Ibland blir allt så fel

Det är alltid skönt när man har koll.

För ett par veckor sedan så kom jag spankulerande på Linnégatan och gick förbi Emmaus, secondhandaffär. I skyltfönstret på en docka satt den tjusigaste av skjortor, med en kritvit slips dessutom. Inte dåligt eftersom jag varit på jakt efter just en vit slips. Skjortan såg svinkool ut. Lite balkanvibbar skulle jag säga. Skittsnygg kombo. Den ville jag ha.

När jag kom in i butiken och sa att jag ville kolla så sa de att jag skulle komma dagen därpå. Då skulle de sälja det som stod i skylten. Visst sa jag utan att tänka. Jag skulle inte ha möjlighet att komma in dagen därpå och alla vet ju att när det vankas balkanmode i skylten får man vara snabb som en gris för då är stan full av fyndmongon med vassa armbågar.

Så jag var tvungen att skicka min fru på det uppdraget. Jag fick riska lite och köpa utan påsyn så att säga. Men det var medium så det borde vara kool. När hon kom hem med det så provade jag lite snabbt och konstaterade att det var en tajt deal. Satt perfa och den vita slipsen, ja den var som löken på laxen.

Sedan har den hängt i min garderob fram tills i lördags när det vankades partaj.

Alltid när jag ska på fest så försvinner dagen i en form av apatiskt väntande i soffan vilket medför att min tidsplanering inte rymmer mariginal för någon avikelse what so ever. Så jag kastar mig in i duschen och ut igen och fan om jag inte håller på att lyckas för en gång skull... Ända till jag dressar på.

Jag tar på skjortan och börjar trixa med slipsen. Fan vad smutt. Balkan-Mike is in, let the fun begin liksom. Jag står framför badrumsspegeln när jag plötsligt får ögonkontakt. Med mina egna bröstvårtor. Jag håller på att smälla av. Jag hade tyckt att tyget verkade oroväckande tunt. Tunt fine - men för i helvete inte transparent.

Jag provar med linne, det hjälper inte. Inte när man börjar inse att ens feta balkaninspirerade designkap i själva verket är en blus. Panikartat börjar jag leta bevis som ska bevisa motsatsen men allt jag hittar är en liten ettikett märkt med "BZR".

Vid detta laget har jag redan missat spårvagnen så jag börjar kolla på nätet. Allt jag hittar på BZR är bilder på kvinnor som går på kattgång. Jag börjar inse faktum. Balkanskjortan är en balkanblus.

Jag som varit lite mallig på sistone och känt att jag hade sån koll. Jag hade till och med funderingar på om jag skulle ringa "Syddan" (Ebba von Sydow) och kolla om inte hon kunde fixa ett sjysst knäck åt mig på någon av Bonnierkoncernens modemagasin för män.

Nu är istället mitt självförtroende (när det kommer till trendmedvetenhet) plöjt i botten. Jag tror att jag ska göra som Kim Jong Il istället och satsa på tidlöst och massivt kakimode.

Japp så får det bli.