Det västtyska paret – Del 2

Efter att ha iakttagit det västtyska paret (fr föregående inlägg) i flera dagar började vi lägga vårt pussel.

Vi kom snabbt överens om att mannen hette Klaus och hade varit en av Västtysklands stora friidrottsstjärnor och deras mest prominenta guldhopp i spjutgrenen inför de olympiska sommarspelen i München 1972. Klaus var 18 år och hade mirakulöst gått från habil idrottsman till absolut elitklass, mycket tack vare den tidens generösa dopingpolitik. Elfriede var ett år yngre och var också en del av OS-truppen. Hennes talang var rytmisk gymnastik som hon sysslat med sedan barnsben och bokstavligen hade vigt sitt liv till sedan tolv års ålder, då hon blivit bortlovad av sina föräldrar till landslagstränaren Wolfgang.

Att deras OS-deltagande skulle komma att förändra deras liv hade de redan varit övertygade om. Men på vilket sätt hade de aldrig kunnat ana. De hade sneglat på varandra i OS-byn. Klaus var så ståtlig i hennes ögon. En sådan bringa och så vackert blont hårsvall. Även om det syntes att han hade blekt det till perfektion. Elfriede var gracil och mystisk. Hon verkade skygg och förde sig som den fina sortens flickor med god hållning, när hon spatserade över området. Det eggade Klaus. Men han fick inte chans att komma nära. Reglerna var strikta. Dessutom fick Klaus uppfattningen att hon redan var upptagen. De fanns båda i varandras tankar när de på natten till den femte september låg i sina sängar och försökte somna. Klaus i en sovsal med 15 andra manliga västtyska friidrottare. Elfriede med den tungt snarkande och ganska så hängbukade Wolfgang tätt skedande vid sin rygg.

Drömmen om ett framgångsrikt liv raserades bokstavligen lika snabbt som ett spjutkast. När det var dags för Klaus att göra sitt första kast hade han aldrig känt sig mer förberedd. Han visste att hans kapacitet var såpass mycket större än sina samtliga konkurrenters. De hade mötts förr och även en dålig dag skulle han ta dem. Men det var ändå OS-guld som räknades för att kunna ta steget ut till världselitens alla frodiga sponsorkontrakt. Nu gällde det. Klaus fattade spjutet och gick med blicken i marken framför sig till ansatsen. När han vände sig om för att inta position lät han blicken svepa över publikhavet. I periferin tyckte han sig plötsligt se Elfriede. Långt fram på höger långsida. Han kisade för att kunna urskilja om det verkligen var hon och det var det. Hon hade kommit för att se honom. Han visste det. Han kände det. Nu var det bara att kasta hem guldet så skulle hela hans liv bli underbart.  Han intog position. Blundade. Tänkte på sin far, en brysk polisman på femtiottre år, som gillade att supa och slå sin fru tills hon en dag fick nog av gubbaset, packade väskan och lämnade sin familj för den österrikiske mattläggaren som fadern ironiskt nog hade propsat på att de skulle anlita till att lägga in heltäckningsmatta i sovrummet. Han hade nog lagt betydligt mer än mattan brukade pappan raljera när spriten sjönk in i blodet på honom. Och mamman hade varit borta ur deras liv för alltid. Klaus och pappan hade aldrig haft någon vidare kontakt. Han hatade sin far för att han berövat honom sin mor. Det här kastet skulle frigöra honom från sin fars ekonomiskt skyddande hand för alltid.

Klaus var fullkomligt fokuserad. Andades in djupt tre gånger för att släppa in så mycket luft som möjligt i lungorna. På så vis fick han upp en bra längd på styrkevrålet när han kastade. Det gav honom den där lilla extra puffen som hade tagit honom till den absoluta världstoppen. Klaus räknade till tre och satta iväg. Med spänstiga steg färdades han framåt och i precis rätt läge sänkte han spjutet ytterligare och inledde själva vridmomentet där kraften låg. Precis vid ansatsen låg spjutet i perfekt linje och Klaus tog i för das faterland. Men precis då hände något med axeln. Ett litet skav som snabbt växte till en smärta som fick honom ur balans. Vaffan var det? Spjutet for i väg med full kraft. Men inte som Klaus hade planerat. Det gick högt och drog åt höger. Åt helvete för mycket till höger. När spjutet nådde topphöjd och precis skulle vända nedåt igen började det vobbla kraftigt. Funktionärerna stelnade. Publiken höll handan. Något galet höll på att hända.

