Hypokondrikern

Jag har alltid varit hypokondrisk av mig. Jag har fått för mig att jag drabbbats av diverse svåra och mindre svåra krämpor genom åren. Många i min bekantskapskrets talar fortfarande med förtjusning i rösten om när jag blåste ett viktigt möte på jobbet för att jag på lunchen fått för mig att jag var i förstadiet till en allvarlig hjärnhinneinflammation.

När en kollega sa att det kan ta år att komma tillbaka. Om man ens kommer tillbaka. Man kan fastna i femårsstadiet etc. Jag satt på Cityakuten resten av den eftermiddagen och när jag kom därifrån hade jag med mig ett rör Citadon och en uppmaning att gå till en massör.

Jag har lugnat mig de senaste åren och snarare antagit en anti-inställning. Nu är det inget fel på mig förrän jag ser blodet rinna.

Så idag när jag skulle packa upp min bärbara dator kände jag hur det stack till i en fingerled på höger hand. Jag tittade och såg att det var lite blått. Jag började svettas och drog snabbt som satan upp ett scenario, att det var en blodpropp i fingret och att jag var tokrökt. Jag såg framför mig hur de skulle komma att avlägsna fingertoppen eller kanske hela handen i värsta fall. Hypokondrin har återuppstått. Fan vilken ångest.

Jag började söka febrilt efter blodproppssyndrom men kom efter en stund fram till att det troligen "bara" var ett kärl som brustit. Kan bli så ibland. Jag gillar inte att sätta diagnosen "troligen". Jag vill veta på riktigt.

Kroppen är ömtålig. Så mycket som kan hända med ens kropp att jag inte ens orkar tänka på det. Fan vad jag hatar kroppar och deras skit. Generellt alltså.

Det finns ju alltid undantag.