Jag saknar det gamla hederliga Videovåldet

Är det bara jag eller är det inte så att underhållningsvåld a.k.a videovåld har blivit sämre de senaste 10-15 åren?

Jag diskuterade igår lite om att "videoräven" kommit i skymundan till följd av att videobutikerna nuförtiden lockas av den store mammons sweettalk och därför lätt börjar fuska med sidoverksamheter som lösgodis, solarie, gym eller någon annan obskyr kombo. Det finns väldigt få videorävar kvar och vi borde alla uppskatta dem lite mer.

Vid en första tanke så tänkte jag att det måste vara det faktum att de tappat fokus på våldet som gjort att de blivit avdankade och i de flesta fall försvunnit helt. Vidare tänkte jag att det kanske kunde bero på att det blivit så billigt att köpa film, alternativt lättillgängligt att ladda ner, men nu tror jag mig sitta på svaret.

De gamla hederliga genreskådisarna har dukat under eller blivit alldeles för gamla för att hålla på med hårdkokta grejer. Ingen vill se en soon to be senildement gammal man stå och vifta med sin Magnumrevolver och säga "Well, do you PUNK?!" med sprucken pensioröst. Dessutom är det totalt omäktigt när en stel 60-åring ränner runt i cowboyboots och hatt och levererar långsamma rundsparkar i ansiktet på folk till höger och vänster (oavsett hur tätt skägg han må ha). Det finns helt enkelt inte en ny generation genreskådisar. Alla det fanns hopp för har gått och spelat idiot i nån barnfilm eller kukat ur på nåt annat sätt. Vem fan vill se Colin Farell, Orlando Bloom eller Matthew McConaughey ruffa upp nån som fan. Det kan inte bli trovärdigt. Hur kan en hel generation bestå av så mycket mes? Jag kan inte komma på en enda nutida skådis som påriktigt kan jämföras med de gamla hjältarna.

När jag tänkte på det saknar jag den gamla goda tiden, när man kunde komma in i videobtiken och hitta filmerna katalogiserade med preussisk disciplin och efter skådespelare. Då visste man direkt vart man skulle gå för att hitta just den typ av videovåld man suktade efter. Man kunde gå direkt förbi "nyheterna", raka vägen till Clint Eastwood, Charles Bronson eller Chuck Norrishyllan. Helt beroende om man var sugen på avsågade hagelblås och de bästa av oneliners, tokfet hämdfilm/vigilantevåld eller att se ett skäggigt karategeni som aldrig la fingrarna emellan. Och vad hände med ninjagenren? Finns det inga skådisar som tycker det är fett att gå klädda i svarta dräkter, klättra på väggar och lönnmörda efter mörkrets inbrott? Vad är det för fel på världen egentligen. B-film nuförtiden är inte vad b-film var förr. Det finns inga riktiga hårdingar längre.

När en film idag klassas som "våldsfilm" finns sällan någon charm kvar. Nu är våldet alltid så trovärdigt och rått att det blir äckligt istället. Alternativt ska det bakas in så mycket smartness, handling och kärlek att man omöjligt kan besluta vilken hylla den borde stå i. En mardröm för alla bibliotekarier.

Alltså, jag diggar ju inte bara b-film. Jag är ju inte en idiot, självklart blir man snabbt mätt och vill oftast "få med sig något" när man sett filmen. Men b-filmer har helt klart sin charm och fick oförtjänt dåligt rykte efter att videovåldsdebatten rasade vilt på slutet av 80-talet och början på 90-talet. Sedan dess har underhållningsvåld blivit ett tabubelagt ord och lite utav ett smutsigt vägval inom skådespelaryrket - men face it - det var rätt koolt när de hårdkokta stekarna kunde leverera våld som om vore det en ät-så-mycket-du-vill-buffé gång på gång på gång...

Frågan är om vi kommer få uppleva en sådan guldålder igen. När slutscenerna höll på i en halvtimma och alltid gick ut på att hjälten möter tokigt mycket motstånd och summeras i en fight mellan ytterligheterna, den gode mot den onde. Man blev liksom aldrig besviken.

Kom upp ur era hålor alla videorävar och predika ert gospel om det gamla sköna filmvåldet. Ni behövs. Våra tallrikar står tomma och vi är redo att frossa loss.