Skomakare bliv vid din läst

Skändade mitt bankkonto genom att köpa mig ett par italienska skinnskor när vi var i Berlin för några veckor sedan. Väl hemma hann jag halka runt på dem hemma i gruset under en dag innan jag blev upplyst om att man alltid ska lämna in dem för omsulning. Alltid. Skinnsulor pallar tydligen inte den göteborgska fukten från helvetet. Inte så konstigt. Vem gör det?

I alla fall så började jag höra mig för om en lämplig skomakare. Så jävla koolt jobb. Superretro. Visste knappt att det yrket fanns fortfarande. Min kollega Josefin tipsade mig om sin skomakare i Linné och berättade att han hade ett kusligt temperament och inte drog sig för att skälla högljutt, peka, spotta och domdera om man kom för att lämna in sina dojor och inte hade skött dem ordentligt. Så jävla rätt. Det gjorde att han hamnade på plussidan. I sin iver att verkligen övertyga mig om att han var den enda rätte berättade hon att han även gjorde nycklar. En månglare med andra ord. Tydligen vanligt i skomakarsammanhang. Men jag gillade inte vad jag hörde. Jag är otroligt autistisk när det kommer till nischade yrken. Jag föredrar helt enkelt att de håller sig till en pryl och inte fubbar runt som någon jävla allt-i-allo-fixare. Ingen kan vara bäst på allt men någon kan vara bäst på något. Tydligen litar den där Linnégamängen inte på sin egen förmåga fullt ut utan safear upp med att trycka ut nycklar på löpande band. No pride, no glory.

Jag har redan sett en skomakare på Bangatan i Majorna som i skylten skrävlar med allehanda biverksamheter som nyckelfix och kemtvätt och lite annat skit. Alltid denna jävla kemtvätt. Nänä, sånt imponerar inte på mig. Sedan fick jag höra att det även finns en skomakare på NK. Fy fan!!! Det nästan vände sig i magen på mig. På NK. Vad i helvete är det frågan om egentligen? Som att ta med en påse folköl til Nobelfesten. Snacka om att sabba sin trovärdighet. Sitta och gnida läder mitt i ett fort av gnistrande marmor och dyra tanter. Fruktansvärt. Hade jag varit med i skomakarfacket hade jag krävt att de stängde hans låda omedelbums. Med våld om så skulle krävas. Lite kompanibonk kunde nog vara på sin plats. Han drar ju en hel kår i smutsen.

Det skulle snart visa sig att lösningen låg närmre än jag vågat hoppas på. Femtio meter från min ytterdörr. I en liten skitig källarlokal sitter han. Lahdo. En till synes oansenlig skomakare med blå rock och allt.

Lahdos skomakeri är ett kyffe med ett förmak där mäster Lahdo möter sina kunder. Där är sjukt avskalat. En kassaapparat och en disk samt lite hyllor där han ställer upp de färdiga skorna i väntan på husse och matte. Ingen fjompig displayyta med skovårdsprodukter. Han vet att det skulle göra honom till en jävla frisör och Lahdo är ingen frisör. Han är stans enda äkta skomakare. Dessutom sitter han vägg i vägg med en frisör. I rummet bakom har han sin studio. Sin ateljé. Det är ett stökigt rum fyllt med stora skitiga och gamla åbäken till maskiner som närmast påminner mig om träslöjdssalen på högstadiet. Vet inte ens vad han har dem till men jag antar att det som såg ut som en svarv egentligen var någon sorts rejäl polermaskin, som säkert skulle kunna få mocka att glänsa som ett fuktigt ollon.

Jag började trevande förklara mitt ärende. Jag sa att jag hade köpt ett par dyra skor som jag ville sula om. Han tittade på dem och sa att han skulle fixa det för 275 spänn. Bara sådär. Som att det var världens naturligaste grej. Jag började stamma lite lätt och fingra nervöst på skorna. Visste gubben verkligen vad han höll på med. Jag misstänkte att om jag lämnade dem utan att försäkra mig om vad han skulle ta sig till med mina skor, så skulle han troligen dundra på ett par traktorsulor så att jag skulle se ut som en riktig jävla douche när jag kom gående i dem nästa gång.

Med en röst som nästan skar sig frågade jag hur han skulle gå tillväga. Hur tunna sulor jag kunde få. Om de skulle synas. Om han verkligen kunde garantera att de skulle förbli lika magnifika som de var. Lahdo bara log. Han betraktade mig länge och jag blev nästan illa till mods för jag kunde nästan känna hans förakt. Sedan sa han bara: Du kan vara lugn, jag fixar det. Fortfarande det där leendet. Så vad annat kunde jag göra än att helt sonika lämna mina små älsklingar till denne okände man. Inget. Så jag kastade mig ut i ovissheten som jag aldrig har kastat mig ut i något.

Jag lämnade skorna och lovade komma tillbaka två dagar senare. Och jag har nog aldrig sovit så dåligt. Men mäster Lahdo är en ärans man och jag måste säga att jag blev smått förbluffad över resultatet. Så otroligt välgjort. Han har garanterat en livslång respekt i mina ögon från och med nu.

Väl hemma flög jag som på små moln av euforin. Det var så lätt att andas. Som att jag just kommit ner efter fem veckor i Himalaya. Jag vankade runt och snackade skit om skor med gummisula och började riva runt i skolådorna efter fler skor att sula om. Hittade ett par som snart kommer att få sig en omgång. Sedan fick Josefine nog och tog ner mig på jorden igen med av sina klassiska åthutningar. NU FÅR DU VÄL FÖR FAN ÄNDÅ TA OCH GE DIG. Jag antar att det är så man säger om man aldrig varit med om en gedigen omsulning.

Lyd mitt råd. Lämna era skor till Lahdo nästa gång. Värt en omväg, som det brukar heta på White Guide-lingo.