Omkörd av en senior

En solig morgon nu i veckan:

Jag dressade upp i kortärmad vit skjorta och svart slips. Jag hade rakat mig för att liksom skylta lite extra med min mustiga bigote (stasche). Man vill ju glänsa och dessutom är slät hud bättre för luftmotståndet när man ska cykla fort. Lite som att simmarna rakar hela kroppen. Jag toppade med mina gröna pilotisar och kände mig jävligt mycket FBI. Ända till jag hoppade på min treväxlade gamle trotjänare till hoj. Det är faktiskt inte så mycket special agent i att trampa runt på en klarblå Crescent från mellanstadiets glada dagar.

När jag kom till Stigbergstorget började jag ladda för färden nedför Stigberget. Det brukar gå ruggigt fort och jag gillar känslan av våghalsighet. Att liksom släppa efter och bara ha styret att lite på. Jag brukar alltid vara snabbast och susa förbi alla fegisar i en jävla fart. Majornas Evil Kneivel i allafall.

Jag började rulla. Nästan ensam i backen. Sånär som på en äldre kvinna, uppskattningsvis kring de sextiofem, cyklande på en klassisk DBS i röd metallic. Jag tänkte nästan högt att detta blir en bit kaka. En pensio liksom. Vad kan hon tänkas putta upp mot det "blå skottet".

Jag trampade på för att komma ikapp tanten innan backen började på riktigt. Där agnarna skiljs från vetet. När jag kom upp i sidledd på vänster sida tittade jag åt sidan och sökte ögonkontakt, för att hon skulle fatta att det var kört. Men hon tittade bara på mig som att jag var rubbad. Med en bisarr nonchalans började hon trampa. TRAMPA!

Trampa i den nerförsbacken. Jag fattade signalen direkt. Psykkrig. Men visst, vill du spela hård boll så gärna för mig, tänkte jag och pinnade på jag med. När vi komit en bit ner i backen gick det redan duktigt fort. Sida vid sida svischar vi ner mot bergets fot och jag kände verkligen att jag hade greppet. Jag kommer till och med på mig själv med att notera damens bananväska. Ahaa, tysk alltså!

Ingen tysk pensio ska få klå mig i Stigbergsracet. Inte en chadde. Så jag kröp ihop som jag sett att de gör i Tour de France och det betalar sig snabbt. Jag var en kanske en halv hjullängd före när jag uppskattar att jag nått maxfart. Bara att hålla kurs och inte göra några misstag så är jag hemma.

När vi var nästan ända nere - där gång och cykelbanan delas och skapar en dödlig passage - såg jag plötsligt i ögonvrån hur kärringen kom susande och jag kunde inte göra råttskit åt det. Jag försökte desperat trampa men hon gled liksom förbi i en rasande fart. Jag var försvarslös. Jag kände mig förnedrad och ville i sann osportslig anda skrika"jävla tyskkärring", men lät bli när jag kom på att jag har något som är mer tyskt än bratwurst stationerat på min egen överläpp. Vem var tysken nu.

Fan! Jag blev förbannad, ledsen och uppgiven. Omkörd av en gammeltacka på nollväxlad DBS. Hur fan gick det till. Jag kände mig svårt modstulen när jag kom ikapp henne vid masthuggsgaraget.

Då ser jag - Ballongdäck.

What the fuck. Jag kände en stark inneboende lust att preja henne och fråga vad fan hon trodde att hon höll på med. Jag ville fronta henne angående sin moddade utrustning. Jag menar, ALLA vet att ballongdäck klassas som trim. Jag gjorde en snabb överläggning med min hjärna och vi kom fram till att jag inte hade så mycket att vinna på att starta en streetbeef med en gammal tant... trots att hon kittat sitt åk med ballongdäck.

Istället fnös jag lågmält och trampade förbi henne lagom vid Masthuggstorget. Det räckte ju att jag själv visste att hennes vinst inte gilldes. I mina ögon var hon diskad.