Lars Danielsson - en kille med klass

Ska det va så ska det va. Så resonerar vår käre statssekreterare och riksgourmand Lars Danielsson och frossar loss nåt alldeles hejdlöst på skattebetalarnas bekostnad. Kvällspressen hetsar på. De vill allra helst blodet flyta från den fyrkantiga och totalt karismabefriade oduglingen. Och vem vill inte det egentligen...

Först går jag själv rätt i fällan. Jag känner hur en otyglad vrede rinner till, precis enligt Aftonbladets masterplan. Jag kag kan riktigt se hur Danielsson precis lika sinnessvagt som alltid försöker slingra sig. Låtsas oförstående till kritik. Sånt är prio ett och står på agendan redan första dagen när man ska jobba för regeringen.

Vaddå, alla måste ju äta.
Men kanske inte ostron och champagne till brecky, ditt gudlösa politikersvin!

Jag har aldrig brytt mig ett skit vad dirrar och annat löst pack gör med företagskortet så länge det varit privata bolag. För min del får de gärna säga upp tusen pers för att sponsra sina privata knark och porrfester. Men när det kommer till politiker har jag alltid känt en stark irritation över att de slösar med skattepengar. Skitsamma om det är en lyxjakt i St. Tropez eller ett packe hubbabubba från 7-eleven. Det är principen.

Hur ska allmänheten kunna förväntas följa alla lagar och regler, betala skatt och göra rätt för sig om varenda makthavare beter sig som Marquis de Sade efter kontorstid. Det håller inte i längden. Det är lågstadiematematik.

Om en företagare t.ex. avsiktiligt undanhåller skattemedel så läggs inga fingrar emellan. Men när en makthavare fubbar med notor och annan shit då ska det smusslas och mörkas. Det talas om mänsklighet och att alla kan göra fel. Det är så man blir spynödig bara av att tänka på det. Ett företag får enligt skattereglerna bara dra av 90kr per skalle och tillfälle i representation. Sätt det i relation till Danielssons gåslevernota på nästan tio papp i rena skattepengar.

Jag tror inte att det svenska folket i allmänhet är dummare än att vi fattar att det blir en del middagar i tjänsten. Reseräkningar, boende och taxiresor för all del. Vi fattar också att Lars Danielsson inte kan bo på vandrarhem när han är ute på sin skit. Ingen förväntar sig att statsmän ska leva enligt sin mall över existensminimum. Men det finns en gräns. Vidare blir det extra laddat när han därtill försöker fiffla med lyxnotorna. Det är sådant som sakta banar väg för total anarki.

Om de gör som de vill så gör vi det med. En ganska sund logik kan jag tycka och inser att nihilismen faktiskt är en allt mer tilltalande livsfilosofi än man kan tro. Varför anstränga sig när inte ens de som har betalt för att upprätthålla samhället verkar tro på saken. Särskilt inte som alla ändå bara försöker duka upp ett smörgåsbord med så mycket personliga fördelar som möjligt. Jag ser faktiskt inte riktigt poängen med att vara en lydig Svensson längre.

Det är här någonstans som Aftonbladets uppviglingsförsök börjar misslyckas trots allt. Jag känner tröttheten krypa på mig. Det är den, snäppet värre än vreden. Orkar inte kämpa mot likgiltigheten.

Jag känner att jag faktiskt inte bryr mig ett skit ifall Danielsson köper fnask och sprutar Cristal över dem för mina pengar. Rock on för fan. Killen ser så svinstram ut och lär nog inte ha ett så förbannat lajbans liv annars. Han beskrivs tillråga på allt som Göran Perssons högra hand och jag kan i mina bisarraste fantasier inte tänka mig en mer förnedrande arbetsuppgift. Det är så osexigt ett jobb bara kan bli. Inte konstigt att farbror Danielsson alltid ser ut att just ha blivit släpad femtio mil bakom en ångvält.

Låt honom dra kortet och bränna skattepengar som om vore det hans sista dag på jorden. Det är ganska befriande att inte känna sig så bunden till alla inarbetade regler och moralism längre.

Kan Larsa-D svina så kan jag det med och kanske är det hög tid att fucka upp systemet nu.