Varning för starkt material!

Wowouwow!!

Jag måste erkänna att jag trodde att den gamla goa borgarblaskan Svenskan hade pinkat in reviret med sina episka helgreportage för tid och evighet när de lät Johan Lindeberg ratta en egen "min helg-artikel" tidigare i år. Men Metro har ju alltid varit den där lilla uppkäftiga uppstickaren som legat där och bligat mot en i sitt lömska gratisskimmer, på busshållplatser eller i famnen på ynglingar med eventväst och keps. Så man borde ju kunnat ge sig fan på att de skulle ha ett ess i rockärmen och i fredags lyckades de så nå hela vägen fram. Till mig (via min fru). Det låg helg i luften. Det andades fredagsmys. Det vankades helgreportage med Fadde-kingen.

Ba känn på det: Fadde om sin storhetstid. Följt av citatet "Jag skapade begreppet Stureplan" och en tredagarsretusch av Fadde Darwich i stöddig pose. Det är så man tar kommando i mediabruset. Fruktansvärt starkt material. Hela Sverige ställer sig på knä och bugar djupt. En dörrvakt som mer än gärna gärna fabulerar kring sina tokigaste knullhistorier så fort han känner lukten av trycksvärta. Kan knappt tänka mig nåt bättre än att börja min lördagsmorgon med en kopp rykande java, en nygräddad fralla och en spännande historielektion av magister Fadde.

Man ska gå in för det man håller på med. Det är bra. Det är så man blir proffs. Zlatan är duktig på fotboll. Fadde är bra på att släppa in folk genom en dörr. Riktigt bra och rimlig jämförelse för övrigt. Snacka om att maxa begreppet legend med ett sådant rötet värv i ryggan. Att använda begreppet storhetstid för att beskriva ett nattjobb som gick ut på att känna igen a- till ökändisar och stå på ett elskåp på Stureplan och peka på folk som en annan jävla kastdåre. Det kräver kanske inte så himla stort begåvningskapital, men satan vad stark i jaget man måste vara. Det ska han ha, Fadde-kingen.

Det hade varit kul att nästa vecka se Metro fronta en parkeringsvakt som står med armarna i kors på en löpsedel och mallar sig med sina fetaste bötningar. Och veckan efter en krum liten ismaskinsförarfarbror från Modo Hockey som hävdar att det var han som skapade begreppet Foppa.

En go VIP-gäng

Min hjärna klarar sällan mer än noll intellektuell friktion efter en jobbvecka. Så ock i fredags därför öppnade vi en påse chips och tittade lite på Biggest Loser VIP. I know, I know, I know...

Det är svårt att på ett någorlunda nyanserat sätt återge känslorna som sköljer över en medan man ser programmet. För det första så är det ju ett vidrigt och människoföraktande format från början så upphovsmakarna lär nog få smaka skärseld för det vad det lider. För man får väl hoppas att sådan cynism inte kommer att passera obestraffat. Den här gången är det i alla fall inte några vanliga random "tjockisar" som står i centrum för att bli förnedrade när Svensson tittar på, utan några av de mest damtidningskompatibla äggen vi har. Därför är det heller inte övervikten som är det iögonfallande när programmet drar igång. Det är själva personerna som mönstrat på i rollen som ett VIP-crew.

Anna Book, La Camilla, Runar Sögaard, Farmen-Blondie och Ullared-Morgan. Det är tydligen de creddigaste fejsen produktionen kunde komma upp med. Eller är det de mest desperata? Det får i all fall mig att undra om det rör sig om någon slags avancerad dubbelironi från beställarens sida. Jag vågar inte ens spekulera i hur många stenar de egentligen måste ha vänt på innan de till slut landade i årets uppställning och kunde börja låta kameran rulla? Utan att försöka göra mig lustig måste jag säga att det känns som att betydelsen av VIP devalverats ganska kraftigt.

V.I.P.

Maken till dassigt gäng måste man fan leta riktigt länge efter. Kanske inte efter Anna Book då. Hon fastnar väl i trålen varje gång det vankas lite air time. Hela hennes samlade värv består av att hon gjorde ett framträdande i pedofil-barnprogrammet Solstollarna och sedan tävlade i mello med en alfabetsvisa nån gång på 80-talet. Efter det bygger hela hennes fame i princip på deltagande i olika hopp och lek-format, plus en jävla massa besvikelser i Hänt Extra. Det är inte som jag raljerar nu, hon säger det själv i ep3 (om än med en obegriplig stolthet i rösten) att hon varit med som deltagare i princip landets alla underhållningsprogram. Som att det är en bedrift. Men resten av dem? Vilket nummer på listan stod det t.ex. Runar på? En spritfet gammal norsk dissenter som i princip upphörde att existera på nöjeslöpen i samma sekund som Kicken (också en jävla stjärna) började penetrera hans exfru. Inte fan var det topp 100 i alla fall. Möjligtvis om de hade kunnat få med hans polare Thomas Brolin och Dr Alban i ett och samma paket.

Även om Farmen-Blondie verkar vara en rätt skön och lättsam prick så gör inte hans deltagande i en dokusåpa 2002 honom per automatik till en typisk VIP-personlighet och superkändis. Jag vet truckförare som är minst lika sköna och överviktiga som honom. Och Morgan Karlsson, känd från långköraren Ullared (ytterligare ett förnedringsformat). Han kan ju rimligtvis bara ha blivit castad för att vässa lyteskvoten i programmet ytterligare. Är det inte läge att mygga av honom snart? Vad är han föresten för lallare egentligen? Han är ju inte ens särskilt skön. Tvärtom. Han verkar till och med riktigt jävla oskön. För mig är det helt ofattbart att Ullared-Morgan har gått och lyckats bli folkkär som en slags realityfigurernas Måns Zelmerlöw. Det säger ju egentligen mer om det svenska folket än politiska opinionsundersökningar gör.

