de på med undrade jag. Tio pers skulle lätt hinna brinna ihjäl medan de sitter och fikar bulle på larmtjänst. Iallafall. Lätt upphetsad sa jag att det brann för fullt i mitt kvarter.

Old news föklarade telefonistmähät, brandis var redan på g. Det var bara i återvinningsstationen. Mycket riktigt, men det ligger i tät anslutning till det vi i Majorna kallar landshövdingshus och de brinner bra som fan.

När farbror röd väl kom åkande var det inte alls med den dramatik som jag hade önskat. Jag hade förväntat mig blåljus, sirener, stegbilar och fet snutbackup. Istället kommer en trög minibrandbil med en samling sura chipsfeta brandmän. Inte alls så där pigga och släcksugna som man gärna får för sig.

Jag stod på balkongen och spanade intresserat. Fan nu skulle det väl ändå bli släcka av. Men inget hände. De hoppade ur bilen lite lojt och eftersom det är december vilket betyder kyla i vår klimatzon (även om spanjackerna har det kallare i år) så var min uthållighet inte tillräckligt för att invänta att de skulle börja spruta vatten. Snacka om att bli blåst på konfekten.

Här engagerar man sig och ringer till och med 112 (trots att branden inte skulle kunna sprida sig ända till mig). Då förväntar iallafall jag mig ett visst mått av action. Fan, jag blev så sur. Jag hade lust att dra på brallorna och springa upp till dem och be så hemskt jävla mycket om ursäkt för att "hjältarna" blev tvungna att avbryta innebandyn för en sådan här skitbrand.

Fy fan för brandmän. Ska en halv stadsdel behöva brinna ner för att man ska få se dem jobba lite.