Hämnd är bäst på film

Freddie wadlings nya skiva "Jag är monstret" var väldigt bra måste jag säga. Älskar den snubbens röst och man hör att han levt ett hårt liv. Passade även på att inhandla Björn Ohlssons "Kräftan" vilket jag har funderat länge på. Sedan gick jag hem och drack te och läste om ett antal sjuksköterskor som satte i system att ta livet av gamlingar på äldreboenden. Huuga.. creepy alltså. En av dem sa tydligen: "De som gick mig på nerverna fick direkt en fri sängplats hos gud".

På kvällen vankades det hämndfilm med Denzel Washington. Helt oväntad roll från honom måste jag säga. Han är ju annars känd för att vara en riktig mjukglass (bortsett från training day) men i denna var han fan bad to the bone. Inte sedan sjuttio- och åttiotalet med Charles Bronsons klassiska filmer har vi skådat sådan iskall uppbyggnadshämnd.

Kort resumé:
Avdankad CIA-snubbe (Denzel) blir övertalad av sin vän (C. Walken) att ta ett soft jobb som livvakt åt en liten flicka i Mexico.
Hon ger honom livsgnistan tillbaka. Flickan kidnappas och han skadas svårt. Dealen går snett och flickan återförs inte. Denzel blir helt tokig. Ett brödraskap av korrupta poliser och en massa andra dåliga ägg får stå till svars med stort SVARS.

Det är ont om riktigt bra hämndfilmer. Ofta blir det pajigt och och det blir alltid en massa jibba-jabba och hot om våld. Här bjöds vi iskall psykterror och hårdnackat våld direkt. Och aldrig har Denzel varit så kool! SE DEN är min spontana reaktion, men bara om du förstår tjusningen med hämndfilmer.