Mustaschen måste dö

Mina tankarna leder till min egen mustasch hela tiden. Jag börjar ledsna. Det känns som den snackar skit om mig. Plötsligt har jag gjort en helomvändning. Jag trivs inte i mustasch längre.

När man tillbringar ett gäng dygn utomhus nästan dygnet runt så får man Mallorcabränna även om det störtregnat 24 timmar/dygn. Jag drömde att jag behöll staschen över Roskilde. Så när jag kom hem och rakade mig så visade det sig att jag hade fått stans maffigaste mustaschbränna. En vit inverterad hudmustasch. Its a fucking no-no!

Jag har kommit på att min badrumsspegel är en bra vapendragare. Vi har lite taskig belysning eftersom en lampa har gått och jag brukar sätta upp en halvårsplan på sånt som måste fixas. Men i min spegel ser jag ståtlig ut i mustasch och ölryggen är knappt ett minne. Jag ser tajt ut. En förljugen bild som avslöjas så brutalt när man kommer ut lite. När man testar nya speglar.

När jag handlade lite kläder i lördags så kände jag mig bara lönnig och ofräsch. Jag tittade surt på mustaschen och jag gillade inte vad jag såg. Provhytterna verkade ha installerat högfrekvent operationsljus. Varenda liten skavank syntes. Jävla fascistmetoder. Där stod jag och och tittade på resterna av en man. Och jag gillade inte vad jag såg om jag säger så.

Igår gick jag och klippte mig hos min favoritfrisör. Hon komplimenterade mustaschen med ett rått asgarv och sa "nä, men den är fin...". Mhmm! De har så avslöjande speglar hos frisören. Jag orkade knappt se mig själv vilket lätt blir ett dilemma när man tillbringar c:a 40 minuter framför en sjukt överdimensionerad spegel och dessutom har scenljus riktat på sin överläpps-graal. Jag ville lipa. Säga att jag ångrade allt och be henne prioritera odjuret i mitt ansikte. Men jag bet ihop. Stiff upper lip så att säga.

Frisören pratade på om ditten och datten och jag försökte hänga med fast i mitt huvud spelades en alldeles egen dialog upp: "You talkin' to me? Well, I'm the only one here. Who do the fuck do you think you're talking to? Oh, yeah?"

Toppen kom när någon radiokanal spelade Timo Räisänens alternativa vm-låt, "Bollen måste dö". Jag började tolka in subliminala meddelanden, bitar föll på plats och plötsligt blev allt så tydligt. Jag kände mig som Robert Langdon när jag satte in mitt namn istället för spelarnas och bytte "boll" mot "mustasch".

"Mikael, hörde du staschen.
När den bara ljööög... Aaahhaa!
fladdrade upp och ner på läppen
Och kallade dig för bööög..."

Där hade jag det svart på vitt. Jag blir baktalad av mitt eget undermedvetna. Alla skrattar. Till och med min egen stasche. Jag som trodde vi var vänner.

Nä, mustaschjävlen måste nog fan dö...