För någon vecka sedan bevittnade jag ett möte mellan två för varandra okända män och hörde hur ett närmast bisarrt samtal tog form. Första meningen som uttalades bestod av den enes ogenerade beundran för den andres skägg ("Wow, snyggt skägg!") och den andre mannen höll inte direkt igen med balsamtoner ("Åh, man tackar, man tackar. Ditt är inte så dåligt heller du") om man säger så. Varpå en kavalkad av komplimenterande dem emellan tog fart. Det var ingen hejd på lovorden.
Det slog mig att det här är standard. Har troligen överhört ungefär tusen liknande små samtal utan att tänka på hur sinnessvagt det låter. Det känns inte rimligt, att så obesvärat imponeras av och begapa varandras ansiktsbehåring som att man har att göra med ett åttonde underverk. När precis alla vet att den enda insats i sammanhanget är väntan medan ens hakpartis hårsäckar jobbar på. Det känns perverst.
Alltså jag har själv valt att ha skägg. Främst för att det är den mest effektiva och icke-kirurgiska camouflagemetoden som finns mot dubbelhaka och annat kroppsligt förfall. Som 40 plussare har jag också rätten på min sida att välja praktiska lösningar, utan vidare motivering. Men jag måste motvilligt erkänna att mitt yngre jag dessvärre hade en liten period, precis när jag hade upptäckt min egen skäggväxts så kallade glory days då jag i ren iver kallade själva anläggningsprocessen för "projekt", gick på salong och höll på som en jävla pajas. Något jag borde skämmas för (och gör också). Men sedan ganska många år tillbaka har jag insett hur otroligt larvigt det låter när män står och samtalar om sina skägg, kommenterar, byter skäggvårdstips och ställer frågor till varandra på ett nästan overkligt intresserat sätt. Som att det finns ett slags djupare band bara för att man har struntat i att raka sig på ett tag.
Men galenskapen stannar tyvärr inte där. Olika groomingföretag och andra intresseorgan inom skäggnäringen eldar på vansinnet genom att uppmuntra klubben för inbördes be(ard)undran. I ett pressmeddelande från beardshop.se läste jag att de har anställt en kille som heter David Eriksson och är titelinnehvare av "Sveriges snyggaste skägg". Bara att det finns en sådan titel.... snark. David säger i en intervju:
- Jag har väl alltid haft mer eller mindre skägg, men det är senaste 3-4 åren som intresset har vuxit att göra något snyggt med skägget. Jag går regelbundet till barberaren och gillar att testa skäggvårdsprodukter. Så det känns jättekul att få jobba med sin hobby.
Hobby!! Kan vi ta och skynda på den globala uppvärmningen lite tack.
Utöver jobbet som skäggvårdsexpert fick David dessutom äran att arbeta med att arrangera World Beard Day, vilket beskrivs som en stor skäggfest på Tele2 Arena. Skäggfest. Alltså man blir ju förbannad. Det är nåt när man gör ansiktsbehåring till ett slags prefix som får det att koka inom mig. Men det värsta som hittills flutit upp i bakvattnet av den så kallade skäggtrenden är nog ändå de fåniga plojprodukterna. Då vet man att något har spårat ur på riktigt. I julas när jag såg att prylbutiken tiger började sälja skäggpynt höll jag fan på att smälla av. Fick lust att skjuta någon.
Nu har liksom hela varvet gåtts inom vad som kan sorteras under fullblodsidioti. Var finns värdigheten undrar jag?