Lunchsnack och pinsamheter

Härom dagen när vi var ute på lunch, P, M, D & så jag, de fyra musketörerna. Så sitter vi och snackar en massa meningslös skit som vi alltid gör och vi har rätt skarp ton och drar oss knappast för att dissa varandra. Det låter nog inte så hjärtligt alla gånger för utomstående men förr oss är det kul.

Ett ganska stort killgäng sitter bakom oss. Några av dem har annan etnisk bakgrund än vi och en av dem är någon form av asiat. Kanske japan. Hursomhelst, vi sitter och diskuterar servitrisen och lite andra grejer utan poäng när en rätt flådig bil åker förbi utanför.

M utbrister att han tycker de är fett läckra, varpå D som redan vässat lite i föregående samtalsämne påbörjar gå loss i en ganska högljudd utläggning, där han hävdar att han hatar "japaner". Ser ner på dem. Han säger skulle aldrig kunna få riktiga känslor för en japan. Visst är de pålitliga och effektiva liksom men inget man flashar med. Han säger att han inte menar att vara taskig mot mig som har en japan själv och jag säger att det är lugnt, att jag förstår vad han menar.

Jag berättar att jag är skitnöjd med min japan men förstår hur han känner. Killarna framför oss skruvar på sig och jag tycker mig uppfatta ett ont öga från en av dem men D är uppe i varv och fortsätter. Han säger att en japan kan liksom aldrig nå samma värde som en tysk eller liknande.

P bryter in och säger att en gammal kollega hade haft en japan som han var jättekär i och jag stämde in att jag kom ihåg det. D ryckte på axlarna och sa att det väl alltid fanns undantag.

Killarna på bordet bredvid betalade och gick och jag kunde se hur de glodde när de gick förbi. Jag kan bara gissa hälften av vad de tänkte om oss.

Hur skulle de veta att vi snackade bilar.

D, hade inte märkt något och blev smått knäckt över det faktum att han bara några dagar tidigare gjort en liknande grej. Han hade lackat ur när vi diskuterade "Brokeback Mountain". På bordet bredvid hade två homosexuella killar suttit och börjat tokglo på oss när D säger att han inte vill se cowboys som kramas för mycket. Alla hade märkt deras blickar utom D. Jag skojade retsamt med honom och hävdade att han bara är rädd att få ett nytt perspektiv på varför Zeb Macahan var så hjulbent. D gick loss och vi gapflabbade - åt honom - inte med.

Efteråt tyckte D att det var ett jävla sätt av oss andra och i synnerhet mig att inte varna honom. Han ville inte framstå som ett svin men jag (vi andra) tyckte att det var rätt kul. De kunde ju inte veta att D absolut inte har något emot homosexuella. Likaså kunde ju inte killgänget på bordet bredvid veta att vi snackade bilar. Ändå skulle han nu vara stämplad i deras, om än okända människors, minne som böghatare med ett stort förakt för japaner.