Men nu hade vi fixat nya fräscha pass och kom iväg. Vi hyrde till och med samma lägenhet som vi hade bokat sist. En liten loftlägenhet som var så mysig att jag började drömma om att bo så på heltid.
Det enda negativa jag har att säga om resan gäller flygbolaget. Wizz Air. Vilket fullkomligt rövbolag alltså. Man kommer in i deras online-bokning på gott humör och full av energi och kommer ut på andra sidan som ett förödmjukat bukras. Ryan Air har ju fått lite kritik för att lägga på en massa avgifter. Det är INGET mot Wizz Air. Även om man bokar biljett med handbagage är det inte säkert att man får med det i kabinen. För att vara säker på det måste man köpa tilläggstjänsten Wizz Go för några hundra per väg. Men då bjussar de på att man får ha med en liten handväska. Det ingår alltså inte annars och kan bli en dyr historia då de ska ha typ en triljard för att lösa något på plats på flygplatsen. Inget passerar nålsögat. Om man INTE betalar för att få välja plats så får man garanterat INTE sitta bredvid den man ska åka med. Då gör de allt för att det ska kännas att man valt att snika. Vill du ha extra plats för benen finns det en post för det. Jag har aldrig suttit så trångt i ett plan. De måste ha monterat ihop alla sätersrader 10-20 cm så att det finns några 20% premiumplatser och 80% riktiga grisaplatser. Josefine som är 165 cm hade ingen plats för sina knän. Jag är 189 cm. Do the math. Det enda som fortfarande var ingick utan extra kostnad var kabinluften. Fy satan vilket skitdåligt flygbolag. Ungerskt såklart. No surprise.
Nog om det.
Skopje, vad ska man säga? Jag gillar verkligen staden, landet, folket. En liten huvudstad som man klarar av på några dagar. Ska man åka en vecka finns det massor av dagsutflykter man kan ta sig för. Det gjorde dock inte vi. Det mest utmärkande ur ett turistperspektiv är kanske att staden är ett neoklassicistiskt kitschmecka. The Guardian skrev något liknande och det känns som en rätt bra beskrivning. 2010 beslutade de sig tydligen för att kitta upp staden. Tränga sig in i historieböckerna. Staden fram tills dess hade mest bestått av DDR-osande betonghus, ett maffigt stenfort och ett ”gamla stan” förstås.
Inte mycket att se för utomsocknes tycktes det och således lösningen på den framtida turistnäringsnöten. Så regeringen beslutade sig helt enkelt att dränera stadsbudgeten till förmån för att dekorera huvudstaden. Och fort skulle det gå. Jag läste någonstans att de på bara några år lagt fem tusen miljarder kr på statyer och skrytbyggen. Plötsligt känns Nya Karolinska inte bara värt pengarna utan råbilligt. En riktig pangdeal. Summan låter som klassisk SD-matematik, men tydligen är det helt sant. Något som mötts av ”viss” kritik från det makedonska folket, som dittills klarat sig hyfsat bra utan pynt och kanske hellre hade sett att man prioriterade sjukvård, utbildning och andra välfärdsrelaterade saker. Men icke. Nu jävlar skulle criben pimpas. Och som de pimpat.
Jag får anstränga mig för att formulera mig så att jag gör det hela lite rättvisa utan att överdriva. Men jag kommer inte ens halvvägs. Skopje måste vara alla stadsarkitekters värsta mardröm. Jag tänker på huvudvärken Björn Siesjö lär ha haft över det omtvistade vattenspelet utanför Stadsbiblioteket i Göteborg. Alla vitala kroppsfunktioner skulle troligen kortsluta om han oförberedd tvingades slå upp ögonen i Skopjes centrumkärna. Tänk vilket jävla liv det blev om 30 miljoner. Vi slipper åtminstone se vart skattepengarna gick eftersom resultatet är några vattenstrålar, svaga som en prostatagubbes pisstråle, nedsänkta i gatuplan och omringade av ett järnstaket. I Skopje kan inte ens människor med långt gången starr undgå att se den "monumentala" härdsmältan.
Med tanke på tidsplanen lär det inte ha funnits en skulptör utan heltidsjobb på hela Balkan. Det gör också att resultatet spretar en aning. Minst sagt. Överallt står det statyer. Jag menar verkligen överallt. Mest centralt är en fontän prydd med en minst sagt överdimensionerad Alexander den store på en stegrande häst. Bara svärdet han dragit är lika stort som Poseidon på Götaplatsen. Typ. Därifrån kan man med blotta ögat skåda ett hundratal andra statyer av olika art. På andra sidan Vardar (floden) kan man t.ex. skåda inte mindre än tre svinstora fontäner till som är generöst smyckade med massor av gigantiska skulpturer. Inom en radie om bara 50 meter (jag skojar inte). På bara en av broarna räknade jag till 28 koppargubbar i mänsklig storlek. Då har de inte snålat med broar heller kan jag säga. Framför triumfbågen (för självklart ska de ha en egen triumfbåge) sitter en farbror stor som ett Atterfallshus och blickar ner över förbipasserande människor. Men även gator och gränder är prydda med massor av nutida koppar-madness. Det är en kvinna som går och pratar i mobil. Shoppande tjejer i hotpants, en gubbe med klumpfot, en go gäng som ser ut som riktiga a-lagare, ett psykfyllo som flippat ur och gapskrattande höjer sin spritflaska i ena näven och ett avslitet labradorhuvud i den andra. Helt random placerat också. Mitt utanför skyltfönstret på en skobutik står en tjur, lika stor som The Bull of Wallstreet. Jag misstänker att bara pungen består av koppar motsvarande ett värde av en klassisk barackförskola i Göteborg. Längre in på samma gata står en två och en halv meter hög familj styvmoderligt inskuffad på en lastpall bakom en uteservering. På merparten av statyerna har kopparn inte ens ärgat ännu.