Allt var över på några sekunder, ändå kändes det som en evighet. Klaus hade följt spjutets färd som i slow motion. Sett hur det började komma farligt nära läktaren, nära Elfriede och plötsligt satt fast i bröstet på Wolfgang. Spjutet hade borrat sig rakt igenom hjärtat på den västtyske landslagstränaren i gymnastik som avlidit ögonblickligen. Bredvid honom satt Elfriede som på några sekunder hade sett mannen i sina drömmar dräpa mannen som hade fått henne tilldelad sig mot löfte om framgång och pengar. Hon befann sig i chock men visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Hennes framträdande skulle det inte bli något av. Hennes framtid var ödelagd. Lika fort som hennes arrangerade förhållande med sin mer än trettio år äldre tränare. Elfriede åkte med i ambulansen. Orörlig. Hon tänkte bara på Klaus. Han hade frigjort henne från sida bojor och förstört hennes framtida ekonomi med ett felkast. Hon visste att hon skulle vara tvungen att älska honom för alltid.

Först på sjukhuset när Klaus kom för att ta farväl av sitt offer hade han förstått att Elfriede varit gift med Wolfgang. Hon hade sett hur dåligt han lyckades kamouflera sin äcklade min. Klaus var ändå svårt chockad. Hans framtid var ödelagd och han hade varit dåligt förberedd på att se sitt spjut borra in i en annan man. Men nu var det gjort och han visste att han skulle vara tvungen att älska henne för alltid.

De åkte tillbaka till OS-byn för att samla ihop sina saker och annonsera att de ämnade lämna spelen och sina karriärer. Sedan skulle de fly på obestämd tid till en nyöppnad lyxresort på Malta där Klaus hade kontakter. Där skulle de få tid att i lugn och ro bearbeta sina trauman. Vad de inte visste var att Münchenmassakern skulle komma emellan. När Klaus och Elfriede precis lämnat området och kom gående med sin packning kom en främmande man fram mot dem. Han presenterade sig som funktionär och sa att han tappat sitt passerkort och bad därför att Klaus skulle låsa upp för honom. Klaus gav honom sitt passerkort och vände sig om för att gå. Plötsligt var de omringade av en grupp maskerade män som gav Klaus och Elfriede var sitt kraftigt kolvslag i ansiktet. Klaus näsa bröts och två framtänder slogs av, han svimmade och föll samman till en blodig hög. Elfriedes käke höll inte för slaget och gick av på fem ställen. De hade tur.

Återigen befann de sig på sjukhuset där de bara några timmar tidigare hade enats om att komma bort ett tag från allting. Under stora mängder morfin tillbringade de sedan de nästkommande två dagarna och missade därför helt det stora debaklet där åtta palestinier i organisationen Svart september tog livet av totalt 11 israeliska idrottsmän och en västtysk polis. Spelen hade avbrutits och Klaus blev informerad om att männen som överfallit dem var terrorister och att hans far var den polisman som blev dödad i striderna som följde gisslandramat. Inte nog med att fadern hade lämnat Klaus ensam i världen, han hade också lämnat efter sig en stor spelskuld som Klaus fick ta över, vilket i sin tur ledde till att Klaus hamnade på gatan. Elfriedes föräldrar hatade Klaus för att han så nesligt spetsat Wolfgang till döds och därmed utplånade deras framtida ekonomiska välstånd. De hatade Klaus så mycket att de gav sin dotter ett ultimatum. Lämna idioten eller ut ur huset. Elfriede valde Klaus och därmed förpassades även hon till ett liv på gatan.

Yada yada yada...

Efter decennier av methrökning och självömkan fick Klaus en plötslig ingivelse. De var ruiner av sina forna jag. Men nu skulle de bli rena. De skulle spara ihop pengar och åka till Malta, precis som de tänkt innan allt det dåliga hade hänt. De kämpade med drog avvänjning och började delta i återanpassningsprogram för människor som hamnat utanför samhället. Det gick bra för Klaus. Han fick börja som lärling på ett glasmästeri och snart var han anställd. Det gick sämre för Elfriede. Hon blev visserligen av med sitt drogberoende, men hennes psykiska besvär satte käppar i hjulen för all framtida yrkesverksamhet. Hon led av OCD som med mediciner dämpades ganska bra, men om i sociala sammanhang hade en tendens att stegras. Allt från ryckningar i armar ben och ansiktsmuskulatur, till regelrätta bakåtslungningar medan hon gick. De hårda åren hade också gjort att hon tvångsmässigt stal buffémat så fort tillfälle gavs. Hon ville inte och ångrade sig alltid direkt efteråt, men kunde inte stå emot sin drift, vilket resulterade i att hon låste in sig länge på toaletten och gjorde sig av med förplägnadsbyten som knarklangare snabbt gjorde sig av med sina stasch när polisen knackade på.

