Surtvätt och ljuspunkter

Två dagar efter hemkomst och ledan hänger som ett fett jävla ok över mina axlar. Jag håller på att tvätta alla kläder vi hade med på resan och känner hur mitt humör håller på att svikta.

Nyss när jag var ute i tvättstugan var en kärring som jag lyckats synka tvättid med i snart sju år ute. Hon hade satt upp sig på inte nästa men nästa tid igen efter mig så jag tyckte det kändes safe att låta tvätten hänga kvar en timme extra. Ingen hade ju ändå den tiden. Men den här tanten har en tendens att scouta tvättider och göra dem till sin egendom så när jag kom ut nu stod hon och surade i väntan på mig. Jag hejade ohämmat och låtsades som precis ingenting men kände hur hon satt och väntade. Hon höll tillochmed i sina påsar med blöt tvätt. Lyfe, ställde ner, lyfte, ställde ner, lyfte... osv till jag höll på att bli helt tokig.

Jag böjde mig för pressen och rafsade ihop min tvätt fort och förpassade mig därifrån. Då får jag frågan: "Är du färdig". Ja vafan tror du, tänkte jag, men svarade bara mesigt "japp".

Då gör hon den. Hon tar fram moppen och riktigt demonstrerar med en suck hur oansvarig jag är som inte moppar golvet i torkrummet efter mig. Jag har faktiskt inte fattat den rutinen. Måste man moppa även om man inte ens kan se en partikel på golvet. jag tycker inte det men det finns lagar och stadgar uppsatta av lädertanten och hennes posse. Då är det rutin att våttorka golv, skölja ur tvättstället i plåt (som jag aldrig har använt), torka av tvättmaskinen på ovansidan oavsett om det behövs eller inte och så tömma dammlådan på torktumlaren.

Hon liksom stannade upp för att se min reaktion. Jag höll igen, visade inte en min. Hur analt får ett microsamhälle bli egentligen? Tack för den. Nu känns hela lördagen hopplös.

Jag får försöka fokusera på de få ljuspunkter som bjuds. Bland annat är det våffledagen idag och jag ska ner till en vän och mula in ett par frasiga i pajhålet... mmm... Och så har ju Freivalds äntligen avgått i veckan.

Äntligen!