Man får lätt känslan att de kanske tagit sig lite vatten över huvudet i sin beställning av gatukonst ändå. De vet nog inte hur fan de ska få plats med allt och det blir nog lätt så när man på egen maskin dränerar jordklotet på kopparresurser. MEN. Alltså, jag älskade det. Så jävla sällan jag ens lägger märke till statyer i en stad. Här gick det verkligen inte att undvika. More is more, liksom. Det makedonska folket kanske kan se det som en rätt säker investering rent råvarumässigt om inte annat.
Mitt i Vardar låg inte mindre än tre Playmobilskepp (större än Ostindiefararen) som rymde uteserveringar, restauranger och hotell. Kul men ganska bisarr syn. I gamla stan var det basar veckans alla dagar. Vi fastnade mest för det äldsta (och enda för den delen) mikrobryggeriet i Skopje. Där mellanlandade vi många gånger. Synnerligen trevligt.
För att inte tala om Churrostanten. Jag köpte en churros lite nonchalant (hur gott kan spritsad deg vara) i förbifarten första dagen och sedan var jag fast i träsket. Det var som att hon hade doppat dem i heroin. Jag var bara tvungen att smaka de där sirapsdrypande godingarna varje dag. Hon såg ganska bister ut men blev väldigt glad när vi kom förbi och handlade. Tro fan att vi kom förbi. Hennes churros var magi och hon min personliga churros-kran. Jag tror aldrig jag har använt ordet churros så många gånger i ett textstycke innan. Hur som helst gillade hon Angela Merkel så mycket att hon döpt en baklava (ja hon gjorde såna med) efter henne. Hur sympatiskt är inte det?
I Makedonien har man en väldigt avslappnad attityd till rökning. Eller rökning är nog egentligen ganska strikt obligatorisk. Alla måste röka. Järnet. Men eventuella hälsoproblem kopplat till rökning verkar de ha en ganska avslappnad attityd till. En kväll gick vi på en Kafana (en slags Balkan-bistro) som hade fått höga betyg på Tripadvisor. När vi kom dit var det ett jävla liv. Ett inhouseband stod runt ett bord och dundrade på med en svängig balkanlåt. De spelade för en man som såg ut att vara väldigt bekväm med att sitta och äta med ett sexmannaband omkring sig. Han pratade t.ex. i mobil som om det inte stod en brötig orkester i princip på honom. Då och då ställde han sig upp och la armarna runt deras axlar, svepte en shot Raki och tog fram en svullen sedelbunt och började skala av sedlar och knöka ner dem i musikanternas skjortfickor och i deras instrument. Alla skrattade bullrigt. Han måste ha varit nån slags makedonsk kingpin. Folk kom och gick kring hans bord. Kvinnor, män och några uppenbart imponerade yngre underhuggare i gympabrallor och munkjacka.
Vi frågade hovmästaren om de möjligen hade plats för två obokade matgäster. Han skakade på huvudet och svarade skamset att det bara fanns plats på den rökfria avdelningen. I Skopje är det troligen ungefär som att erbjuda någon att äta i soprummet. Han förväntade sig nog inte att vi skulle tacka ja. Det var bara vi och en mamma (som tog ett par rökpauser under middagen) med ett barn som satt i den rökfria delen. Eller rökfri och rökfri. Det enda som skiljde avdelningarna åt var tre fyra trappsteg upp. Det var ungefär lika rökfritt som rökrummet i ett lärarrum på 70-talet. Den passiva rökningen jag utsattes för bara under den middagen motsvarar nog lätt två paket Marlboro. Det vara som att komma till uppochnervända världen. Jag tror seriöst inte att jag såg en enda Makedon som inte rökte. Kanske att de skulle sälja av lite koppar och bygga ett eget Nya Karolinska ändå.
Vi hann med ganska mycket under tre intensiva dagar och jag vill nog rekommendera människor att åka. Gillar man att turista i en stad helt utan turister är det världsklass. Till och med de ställen som på alla andra platser skulle klassas som uppenbara turistfällor var 100% oturistiga. Att en ofiltrerad mikrobrygd pilsner kostar mellan 15-20 spänn är inte heller kattskit.