Trots att Klaus skämdes för Elfriede och försökte hålla sig på avstånd när hon hade sina skov, så hade han ändå lärt sig förstå och acceptera hennes syndrom. Istället för att försöka stoppa henne med tillsägelser som enligt hennes psykologer skulle vara helt verkningslöst gjorde han vad han kunde för att underlätta hennes anfall. Till hennes 50-årsdag hade Klaus låtit specialtillverka en väska i Cordovanläder med galon-laminerad insida. med särskilda fack för att effektivt separera allt från torrvaror till kött-, mejeriprodukter och sås.

2013 hade de samlat ihop tillräckligt för att resa iväg till Malta i två veckor. Till samma hotell de en gång planerat att påbörja sitt nya liv tillsammans. Nu var det dags. Äntligen skulle de komma bort till platsen i sina drömmar. Kanske skulle det lösa alla deras problem, inklusive få bukt med Elfriedes OCD. Kanske skulle det bli en nystart.

Kanske inte.

Det västtyska paret – Del 1

Det är något speciellt med hotellvänner. Folk som man inte känner och vars enda kontakt egentligen består i att man rör sig i samma utrymmen under en kort och intensiv period. Eventuellt en liten igenkännande nick när man för 376:e gången passerar varandra framåt slutet av veckan. Både jag och Josefine har en förkärlek till att betrakta hotellvänner eller andra ytterst flyktiga bekantskaper och helt utifrån deras utseenden, kläder, rörelsemönster etc bygga deras livs historier. Det har varit allt från knarkkungar, seriemördare och hemliga agenter till belgiska pedofiler och pannkaksbaroner.

På Malta nu senast var där ett par som verkligen slog oss med häpnad. Vi såg dem på exakt samma plats vid poolområdet och vid varje frukost och vi kom att kalla dem för det västtyska paret. Mest för att mannen var så råblonderad, pratade med en bred berlinsk accent och samtidigt hade en falnad aura av att en gång för längesedan ha varit ytterst framgångsrik inom sitt gebit (vad det må ha varit), men att han sedan dess hade upplevt många mörka stunder och shoppade mode som om järnridån fortfarande var högst intakt. Han kanske pushade 60 men på långt håll skulle man snarare gissa 30 just för att det är så ovanligt att se människor på över 50 år gå klädda i t-shirts med vulgära logo-tryck och ljusa pösjeans med omotiverat många fickor, sömmar och hänkor. Han var reslig. Påminde om en extremt oborstad version av Christopher Walkens bondskurkskaraktär Zorin. Hade en bångstyrig frisyr och stelt ansikte. Som om musklerna innanför den skrovliga huden tvingade hans minspel att ständigt hålla ett och samma uttryck – totalt immun mot sinnesintryck. De var hela tiden tillsammans men han gick alltid tre meter framför henne.

Hon var i samma ålder men med oförställt utseende. Hon hade samma unisona anletsdrag som missbrukande människor ofta får efter att ha satt i sig brutala mängder rusmedel. Oavsett om det är alkohol, metamfetamin eller heroin. Jag tyckte mig se en livssorg i hennes ögon. En oro. Men hon kändes inte riktigt så schablonartad som de före detta missbrukare man är van vid att se på 3:ans spårvagn. Inte alls. Vid en första anblick var hon bara en vanlig tant med ovanligt vältränad kropp. En gång i tiden hade hon haft en elegant hållning, det såg man när hon kom gående i bara bikini. Hon hade en skör och lite skygg framtoning men sprack upp i ett leende varje gång hon tittade på Tintin. Hon led av kraftig OCD som byggdes på och eskalerade allt eftersom veckan led. Dels någon sorts ryckning med armen som hon i plötslig ingivelse kastade bakåt eller viftade med framför hans tallrik. Sedan ett tics med tungan, ställa-sig-sätta-sig-sessioner om tre av vardera och det grövsta som alltid utspelade sig när hon reste sig upp och började gå för att hämta mer buffémat. När hon hade gått kanske fem meter så var det som en osynlig kraft slungade henne bakåt. Det var obehagligt att se för hon liksom studsade helt okontrollerat bakåt framåtböjd i någon slags ryckningar. Nästan som om någon hade slagit henne hårt i magen. Det var över på en sekund varpå hon fortsatte att gå som om inget hade hänt. Ibland utspelade sig samma procedur redan efter ytterligare fem steg, ibland efter tjugo eller så uteblev de helt till nästa gång hon reste sig för att gå.

