Ingen raketforskning

I lördags morse när jag låg på sängen och bredde ut mig lite oblygt kom min fru plötsligt ut ur badrummet och äntrade sovrummet. Lika omedvetet som obrytt kikade delar av pung fram ur min halvsladdriga kalsong. Ingen syn för gudarna kanske. Om gudarna nu inte skulle råka uppskatta synen av ett morgontrött och lite sängvarmt skrotum.

I alla fall. När hennes norra öga skådade hela härligheten utbrast hon: "Varje gång jag ser den där tänker jag, fan vad lätt det skulle vara att göra om det där till en fitta".

Jag blev alldeles paff. Å ena sidan kändes det som en jävligt konstig grej att säga vid åsynen av en pung. Å andra sidan kanske könskorrigering är en bra definition av det gamla begreppet ingen raktetforskning. Vad vet jag.

  

Bandana på köpet!

Jag hoppas verkligen att ingen av er har missat pangdealen alla pratar om just nu. Billy's Pan Pizza goes fashion. Köp en säck transfett och få *trumvirvel* EN BANDANA PÅ KÖPET! Den ligger i direkt i påsen så det är bara att rippa upp påsen och kränga på sig plagget som förvandlar dig från vanlig tråkig svenneröv till funky street wizard snabbare än du hinner säga smältost. Ett unixexplagg som passar allt och alla. I skolan. På kontoret. På resan. När. Som. Helst. 

Stan är tapetserad, det är kaos i butikerna, folk slåss. Alla vill såklart ha sig en fräsch bandana. Om den här killen som jag såg stå och vråla ut sin förtjusning i morgontrafiken inte är bevis nog vet jag inte. Bandaaaaaana! Ett fucking genidrag av reklambyrån skulle jag säga. Att bundla fryspizza med ett plagg vars tydligaste konnotationer för tankarna till tunga meth-burkare och Axl Rose före OCH efter succéplattan Chinese Democracy. Hur kan ingen ha kommit på det innan? Tro fan att min yrkeskår präglas av ett halvironiskt självhat.

Skämt åsido. Nu har alltså Billy's Pan Pizza inte bara tagit ägandeskap över barn- och ungdomsfetman här i landet. De tar också aktivt på sig ansvaret för att kitta upp kidsen med en accessoar som man med en stor portion fantasi och lite god vilja skulle kunna härleda till de fräcka killarna i Crips and Bloods, men som handen på hjärtat ändå bara verkar trenda konstant bland övervintrade vinylsamlare och andra som gillar att röka mycket hasch. Personligen minns jag hur en liten grupp utvecklingsstörda killar drog runt längs gatorna i Kungälv när jag växte upp där. De var uppkäftigt dressade i blandad fan merchandise som täckte in både Iron Maiden tischor och ballongformade vindjackor med Arvingarna-loggan på ryggen. En hade Ray-Ban Wayfarer och skinnpaj med mycket nitar. Alla hade bandana. Frågar man bandanashop.com (jo, den finns på riktigt) eller the go-to destination for bandanas som de faktiskt använder som tuff slogan, så är bandanas både roliga och moderiktiga att bära samtidigt som de är billiga nog för att ha en hel drös av i sin garderob. Frågar ni mig så är det nog bara en cellgiftsbehandling som skulle kunna få mig att överväga ett inköp av sådan art. Det säger jag inte för att raljera.

Mig veterligen finns det typ en enda person i modern tid som lyckats bära upp en bandana utan att helt tappa sin värdighet. Men hej, man måste våga för att vinna. Och alla kan ju inte vara Tupac.

Ameh, lägg av! Sluta spela allanballan ditt jävla bloggmongo, det finns väl jättemånga rockstjärnor som har tillräckligt mycket swagger för att komma undan med en bandana eller två, tänker du kanske nu. Jo, det är klart. Utöver Axl Rose som jag tidigare nämnde som top dog i bandana-sammanhang...

...så ska vi inte glömma tunga lirare som Keith Richards...

...och riktiga badass-killar som Lil' Steve.