Tänk om tv-signalerna någon gång i framtiden når ut till en annan galax med intelligent liv och de lyckas avkoda VIP-begreppet för att sedan se den här säsongens loser-liga tituleras så. Då kommer de ju med största sannolikhet att reagera på volley och rikta sina feta laserkanoner åt vårt håll och paniktrycka på den röda knappen. Ok, det var kanske lite av en sci-fi-spaning. Det räcker ju egentligen att föreställa sig hur det skulle kännas om man tog med en iPad till random u-land, klickade sig in i princip var som helst för att mötas av en lipande Anna Book och tvingas förklara att denna brokiga skara kvalar in som VIP-gäng. Stolthet är inte ordet jag letar efter. Sverigedemokraterna skulle ju kunna använda det som avskräckande propaganda. Smälla upp stora digitalskärmar vid gränskontrollerna med med "Biggest Loser VIP" rullande i bakgrunden samtidigt som man matar på med budskapet: "This is Sweden. You are welcome!". Inte en jävel hade velat komma hit. Brrrr.

Jihde goes Jihad

Idag läste jag det bästa jag läst på länge i Aftonbladet. På riktigt. Det liksom pirrade till i hela kroppen när jag möttes av Peter Jihdes allvarliga blick och den krossande nyheten att Peter Jihde blivit grovt kränkt på Coop i Lidingö. Alltså inte bara lite lätt kränkt utan verkligen helst sinnessjukt mentally raped, och därför kör ett klassiskt kvällstidningsras. Tack Aftis, jag skrattade mig mätt...

Men jag tycker att vi tar det från början.

Diabetikerförbundets egen Tom Cruise besökte alltså Coop i Lidingö för att handla. Men när han kom till fruktdisken brann en säkring av och han blev plötsligt rasande. De hade placerat en låda apelsin-daim mitt bland den riktiga frukten. Vad i helvetes satans jävlar, tänkte Jihde, plockade upp sin mobil och lät helvetet regna på instagram: "Fy fan COOP. Choklad i fruktdisken är något av det lägsta jag varit med om. Gör om! Gör rätt!". För få lite extra tryck i den socialmediala riskokaren sände han av det hela med en otroligt kraftfulla hashtagen #jihdesdiabetes. Nu skulle de där små coop-svinen allt få veta hut. Nu skulle de dras med näsorna i smutsen. För när Jihde ser rött, då ser han banne mig rött.

Cowboy Bob nödläge röd: En låda apelsin-daim har placerats bland apelsinerna på Coop Lidingö!!

Mycket riktigt. Efter två sekunder gick larmet på Aftonbladets hotline: "Jihde Kränkt. Agera! Nu!"

När Aftonbladet pratar med Peter Jihde så menar han att det gamla talesättet "Frukt är godis" minsann inte är en ursäkt för att placera ut choklad på fruktavdelningen. Läska och locka sådär oprovocerat. Snacka om att känga in ansiktet på alla diabetiker. Som att skänka utgångna sedlar till barncancerfonden, lägga ut en låda rent heroin i metadondisken eller nåla sönder alla kondomer i AIDS-disken. Fatta!!

Som tur är fick han massivt stöd från sina insulin-kompisar (ett riktigt rövgäng):

"Håller med! Inte ok!", kommenterade en.
"Så märkligt!?? Undrar vad de motiverar det med?", undrade en annan.
"Håller verkligen med som diabetiker", skrev en tredje.
"Verkar som att Coop tyckte de var fyndiga när de gjorde en sådan sambandsexponering, men den var ack så malplacerad!", funderade en fjärde.

Alltså, det är ju inte som att butikspersonalen sondmatar alla diabetiker men krispig knäckkola bara för att den råkar ligga i närheten av frukt. Om man konstant väljer att bli kränkt borde det väl räcka att Coop säljer Daim överhuvudtaget. Det är en rätt tunn kreativ linje man får balansera på som butiksansvarig om man ska behöva ta hänsyn till lipsillar och tråkmånsar precis hela tiden.

Hursomhelst tog det skruv. Boom! Butikschefen på Coop Lidingö tvingas snabbt dra ner byxorna och ställa sig på alla fyra och be om ursäkt. Boom! Jihde was here. Boom! Jihde är nöjd och plockar ner sin sociala brandfackla och ersätter den med en bild på en banan där han skrivit ett glatt och uppmuntrande budskap till sina såta fiender: "Snyggt hanterat Coop. Tack /P".

Åhh jag skulle kunna bli en Patreon här och nu för att få tillgång till skitsnacket om Peter Jihde i Coop Lidingös lunchrum idag. De måste ju tycka att han är en sådan löjlig människa och vilja köra honom i kartongpressen.

Mest av allt börjar jag ändå undra hur välmående en nation egentligen kan bli? När ett gäng diabetiker inte bara gaddar ihop sig som en aggressiv hatmobb så fort de ser en felplacerad chokladkaka eller annan valfri oförrätt, utan verkar ha lyckats uppnå en slags diplomatisk minoritetsstatus med rätt att bli kränkta. Och när den fria pressen används till att ständigt publicera mer buskisartad farshumor än faktiska nyheter. Då mår vi nog allt rätt bra ändå.