Hornbach = maximal manlighetsboost

Att jobba på kontor förgör i längden vilken man som helst. Att jobba med någon form av media utraderar alla spår, både fysiska och psykiska. Men det finns bot kan jag lova.

Idag besökte jag byggvaruhuset Hornbach (ja det ligger på HI vilket nästan gör det ännu bättre.) Jag skulle shoppa betongglas och lite murbruk. Känn på ordet "murbruk". Det andas så mycket testo att jag får gåshud. Fuck you very much Mr. Timell, tänkte jag när jag promenerade i de gigantiska gångarna och fluktade på diverse byggmaterial. För här kommer en kille som ska köpa cement. Jag tar en vagn. En sådan där som är helt omöjligt att köra framåt. Snett framåt är lösningen. Då ÄR det inte bara tungt. Det SER jävligt tungt ut också.

Jag frågar omanligt tjejen vid informationsdisken vart jag hittar betongglas (en riktig man skulle hittat själv) och hon svarar att det finns på drive in-avdelningen. Den del av butiken de riktiga männen besöker för att lasta slipers, spånskivor, isolering och andra helt tokigt manliga material på sina släpkärror. Tänk er ett Ikea (fast med femton-tjugo meter till tak och utomhustempererat) där man inte parkerar utanför utan plöjer världsvant in med sin SUV och köper "två tum fyra" (fackspråk för träreglar med samma mått) som om det vore de sista de gjorde här i livet. Bara grejen att använda tumsystemet känns overkligt, psykadeliskt nästan. Där råder bara naturens lagar. Störst går först liksom.

Jag kommer ut i hallen och och känner mig totalt bortkommen. Folk finns överallt och en man vrålar frenetiskt till en av de anställda om var i helvete de har takpapp och tjära. Otäckt. Jag frågar försiktigt för tredje gången vart jag kan hitta betongglas. Mannen som är iklädd randig koncernskjorta pekar med hela handen och jag bara gapar nickar. Plötsligt kommer en truck körande i vansinnesfart och jag känner pulsen höjas. Den rusar förbi och där står jag öga mot öga med en oändligt sortiment av gipsskivor. Längre bort ser jag betongplintar och vid horizionten skönjas det manligaste av det manliga. "Brädgår'n". Det blir för mycket för mig. En sådan kulturkrock skulle troligen resultera i en s.k. brain meltdown. Jag har gått för långt. Långt utanför gränsen.

Vilset springer jag runt i gångarna och letar efter det jag ska ha. Jag försöker fråga någon som jobbar där men de ser mig inte. Jag fylls av den där känslan man hade första dagen i högstadiet. När man börjar sjuan och det enda man vet är att risken att få huvudet nedtryckt i toan eller att bli kölhalad ovanpå niornas skåp är överhängande. Och plötsligt står jag där och stirrar på betongglas av alla möjliga slag.

Jag lastar min lilla kundvagn med sju stycken rutor. Det går som på räls och jag rätar på ryggen. Så är det dags att inhandla en 25 kg tung säck med murbruk. Det står en hel pall ett hyllplan upp. Jag klättrar upp och börjar rycka lite försiktigt i en säck. Den rubbas inte. Jag kör in hela armen och rycker för allt vad jag är värd och sakteligen får jag loss en säck. Det känns fint ända till jag drar ut armen igen. Jag gnyr till när jag ser att hela höger ärm på min snajdiga vindjacka är täckt av ett vitt damm (alla som köpt cement vet att de där säckjävlarna är lika mjöliga utanpå som inuti men jag tänker mig inte för alls). Jag svär och förbannar säcken men samlar mig snabbt. Får inte sabba detta nu. Jag tar av mig jackan och lyfter upp säcken på vagnen. Äntligen klar. Kassan nästa. Där får jag veta att man måste skriva ner artikelnumren på de varor man tar på "drive in-avdelningen" för de finns av nån anledning inte i "datan". Mannen bakom mig i kassan stönar för att markera vilken idiot jag är. Byggvaruhus är fyllda av oskrivna lagar helt klart.

Det är svårt att beskriva den känslan man har i kroppen när man kommer gående ut på parkeringen med en vagn full av byggmaterial. Det kvittar egentligen vad man har på vagnen men ju mindre förpackat det är och ju råare material desto större känner man sig. De fjolliga minuspoäng jag får för betongglaset väger cementen lätt upp.

Jag skulle lätt göra om det imorgon. Kanske åka och köpa lite skruv eller väggspackel bara för att få känna hur min (tackvare kontorslivet) totalt utraderade manlighet får sig en boost som heter duga.