Det mest pikanta karaktärsdraget var dock hennes tvångsmässiga kleptomani som såvitt jag vet bara utspelade sig i matsalen. Det var Josefine som först uppmärksammade skådespelet. Hur kvinnan placerade sin väl tilltagna handväska på en separat stol samtidigt som mannen för femte gången kom gående med en tallrik fylld till både höjden och bredden med brödskivor, pålägg, oststavar och vattenmelon. Plötsligt satt hon vänd bortåt, grävande i väskan och vips så var bordet tomt igen. De trodde nog att de var ganska smidiga men till och med jag kunde se att det var något lurt på gång när hon låg böjd med huvudet ner i väskan under hälften av måltiden. Hennes OCD-anfall hjälpte inte direkt till att kamouflera deras illa regisserade matstölder. Vi såg hur personalen himlade med ögonen åt varandra och hur alla vuxna människor i rummet kastade nyfikna blickar åt det västtyska parets håll. I vårt pusslande med deras story diskuterade vi vad de skulle med all mat till och trots vilda teorier var det den enda gåtan som inte riktigt föll på plats. De åt samtliga av sina måltider på hotellet så alla teorier om ekonomiska skäl föll på sin egen orimlighet.

Vilka var de egentligen? Vad var deras hemlighet?

Det ska jag berätta i nästa inlägg.

Slöseri

Har precis kollat i svt:s öppna arkiv och betat av två Rederiet-avsnitt. Det måste vara det det mest hutlösa sätt att slösa med, vår tids så högaktade hårdvaluta, tid. Och härligt. Jag nästan ryser av välbehag när jag inser att jag så hejdlöst slösar med semestertid på något så in i helvete värdelöst. Rederiet – en odyssé i spektakulär pajighet. Inte ens Days of Our Life känns så tjackigt. Många namnkunniga skådespelare ändå. Mikael Persbrandt, Krister Henriksson och Suzanne Reuter har aldrig varit sämre. Det är nästan smärtsamt att se. Ett pinsamt tidsdokument som 20 år senare kanske bäst kan beskrivas som en opålitligt vibrerande ändtarm som när som helst är på väg att explodera. Vilket slöseri. Även för dem.

Det har hänt lite sedan dess. Tack HBO. Men samtidigt. Det ger mig möjlighet att ägna mig åt ett hädiskt tidsslöseri och det finns något väldigt attraktivt i det.  

Till minnet av en man som höjde släggan och befriade oss från ljudet ifrån helvetet

Från gårdarna hörs ett konstant tjutande läte som påminner om en tandläkarborr som har letat sig ner en bit genom emaljen och börjat plöja rejält i tandkroppen. Det skär genom benpiporna och in i märgen på mig. Håller fan på att bli tokig. I flera dagar har det pågått. Först kunde jag inte fatta vad det var för läte, men det lät som en batteridriven leksak av den värre sorten, vilket det också visade sig vara. Jag försökte titta ut för att få en glimt av vad det var som plågar kvarteret men kunde inte se något. Började tro att allt hände i huvudet på mig.

Plötsligt utropade Josefine att hon visste vad det var. Jag sprang raskt upp ur soffan och kom fram till fönstret. Där ute såg jag en rik man i min ålder som stod och filmade något med sin mobil. Han log som om det var något gulligt. Men det var hans unge som satt i något så djävulskt som en liten liten eldriven trampbil av märket Audi. Tysk ingenjörskonst i all ära men här har de allt gjort något jävligt ogenomtänkt. Varför tar man fram en leksak som ensam uppbådar ett dubbelt så fasansfullt ljud som tio barn på var sin Bobby Car. Det är ju faktiskt ren ondska. Jag kan gå från totalt lugn till totalt fucking inre kaos på två sekunder.

