Kaffetjuven - A new beginning

Att sno kaffe är kontorens dödssynd nummer ett. Kaffetjuven är den lägsta av livsformer och har ungefär samma sköna status som en tjallare på kåken.

Förra sommaren och en bit inpå finhösten hade vi problem med en kaffetjuv som härjade på kontoret. Trots ett ihärdigt spaningsarbete och olika setups så gäckade odydspåsen oss gång på gång och lyckades slinka undan vårt vakande öga. När snaran drogs åt försvann aset plötsligt under jord och har sedan dess inte gjort väsen av sig på ett halvår.

Vi misstänkte givetvis direkt kulturföreningen i samma lokal eftersom alla som jobbar med kultur verkar viktigpettriga och tror att de kan göra vaffan som helst. Den senaste veckan har vi dock förstått att det är något bra mycket sjukare i görningen. Kaffe försvinner utan att kultursvinen ens vistats i lokalen.

Varje morgon kommer jag in bland de första. Jag börjar med att ladda porschebryggaren med full kaffesats (8 koppar) och kollar mailen. När jag är klar häller jag upp en kopp och smuttar på den framför någon nättidning. När det är dags för refill så slår det fan aldrig fel. Kaffet är nästan slut och det räcker sällan till mer än en halv kopp till. Mina compadres blir alltså utan och processen måste göras om en gång till. Jag har försökt hålla koll på bryggaren men det är som att det går en osynlig pipeline från bryggaren och direkt ner i halsen på nån annan jävla kaffepundare. Tjuven måste smyga som en ninja för jag hör aldrig ett ljud - sedan är det slut.

Det är då ett jävla beteende. Kaffetjuven verkar ha återuppstått och antagit en helt abnorm fräckhetsnivå. Förra gången rörde det sig om organiserad pulverstöld. Den här gången snackar vi respektlöshet av rang. Kaffetjuven har gått och blivit bekväm. Den eller dom orkar inte ens rodda med att smussla undan vårt heliga bruna pulver utan verkar vara av inställningen att det skall serveras dessutom. Det är lite too much för mig och jag tar det som ett personligt riktat hån. Snudd på diabolisk förnedring.

Jag känner riktigt hur de sitter och flabbar i sig mitt kaffe och tänker att fan vad smutt att ha en egen liten kaffeslav som fixar deras morgondryck. Hur mycket psykterror förväntas en kontorskille egentligen mäkta med innan han får ett bryt och plockar fram sitt blocketköpta pumphagel och mejjar loss.

Nu har skiten börjat igen - satan vad trött jag blir.