De levererar ju såklart på ett högre plan. I övrigt finns det bara ett fåtal modemässiga förebilder som får en bandana att kännas som ett motiverat och rentav självklart inköp. Enligt mitt tycke är Unabombaren (Ted Kaczynski) den som kanske allra bäst på hela jorden skulle passa i en bandana. Han sätter prickar av alla punkter på listan. Och då ska man ha i åtanke att han trots sina både fysiskt och psykiskt perfekta förutsättningar ändå hade den goda smaken att avstå. 

Ehh... bandana? I say no.

Det vilar också något djupt beklämmande över vuxna människor som tagit till sig plagget och gjort det synonymt med sin persona. Som Bandana Frank till exempel. En tysk farbror som verkar livnära sig på diffus onlineverksamhet. Jag vet helt ärligt väldigt lite om honom men att han gillar bandanas kan vi nog fastslå utom allt rimligt tvivel. Utöver ett nickname som skvallrar om hans stilpreferenser så har Bandana Frank även släppt en rad instruktionsvideos på tuben där han till lite groovy muzak visar hur man knyter en bandana på rätt sätt. Och med rätt sätt verkar Bandana Frank syfta på den klassiska american-patriot-goes-fucking-nuts-looken. Alltså, Bandana Frank må vara precis hur skön som helst. Det är fullt möjligt att han är en pacifistisk filantrop med oändligt patos. Men det hjälper föga när han samtidigt levererar så stenhårt på alla attribut i stereotypen av en livsfarlig människa. Jag vill vara fördomsfri. Verkligen. Jag vill det. Men helt ärligt. Bandana Frank ser fanimej ut som en kille man inte vill festa med. Om hundra personer skulle vittna under ed om att han är en Greenpeace-aktivist som räddat livet på femtusen blåvalar, skulle jag ändå lita mer på den enda personen som sa att han samlar på knogjärnsknivar. Och det beror till stor del bandanan.

När det kommer till personer som faktiskt jobbar inom kriminell mc-verksamhet och andra våldsdrivna segment, skulle jag därmed aldrig ifrågasätta valet av huvudbodnad, även om det kanske främst beror på ett visst mått av självbevarelsedrift.  Samtidigt kan en bandana inom vissa yrkseskårer, tro det eller ej, vara det minst uppseendeväckande särdraget. Till exempel hos gamla wrestlare som Hulk Hogan, gör en bandana varken från eller till. Personligheten och hans vulgära form på ansiktsbehåringen en mycket tyngre ryggsäck. Där fungerar bandanan istället nästan som en slags lugnande medel, vilket är en bedrift i sig. Hade det inte varit för att Hulk hade bandana hade jag nästan kunnat tänka mig att investera mina tillgångar för att få åka över atlanten och slita lösmustaschen från käften på honom och lavettera upp honom med den (vilket såklart bara är en vacker önskedröm för personer med en fysik som undertecknad). Men så kan det alltså också fungera.

Skitsamma. Jag vet knappt vad jag är ute efter längre. Det var ju det här med Billy's Pan Pizza och deras lika smaklösa som plötsliga försök att prägla ungdomarnas klädstil med en klassisk trailerpark-accessoar. Något för både killar och tjejer. Jag vet faktiskt inte vad de är ute efter men det känns som att pizzagänget fiskar i grumliga vatten. Inte minst med tanke på att representationen i deras flång nya kampanj är så homogen att det knappt är kul att skämta om. Hur har de ens lyckats att få till en så vit uppsättning kids? Inte många har klarat det på den här sidan nittiotalet. Det finns ett antal bilder i omlopp och av de kidsen skulle möjligtvis en kunna ha lite valonblod i släkten. En åtta-tio generationer tillbaka.

Det är så himla himla konstigt alltihop, och jag känner på mig att det kommer fräta bra på hornhinnorna ifall jag tvingas se en massa kids springa runt med Billy-bandanas på huvudet och se ut som små prepubertala douchebags. Jag intalar mig att vårt samhälle faktisk inte är byggt för att en halvfabrikatsleverantör ska kunna komma in och glorifiera basplagget i den så kallade psycho rapist-looken hur som helst. Men när det ändå händer måste kanske resten av samhället organisera sig och anmäla familjen Dafgård för uppvigling och förargelseväckande beteende.

Waddayasay?

Partytältet

Jag tycker att det är ganska glest med underhållningformat som passar både barn och vuxna. Därför måste jag bara bara tipsa om Partytältet på Barnkanalen.

