Mjukisjeansen

Appropå det här med algorim-terrosism som jag berörde lite löst i förra inlägget, så har jag fått upp den här annonsen i mina sociala flöden minst tusen gånger på bara några veckor. Känns aggressivt nästan. Om nu de här algoritmerna är så jävla finurliga så är det någon som verkligen verkligen är övertygad om att jag är den epicentrala målgruppen för mjukisjeans. Eller vad man nu ska kalla det. Själv tror jag att tekniken är lika simpel som taktiken. De har valt uttröttning som säljstrategi.

Personligen vill jag gärna tro att min hjärna kräver lite bättre säljargument än de dukar upp för att jag ska bli sugen på att vädra plånkan.

De ba': Stramande jeans. Attans. 
Jag ba': Mhm...
De ba': Känner du igen det?
Jag ba': Eh ja! 
De ba': Vi har löst problemet med: [Plats för förväntningar] "Perfect Jeans".  
Jag ba': Visste inte att det var ett problem. Trodde att det var lite grejen med jeans i smal passform?
De ba': Men de känns ju som mjukisbyxor ju...

Jag vet inte men något säger mig att Perfect Jeans inte alls är särskilt perfekta. Det finns väl kanske en anledning att det inte finns något varumärke som heter Perfect Car? Är det inte så att ett företag som vill låta påskina att deras produkt är helt revolutionerande och därför väljer att använda ett förstärkande prefix som till exempel "perfect", i själva verket saluför en rätt bedrövlig produkt? Som i det här fallet – en riktig bajsbyxa.

För mig är det hela mycket enkelt. Jag gillar jeans. Att köpa ett par jeans som känns som mjukisbyxor låter i mina öron precis lika dumt som att köpa ett par mjukisbyxor som känns som jeans. Det normala torde väl vara att om man vill ha ett par byxor som känns som mjukisbyxor så köper man ett par mjukisbyxor. Punkt.      

Men jag tror absolut att de har en målgrupp: Män vars fruar köper deras kläder ur katalog samt alla lönnfeta mellanchefer vars enda intresse är att ligga på sofflocket vareviga helg, samtidigt som de fistar sin chipspåse med ena handen och häller i sig burköl med den andra. Livet ut. För dem som gillar att glo på sport nonstop, men själva gett upp och heller inte har för avsikt att anstränga sig ett piss mer i livet, men ändå vill kunna röra sig ledigt i tajta jeans på arbetstid. En djävulsk chimär. För dem är de här brallorna verkligen perfekta. Det håller jag med om. Men det är inte jag och därför stör jag mig på att jag får den här annonsen i mitt flöde precis HELA TIDEN.

Men eftersom jag inte kan göra något som helst åt den där lilla grisalgoritmen så får jag helt enkelt gilla läget. Mitt vapen blir istället att viga all min tid online till att klicka och på och interagera med annonsen. Riktigt läska den lilla algoritmjäveln till att pusha annonsen till mig gång på gång på gång, i en ändlös ström, på ett nästan självskadeaktikt beteende. Och jag kommer njuta av det. För jag vet att på andra sidan sitter ett gäng som har investerat riktiga pengar ur sin marknadsföringsbudget och jag ska bli den dyraste kund de aldrig fått.  

Data-Jesus

Läste att regeringen tagit initiativ till Hack the Crisis, ett slags LAN-party för kodfolk, som går av stapeln till helgen. Kul. Gissa om det blev hårt i brallan på många programmerare när de nåddes av den nyheten. Jag vet ingen annan grupp människor som älskar att samlas i stora grupper för att göra exakt det de gör på jobbet varje dag – men helt gratis och i maratonformat. Varje gång ett problem uppstår så poppar det som på volley upp grossvis med så kallade hackathon-event, där horder av snabbfingrade introverter med lite för seriöst Star Trek-intresse ställer sig i givakt, gladeligen redo att offra sin helg till att hamra if-satser och hålla på med ettor och nollor och annat jox. Är det inte olika klimat- eller flyktingkriser som utlyser dessa storskaliga engagemang så kan det lika gärna vara något mer allvarligt. Som ett initiativ för att kartlägga ALLA indiska restaurangmenyer och en gång för alla skapa ett plattformsoberoende digitalt verktyg, med det högre syftet att stilla IT-konsulters akuta sug efter butter chicken alla dagar i veckan. Alltid redo som små självgoda binär-scouter. Och så nu detta. Ett gyllene tillfälle att få dygna i rikets tjänst. Koda för kung och fosterland så att säga.

Jag vill helst inte bli missförstådd den här gången. Jag har alltså inget emot programmerare som folkgrupp. Alls. Tvärtom. Jag känner och gillar flera stycken. Duktiga jävlar. Riktiga magiker. Jag har heller inget emot att de organiserar sig på ett nästan fackmannamässigt sätt och dressar om till, för oss vanliga dödliga, osynliga superhjältedräkter och hackar satan på sin fritid. Vi har dem att tacka för mycket fint. Helt ärligt. Det råder heller knappast någon tvekan om att den här krisen redan har lagt grunden för en autobahn till fortsatt digitalisering av samhället. Inte ens de mest inbitna kontantkramarna lär väl argumentera mot det när vi kommer ut på andra sidan Corona. Men det är samtidigt något infernaliskt mallgrodigt över hela den här Data-Jesus-grejen. Därför vill jag i sann jante-anda påpeka att även om vi har systemutvecklare att tacka för samhällsviktiga tjänster såsom Swish och Netflix får vi inte glömma att det faktisk är samma gäng som också ligger bakom algoritmerna som varje dag i ett år, ser till att vi blir påminda om skorna vi just har köpt, samt terroriserar oss med tips om ultra-stretchiga jeans med 86% elastan i tyget, bara för att vi råkat ladda ner en träningsapp. Och en massa annan skit. För att inte tala om att det faktiskt är deras fel att Jeff Bezos lyckats bli e-handelsvärldens Tengil.  

Men visst, för all del, gör ett försök att koda oss ur den här jävla krisen någon gång då. Själv tänker jag fortsätta testa det här med hemmakarantän och social distansering ett tag till. Det är också viktigt.