Nu har ungjäveln farit runt på gårdarna i fem dagar och jag börjar på riktigt leka med tanken på ett nattligt sabotage. Höja släggan och ta en för laget så att säga. Jag misstänker att jag kommer bli hyllad som gårdshjälte. Kanske får jag en staty uppförd till min ära. I Brons helst.

Det är mög

Semestern går för högvarv. Ute steker solen på bra. Ändå har vi inte gjort särskilt mycket sedan vi kom hem från Malta. Varit på middag, målat om hallen och sovrummet, blivit förkyld som ett svin. Och så har min vagel svullnat upp igen. Aldrig kan man få vara glad.

Dessutom är det Gothia Cup nu. Den sämsta perioden på året med andra ord. så jäkla synd att det råkar sammanfalla med industrisemestern då Majorna avbefolkas och blir härligt folktomt. Häromdagen satt vi på Zenits uteservering och fikade och kände hur en påträngande svettlukt drog in över vårt bord. Det var ett gäng mysdressbeklädda fotbollstränare som satt och bredde ut sin kroppsodör till alla och en var.

På tisdag sticker vi till Berlin. Fan vad gött.

Malta, douze points

Jag hade inga förväntningar när jag bokade resan. Malta var bara en forntida språkresedestination och ett pikant inslag i Eurovision Song Contest för mig. Förutom någon slags minnesbild av torrt berglandskap som jag fått via Mästarnas mästare. Thats it.

Vi brände mycket pengar på Thailandsresan i julas så lyx fick stryka på foten denna gång. Kul också att resa någonstans lite på vinst och förlust. Och de flesta verkade ändå positivt inställda till Malta. Landet som är mindre än Gotland till yta.

Det hade kunnat gå käpprätt åt helvete.
När jag bokade hotell kollade jag bara på poolbilder och punktlistan över närliggande bekvämligheter. St Juliens, det lät bra. Blue Sea Lavalette, det lät också bra. En snabb koll på omdömena gav mig bilden av ett enkelt hotell. Inget fancy men som "gör jobbet". Dessutom verkade poolen hyllad, för att inte tala om läget. Alla älskade läget. Vad kunde rimligtvis gå fel?

Allt kändes väldigt kul inför resan. Vi var peppade. Ända till Josefine gick in på Tripadvisor strax innan vi skulle lägga oss på onsdagskvällen (flyget gick fredag morgon) och ropade med en viss oro till mig att hotellet inte fått så bra omdömen... snarare ganska så dåliga... eller rättare sagt helt katastrofala. Jag kände en liten tyngd över axlarna. Bet ihop och svalde hårt. När jag kom ner för att ta del av sanningen insåg jag snabbt att Josefine hade försökt frisera sanningen en aning för min skull. Hon vidhöll att poolen tydligen var bra. Det hade hon sett någon skriva. Någon i havet av alla helvetesskildringar.

Kommentarerna vällde in och jag har nog aldrig läst så många kreativa beskrivningar av misär tidigare. Det "värsta hotellet i världen" var dock en återkommande formulering som skapade en liten klump av oro i magen. Det vittnades om mögel i duschar, skräp och smuts överallt, trasig elektronik och sladdar som hängde ut ur hålen, ohyra, spyor i korridorerna, spyor vid poolen, fruktansvärd service och en bokstavligt talat rämnad fasad. Det var en aningen mer detaljerad information än den jag lyckats få ut av hotellets hemsida. När vi tittade på gästernas egna bilder blev ångesten mer påtaglig. Mosade kackerlackor och alla ovan nämnda minusfaktorer trängdes med bilder på tonårsfylla i alla dess former. Det gick även via kommentarerna upp för mig att hotellet låg i partyområdets epicentrum. Som lök på laxen skulle man bara glömma sömn före kl 4 på morgonen. Jag hade bokat ett helveteshotell i Maltas Magaluf.

Bilden av ett fullskaligt katharsis tornade upp sig och vid lite research via olika hashtags på instagram befästes sanningen. Rent viusellt påminde det om brittiska fylledokumentärer där ett kamerateam följer ungdomarnas bröliga råfyllor och första sexuella trevanden. Inte en jävel var över 18-årsåldern. Och dit skulle vi med barnen.

