Falkenberg kokar!

Hej Bloggen!

Det var längesedan nu. Jag har märkt att ju längre det går mellan posterna desto svårare får jag att ta mig för att skriva ett nytt inlägg. Trots att det händer kul grejer. Men nu gör jag det i alla fall.

En sak jag nyligen la märke till var att det plötsligt hettade till i kommentarsfältet på ett inlägg jag skrev i mars. Ett inlägg som avhandlade den stora mosbluffen i Falkenberg.

Staden har ju som bekant gjort sig mest känd för sitt extremt ovärdiga underhållningsformat. Revyer. En sinnessjuk kulturyttring som jag ber till gud kommer att gå under i takt med generationen före mig viker hädan. Det finns alltså hopp i mig.

På en stadig andraplats kommer en, vad jag misstänker, lika självutnämnd som oförtjänt tronplats på den svenska potatismoskartan. Själv var jag efter att ha sett Farväl Falkenberg att självmordsstatistiken var deras nummer två USP men tydligen är mosfrågan en större angelägenhet ändå. Det har snackats om den unika Falkenbergssmaken på moset och ditten och datten. En bluff jag råkade syna brutalt när jag besökte stan i ett annat och högst spa-relaterat ärende tidigare i år (mars). På deras beryktade "Torggrillen", som ska vara något av stadens maktfaktor i snabbmatssammanhang och en institution i folkmun, möttes jag inte bara av en usel och häpnadsväckande kundfientlig service från helvetet utan fick mig även det äckligaste bamba-moset min gom någonsin har förtärt till livs. Eftersom jag inte är den som är den beskrev jag hela skeendet och svaret lät inte vänta på sig. Fler än jag verkade ha tröttnat på att mötas av falsk marknadsföring i mossammanhang och ivriga röster höjdes där moderna straffmetoder som strigling efterlystes. Men som alla nyheter av riksintresse så svalnade skandalvärdet efter en tid och inlägget vaggades in i en naturlig glömska. Och det hade väl varit gott så. Om det inte vore för att ryktet spred sig i den lilla kommunen och resulterade i vad som snart skulle komma att utvecklades till en hetsig mosfejd med två tydliga läger.

Det ena lägret tog ställning för min åsikt och berättade att en av goa och glada mostanterna från förr har öppnat egen låda tillsammans med en yngre förmåga och nu huserar i den lite mindre centralt belägna "Nya Stationsgrillen" (hur nu en gammal tågcentral kan ligga placerad ocentralt). Därav den sviktande kvalitén på den gamla klassiska Torggrillen. Jag fick även medhåll i mina misstankar om att den lilla satkärringen försökt gå pulvervägen till framgång. En lika framgångssäker väg som över ett burmesiskt minfält.

Men motparten skulle inte låta sig köras över riktigt så lätt. Jävlar i min låda vad arga de var. En av dem avfärdade mig med en smärre fnysning och sa att jag inte vet vad jag snackar om. En annan som utgav sig för att vara Torggrillens tronarvinge hävdade "det berömda moset" fortfarande är kvar på Torggrillen och kunde med säkerhet försäkra detta eftersom det var personen i frågas moder som gör moset och har gjort så i 25 år. Bam! Där fick jag så att jag teg. Rätt skillat ändå att lyckas få riktig potatis att smaka pulver men det kanske blir så när man lagat miljontals kilon mos. Mos hit och mos dit liksom.

Hur som helst så stannade inte konflikten med ett par enkla meningsutbyten. Nej, det hela skulle snabbt utveckla sig till en smutsig förtalskampanj med antaganden och påståenden som skulle rasa i över en vecka och där de glada tanterna på Nya Stationsgrillen till slut kände sig manade att träda fram för att kyla ner de minst sagt heta känslorna.

Och vad vill jag ha sagt med detta? Ja, inte fan vet jag. Men en sak är säker. Falkenberg kokar och det är en stad där man fanimej inte tar lättvindigt på det här med potatismos.

Innovations-OCD

Jag jobbar på ett företag som ägs och sitter tillsammans med en massa andra företag i en så kallad innovationskoncern. Fräscht. Vi är så jävla innovativa här att vissa fundamentalt inlärda saker utmanas å det grövsta. Till exempel är alla dörrhantag till våra entrédörrar numera larmade och plomberade med en liten grön plastbricka. Använder man handtaget bryts plomberingen, larmet går och företaget debiteras 3600kr. Smart. Och väldigt pavlovskt.

Istället för att som alla människor som har växt upp med en dörr i sin närhet intuitivt använder handtaget för att öppna den är det nu tänkt att vi ska använda en dörröppnare (knapp) som sitter i anslutning till dörrarna, vänta tre sekunder, och sedan stiga ut. Det här ställer till det för mig. Hittills har jag lyckats undvika att bryta en plombering även om jag varit brinnande nära ungefär varenda jävla gång jag ska gå ut från kontoret. Vid det här laget är jag ganska ruttad och kan köpa ganska mycket idioti. Men det sjuka är att den här larmgrejen har gjort att jag börjat känna ett obehag inför att greppa ett handtag överallt i det normala samhället. Som hemma. Jag kom på mig själv i morse med att hejda mig innan jag tryckte ner handtaget när jag skulle släppa ut Ryssland. Samma sak på gymmet. Och när jag var på Godis City för att hämta ut ett par för små chinos. Jag hamnar i ett parallellt universa som odlat upp sticklingar till ett fullskaligt tvångssyndrom. Jag slits mellan impulsen att följa min intuition och den att döda den i sin linda. Det är fan ett helt rubbat system. Jag har börjat få ångest av att se ett dörrhandtag och har väldigt ofrivilligt börjat få samma förnimmelse, som av tanken att greppa ett elstängsel, när min hand närmar sig ett dörrhandtag. Hade det varit i USA hade jag kunnat dra nytta av det hela genom att åberopa psykisk misshandel, stämma företaget på några feta miljoner dollar och checka ut. Men nu kanske KBT är min enda chans att återfå hoppet om ett drägligt liv.

Jävla jävla-jävla!!