Dagen efter

Smärta!

Så inleds dagen och ändå är detta nog bara en försmak av vad jag kommer få uppleva imorgon. Träningsvärken har en tendens att bli värst två dagar efter.

Förväntansfulla kom vi upp till den ruffiga träningslokalen. Det luktade boxningshall. En blandning av gammal svett, blod och mycket vilja. Nederlag och segrar. Sånt sitter i väggarna. Innan vi visste ordet av hade uppvärmningen börjat och jag tyckte att det kändes ganska bra, som förr på nåt sätt. När uppvärmningen var över en halvtimma senare var jag redan slut.

Tränaren var en hård jävel (kanske en av de hårdaste jag träffat) av vad jag uppfattade som ryskt material. Han var hård, bister och lät ingen falla ur och fubba. Han hade pondus. Allt, man måste ge allt annars jävlar. Han körde en viss jargong som nästan fick mina sköra reklambyråöron att trilla av. Kontorsvärlden har gjort mig fragil som en liten blomma eller kanske snarare maskros. Jag pallar inte riktigt med den machostilen längre.

Det hoppades och studsades och det mesta kändes exakt som förr fast mycket mycket värre. Allt löst på kroppen kändes extremt obekvämt. Trots att jag inte har så mycket till bringa kändes det som att jag släpade på en d-kupa. Mina obefintliga bröstmuskler studsade upp och ner och liksom skavde. Jag fick en glimt av vidden av min kropps totala förödelse. Sedan var det dags för säcken.

Vi delades in två och två och H som var med hade "turen" att hamna med tränar'n. Innan en timme gått av träningens två ville jag bara dö. Jag sneglade mot H:s håll då och då. Han var hålögd. Vi turades om att slå på säck och träna kombinationer, medicinbollar och situps, armhävnmingar och knäböj och så mera säck... När de två timmarna var över så kände jag inget längre. Alltså jag kan lätt säga att detta är fysträning på brutal nivå. Gymens boxercise - javisst - ge mig tre sådana pass i rad så kanske vi börjar närma oss den totala utpumpning en riktig boxträning ger. Och då har vi inte börjat sparra och slå på mitsar än.

Min vän M frågade efteråt när vi talade på telefon varför vi tog ut oss så. Tillåt mig flabba. Det är inte som att man har så jävla mycket val. Det är en diktatur under två timmar där tränaren ÄGER dig. Ta en paus under den tiden och du... eller nä det FINNS inte ens.

Jag försökte förgäves slösnacka lite med tränaren efter passet. Ingen respons. Noll respekt. Det är precis så det ska vara. Man måste förtjäna respekten, han vill inte ens ödsla munläder på de som inte visar att de förtjänar det och sånt tar en stund. Nån form av machosistisk ådra får mig ändå att se fram emot nästa pass.

Jag känner hur sorgligt och humorlöst detta inlägget är men det finns heller inte särskilt mycket att skratta åt. Jag har ont med stort ONT i varenda millimeter av min kropp. Enda anledningen att jag är på kontoret idag är att min kroppssmärta skulle ta kål på mig om jag låg i sängen... och då är detta bara en försmak.

Över och ut för nu.