Vi satt tysta. Försökte intala oss att det säkert skulle bli bra. Försökte hålla ett sansat tonläge och inte stressa upp varandra mer (som om det ens var möjligt). Jag sa att jag skulle försöka boka om och att det säkert skulle ordna sig även om det var så in i helvete kort varsel. Jag skämtade om att ställa resan och det hade fan varit ett alternativ om det inte hade varit för att Stella var så överlycklig över att vi skulle på sol-och-bad-semester. Så vi höll oss lugna utåt. Men inuti våra huvuden rasade paniken som en gräsbrand. Vi sov inte bra den natten.

Dagen efter hann jag knappt komma till jobbet innan jag ringde för att försöka boka om. Jag hade inte många procents hopp om att lyckas utan hade mer eller mindre ställt in mig på att få släppa de pengarna och boka ett nytt ställe. Aningen nervöst eftersom det var under stress jag hade bokat resan till hotellvärldens hades från första början. Men det gick. Hon som svarade i telefon lyssnade lugnt på min panik-rambling och sa sedan att hon skulle se vad hon kunde göra. I 40 minuter höll vi på innan jag valde Paradise Beach Resort, dunkade upp några tusen till och sedan slappnade av som en jävla bebis. Hade jag rökt hade jag nog inhalerat en limpa njut-cigg av bara farten. En liten oro låg dock kvar. Helt i onödan skulle det dock visa sig.

Hotellet vi bor på är en gammal jetset-resort från början av 70-talet. Det ligger allra längst norr ut på Malta. På klipporna som vetter ut mot den så kallade paradisbukten. Man kan till och med hoppa ner i havet och ta sig ett dopp direkt från hotellet. Så jävla koolt. Det känns i väggarna att det här har varit ett ställe för hednisk lyx och vällust. Den tiden är sedan länge borta. Nu är det ett hotell som slitits med värdighet. Det känns så äkta som ett hotell kan antar jag. I alla fall när det kommer till rummen, korridorerna och poolområdena. Allt bär på en naturlig patina. Betong och metall. Så långt ifrån moderna resorters plastighet. Det är lite skavanker här och var. Lite flagor och på vissa ställen mindre bra. Men det är som en tidskapsel och det känns fullkomligt rimligt att Don Draper plötsligt skulle komma spankulerande längs poolkanten, ledigt klädd i skjorta och kostymbyxor med en Old Fashioned i ett stadigt grepp.

Men på det stora hela är Malta helt jävla fantastiskt trevligt att semestra i. Klimatmässigt som den mytomspunna perfekta svenska sommaren. Den utan regn. Inte den där tryckande hettan som aldrig ger med sig. Aslätt att ta sig runt hela landet på egen hand. Supersoft. Kanske är det annorlunda i St Juliens och Valetta men trots att det nog måste klassas som högsäsong har jag inte märkt av de där vidriga Gothia Cup-vibbarna som Göteborgarna tvingas utstå varje sommar när ungdomar från hela världen intar byn.

Malta känns överlag inte sönderturistat. Snarare tvärtom. Ingen språkförbistring och inte ett uns av det dåliga samvetet som i alla fall jag alltid känner när jag är och svinar loss i ett u-land. Det hade inte varit svårt att anpassa sig till ett liv här.

Annars då? Maten är inget att hurra för och folket... folket får bli ett separat inlägg.

Nej, bloggen är inte död

Den har bara vilat lite. Men jag är nästan död. Så jag tar semester. Idag.

Har nog aldrig haft ett sådant här blogguppehåll sedan start. Har nog inte haft lika mycket att stå i på jobbet heller. Det har varit några grymt roliga men intensiva veckor. Förra veckan var vi och filmade med Peter Stormare i Hälsingland. Denna veckan filmar vi med Heidi Andersson (armbryterskan).

Peter Stormare var en skön prick. Glad och astrevlig varje sekund. Vi bodde på en herrgård och han höll låda. Filmerna dröjer tyvärr ett tag. De blev väldigt fina, men väldigt konstiga.

Heidi missar jag för filmningen börjar idag. Och idag sticker jag till Malta.

Det finns mycket kul att berätta. Inte minst från Malta-gate. Men jag håller på det tills vi är framme.

Är sugen på att skriva nu. Annat än jobb alltså. Härmed återuppstår alltså bloggen.