torsdag, augusti 25, 2005

Paddan & Lädertanten = Leathurpadd

Ibland blir jag bara sådär trött. Ni vet, sådär uppgiven att man tappar lusten till allt. Det är som om någon sitter däruppe och tänker: "Nu ska vi se om vi kan pressa den lille jäveln ännu mer innan han når mental härdsmälta".

Just när jag trodde att jag hade The mad padd och Lädertanten under kontroll så vänd världen uppochner för mig. De som följt bloggen vet att jag ligger i personlig vendetta med kassörskan från helvetet (the mad padd) och grannskapets lilla ordningspolis (lädertanten). Båda två verkar ha fått i livsuppgift att pissa ner mitt liv. Men jag har förlikat mig med det faktum att vi måste finna ett sätt att samexistera i min lilla värld, Majorna i Göteborg. Jag vinner övertag genom distans och inre arrogans.

Det kändes som att jag kommit på den ultimata lösningen men då sker nåt oväntat (eller kanske inte). Igår när jag kommer in på Hemköp så skymtar jag paddan som hastigast och tänker att bra då vet jag vilken kassa jag INTE ska ställa mig i. Jag går lungt och väljer ut karins smarriga ugnslasagne och ska precis bege mig mot kassorna när jag ser det. I paddans kassa står Lädertanten och de snicksnackar som om de är riktiga polers. Jag höll på att sätta i halsen. De flabbade tilloch med. Hjärtligt dessutom.

Utan att överdriva så har jag fan aldrig sett Lädertanten dra på mungiporna och The Mad Padd har jag bara sett le sitt fasansfullt diaboliska hånleende.

Jag misstänker att nåt stort är på gång. Jag vädrar fulspel lång väg. Nåt djävulsk verkar ha satts i rörelse. De kanske är ute efter mig. När jag precis börjat känna att jag behäsrkar situationen så går de och gör genidraget och bildar en allians. De fuckar upp mina förutsättningar att leva i lugn och ro. Nu kommer jag alltid att vara på helspänn. Det känns inte rättvist.

Det är som att Alien och Predator gått samman för att lägga världen för sina fötter och straffa alla som står i deras väg. Överlägsna mördarmaskiner som när drömmen om att ödelägga så fort de registrerar att det finns lite livsglädje i faggorna. Tillsammans muteras de och blir en sjuk hybrid. De blir "Leathurpadd"

Varför skall jag alltid förlora. Så fort jag lyckats vinna lite mark så får jag en sån fet örfil att jag landar med tänderna mot trottoarkanten. Ibland känns det verkligen som att det är alla mot en, och att jag är EN.

2 kommentarer:

  1. Anonym9:51 em

    Hur kan du stava fel till ordet "lugnt" men rätt till ordet "ugn" i samma mening? :/

    //Aptango

    SvaraRadera
  2. Jo förstår du. Så här ligger det till. När jag skriver går det i en rasande fart och jag lägger ingen större vikt vid korrigering av stavfel och andra missar i bloggen.

    Är det verkligen så svårt att förstå att man halkar på tangenterna och att bokstäver byter plats då och då?? Det betyder inte att man är dyslektiker. Please bespara mig såna kommentarer.

    SvaraRadera