Det kanske man inte tror om man läser programbeskrtivningen: Varje vecka förvandlas partytältet till en plats för ett härligt temakalas. Programledaren Jenny Järvholm och ett barn ordnar allt från fantastifulla bakverk till spännande pyssel. När partyt börjar så har alla också rätt klädsel för dagen!

Men låt er inte luras. Om man konsumerar det på rätt sätt blir det ett högkoncentrerad humorproduktion. Det var Josefine (hon vill inte att jag berättar detta) som upptäckte det när hon och Tintin satt framför svt-play och slentriankollade. Tittar man på hela programmet är det såklart ett helt otittbart program där programledaren Jenny Järvholm verkar ha tryckt i sig några kartor uppiggande och sedan ställer till med ett peppigt temakalas för ett utvalt barn och dennes kompisar. Men om man skippar introt och bara tittar de första två minuterna på varje program så öppnas en skattkista av svart humor.

Mönstret är samma i varje program. Programledar-Jenny välkomnar ett barn. Sedan berättar hon att de ska ställa till med ett härligt temakalas och frågar barnet vad hen helst skulle vilja ha för kalas. Barnet svarar då förväntansfullt alltifrån rymdkalas, fotbollskalas, princesskalas och så vidare. Då plockar Jenny fram ett kuvert som innehåller svaret. Och här är det lätt att gå händelserna i förväg och tro att SVT i en blandning av feghet och sann politisk korrekt anda, har pejlat av läget liiite innan och att kuvertet självklart ska innehålla ett löfte som införlivar barnets "dröm". Men det har de inte. Det är det som gör det hela till ett lika märkligt som underhållande programupplägg. Vi fick verkligen försöka tygla oss medan våra barn var vakna, men så fort de hade lagt sig satte vi oss i soffan, hällde upp en påse jordnötter, poppade en crémant och gapflabbade oss sedan igenom besvikelse efter besvikelse. Det är ta mig fan helt magiskt att se på de söndercurlade barnens på förhand inkasserade vinstlott till förväntan övergå i en slags tom paffpunka.

En lillgammal och dryg tjej som ville ha ett bakkalas får ett cirkuskalas istället och surar ur som om hon hade bitit i ett flak citroner. En kille med dasslockständer satt och smackade förtjust åt sitt stundande fotbollskalas, men i samma stund som kuvertet öppnas och han inser att det har förvandlats till ett vinterkalas, börjar han istället svälja hårt. Och så vidare. Och så vidare. Minspelet är fucking obetalbart. Vi snackar 100% diabolisk tv här. Jag är förbluffad att de faktiskt vågat köra på ett så riskabelt upplägg. Jag menar, att en unge surar ur för att det inte blir som hen vill hade ju varit helt ok. Men det här är så uppenbart tillverkat för att riktigt mindfucka dem. Så den som säger att svt inte har någon edge vet fan inte vad den snackar om.

Vissa av barnen kan inte hålla sig alls. Man ser på dem att de vill typ dra hem pronto. Andra är såpass väluppfostrade att de förstår att bästa sättet att komma ut på andra sidan med någon slags värdighet i behåll är att bita ihop och bara låtsas tycka att det är toppen att de just blivit blåsta på konfekten. Men alla tittar kan se på deras käkrörelser att de egentligen vill kniva ner Jenny Järvholm på plats. Jag fattar det. Och då blir det ännu roligare. Ett robotkalas som blir ett picknick-kalas, ett princesskalas som blir ett trollerikalas och så vidare. INGEN får det kalas de egentligen helst vill ha. Jag fattar fan inte poängen med det men jag älskar skiten. Det mest fantastiska är att barnen är så ärliga i sin totala otacksamhet.

Och det låter kanske lite taskigt att skratta år barns besvikelse, men det här är liksom bortom barnkonventionen. Det är viktigt att förstå att det inte är jättesynd om de här barnen, så länge de inte får ett mimkalas istället för något annat. Då skulle kanske någon form av gräns ändå ha passerats. Men annars är det ju knappast en mänsklig rättighet att få en hel redaktion att bulla upp ett tv-sänt barnkalas.

Jag råder er att se det. Men bara de två första minuterna i varje avsnitt då som sagt. Resten är ren skit.