Våffelbåten

När jag skrev om mina badhusbravader härom dagen så nämnde jag att den hårige greken - lord of the showerroom - troligen löst årskort och försökte slå nåt rekord och suga ut maximalt ur sitt medlemsskap. Då kom jag osökt att tänka på "Våffelbåten" som låg nere vid stenpiren och guppade för några år sedan.

Det kan tyckas långsökt kanske men det är en högst normal koppling. Vänta och se.

För några årsedan låg låg en stor gammal båt (aka. Våffelbåten) vid stenpiren alldeles intill där Göteborgs kasino ligger idag. Mycket intressant. De lockade med det gamla ät-så-mycket-våfflor-och-glass-du-vill-för-50kr-konceptet och som vi gick igång på det, jag och min kollega O. Vi gick dit och rekade. Det verkade ju vara ett galet erbjudande men det verkade ju hålla. Anledningen, kom vi snabbt fram till, var att de inte körde buffékonceptet som alla andra satans amatörer. O nej! Våffelbossen var en gammal och skitsur sjöbuse som stod bakom disk och gräddade våfflor och serverade glassen. Reglerna var hårda men förhållandevis rättvisa. En våffla och en kula glass per omgång. Vi förstod snabbt att det skulle bli smärtsamt att beställa backning fler än tre gånger.

Jag och O började snacka om det och ju mer vi snackade om det desto mer triggade blev vi att knäcka systemet. Vi blev fullkomligt besatta av tanken att få ut maximalt av Våffelbåtens luncherbjudande (därav kopplingen). Vi planerade minutiöst och förberedde oss för längsta lunchen i mannaminne. Vi skulle nog visa honom att han kunde gå back.

Vi hade vid rekningssessionen lagt märke till att Våffelbåtens kunder bestod till 90% av barn med mor- eller farförälder. Alla vet att det finns begränsat magsäcksutrymme hos de där små rackarna. Men för killar som jobbar med IT och har hunnit vandra sig igenom stades oddysé av fet lunchmat borde det inte bli några probs alls.

Innan vi steg ombord så hetsade vi varandra att "ta till du skäms" var en regel för lipsillar och mesar. Inte för oss hårda reklambyråsvin. Vi gick in och tog plats. Först av alla. Vi tog var sin papperstallrik och satte igång spektaklet.

Vi började att spela enligt reglerna. En våffla, en kula persikosorbet. Pang! Det gick fort och redan vid första backningen sa jag att jag kunde ta tre med en gång. Våffelmannen tittade klurigt på mig och svarade med bister underton att två får räcka. Chokladglass och en kula med banansmak. Jag kände blicken och min kollega O som satt med ryggen emot honom bara flinade. Vi konstaterade att psykkriget var i full gång. Gubben levde fortfarande i villfarelsen att vi bara hade en timmes lunch. Not this time.

Kapten våffla började verkligen slöa efter tredje backningen. Tog övertydligt god tid på sig att grädda våra våfflor. Han ville bli av med oss men vi var knappast klara. Vi drog ner på takten men satt kvar. Hela tiden kastades sura blickar åt vårt håll och två av tre våffeljärn stängdes av i någon form av protest. För att vi inte skulle kunna beställa mer än en åt gången. Han trodde han fick övertaget igen och jag minns att jag fick lust att säga "Ta hur lång tid på dig du vill gubbjävel, vi tänker stanna till tre".

Jag vet inte hur länge vi stannade men jag vet att jag inte åt våfflor på ett år efter den lunchen. När vi gick var stämningen så långt ifrån barnkalas man kan komma. Men vi var skitnöjda - vi hade visat att hans koncept inte var så förbannat vattentätt som han trodde.

Någon månad senare försvann Våffelbåten från stenpiren för att aldrig bli sedd igen. Vi kreddade oss själva lite för det men när euforin lagt sig något så förstod vi att det knappast var det ekonomiska bakslaget av vårt besök som fått honom att pysa. Men kanske att det var ett psykologiskt bakslag.

Hursomhelst började vi sakna honom. Jag menar vår mening var aldrig att få honom att sticka. Vi ville bara visa att han inte skulle komma där och vara så JÄVLA kaxig med sitt våffelerbjudande.

Är det BTW någon som vet vart Våffelbåten tog vägen så berätta gärna för mig.