Nailbiter

Varje år brukar jag propagera för att vi ska titta på skräckfilm i stugan. Antar att det är masochisten i mig. För det brukar alltid resultera i att jag vaknar i en lamslående terror på natten av att någon har tagit sig in i stugan. Jag hör ett ljud. Men det är inte katterna. Det är nåt annat. Definitivt inte katterna. Någon rör sig i stugan och nu gäller det att handla rationellt. Jag väcker Josefine med väsande röst.

"Du, hörde du!?"
"Vad?"
"Det var något som lät"
"Ok?"
"Jag tror det är någon här"
"Mmm"
"På riktigt!"
"Mm"
"Shit, nu lät det igen"

Vid det här laget är min puls öronbedövande att jag känner mig nästan svajig av yrsel. Jag ser en man med svetsmask och kulhammare framför mig. Han kommer slakta hela familjen om vi inte gör nåt. Fort. Av alla hus i Mellbystrand har han valt vårt. En sån jävla oflax, men fullt rimligt för stunden. Jag kastar mig upp ur sängen. Då brukar Josefine vakna till och sätta sig upp i sängen och till slut går det upp för henne också. Det är nån i hallen. Eller köket. Eller vardagsrummet. Någon har tagit sig in och jag har vaknat när denna någon (kanske med en påse över huvudet och med en riktigt dräparyxa i händerna) snubblat till och ett onormalt ljud har uppstått. Inte katterna. Nåt annat. Absolut inte katterna.

När jag står med ryggen längs garderobsväggen och lurpassar. Lyssnar frenetiskt. Då brukar poletten trilla ner och Josefine fattar allvaret. Långsamt har hon lyckats bli lika uppskrämd som jag. Hon förstår att vi måste agera och det nu. Dock har jag inga linser i och kommer få svårt att ta lead här. Så jag planerar vår överlevnadstrategi. Josefine får gå först så täcker jag. På så vis kan vi hinna överrumpla den psykopatiske mördaren och ha en liten liten chans att överleva lemlästning och komma undan med lättare stympningar.

"Fan, det är nån här alltså"
"Va, är du säker?"
"Ja! Det är nån jävel här inne"
"Vad fan ska vi göra då?"
"Vet inte... du får gå först"
"Vaa? Nej!"
"Ja, jag har ju inga linser"
"Lägg av!"
"Kom igen, jag ser ju inget och..."
"Inte en chans"
"Jag täcker dig"
"Men du ser ju inget"
"För helvete... kom igen nu dåååå..."

Och där någon stans brukar det gå upp för oss att vi hade varit så jävla rökta om den mannen med kulhammare (eller något annat ohyggligt tillhygge) hade stått i hallen. Vi ger upp. Sansar oss och tittar ut i hallen. Phew. Det var bara katterna. Inget annat. Bara katterna. Men det lät verkligen som nåt annat. Sedan tar det oss en god timma innan pulsen lagt sig och vi kan somna om.

Varje år samma sak. Och jag hatälskar det. Så inför varje sommar letar jag upp nåt skräckigt. Gärna dåligt och allra helst på klassiskt fyra-ungdomar-i-en-öde-stuga-och-en-galen-inavlad-mördare-manér. Man liksom förväntar sig att det ska vara ganska kasst. Och det är gott så. Det är inte en prisrivare man är ute efter när det är sommarskräck man vill ha. Men det finns grader av dålighet. Den här gången råkade lotten nämligen falla på "Nailbiter". Utan någon som helst research ska tilläggas. Bara en titt på en hyfsat lovande trailer och att handlingen i stora drag gick ut på att en mamma och tre döttrar på en bilresa blir tvugna att söka akut skydd undan en tornado och typiskt nog råkar hamna i en källare hos ett psycho. Pattperfa! Hade det kunnat vara.

Dock visade det sig snabbt vara en film som med lätthet kan ta upp kampen med Troll 2, Sökarna 2 eller något annat lågbegåvat "verk" av episk pajighet. Eller kanske snarare toppa dem och dominera i klassen imbecill-film. Vi blev tvungna att stänga av för att det var våldsamt låg nivå. Jag har aldrig i mitt liv sett något så skrattretande värdelöst. Hur det projektet har nått produktionsstart är för mig helt ofattbart. Om pengar har tagits ur någon privat ficka så är det bara att beklaga att de inte användes till något bättre. Som toapapper till exempel.


Uppvaknandet uteblev.

Summer of nothingness

Tillbaka i Göteborg på en snabbvisit. Skönt. En vecka av semestern har regnat bort i Mellbystrand. Det var längesedan jag kände mig så stressad under en semester. Josefine tycker att jag ska koppla av och jag försöker, men jag är verkligen i behov av bra väder nu. Den där svenska sommaren som brukar romantiseras så. Ett sånt piss. Jag kommer aldrig mer lita på nån svensk sommar. 

Bitter? Ja. Mycket! 

Jag känner mig sviken och förnedrad av vädrets makter. Kan inte ens minnas när jag frös ollonet av mig i Juli innan. Från och med i år kommer bra väder att vara en bonus, men vi ska börja med att ALLTID emigrera på sommaren – så är det bara.

Jag får alltid ångest när SVT sänder sin tolkning av Groundhog Day

Jag la mig på soffan för att ta en power nap och vaknade med en ångestkänsla i hela kroppen. Jag tittade mot tv:n. Allsång på Skansen. Phew! Det förklarade saken. Jag får alltid ångest av Allsång på Skansen. Riktig jävla rå-ångest. Vet inte varför egentligen men jag får en sådan otrolig märklig känsla av det. Det hade förgiftat mig i sömnen. Hela programmet känns lite som SVT:s tolkning av Groundhog Day. Samma låtar, samma artister och samma hjärtligt ekande tomma och klämkäcka skämt till spelad trevlighet – avsnitt efter avsnitt år efter år. Tv-formatet där inga artister riskerar att passera bäst-före-datum utan behandlas som whiskytunnor. Alltså, jag vill inte ogilla Allsång på Skansen (det känns så väntat) och jag vet faktiskt inte ens om jag gör det. Men jag får ångest av det.

När jag vaknade trodde jag först att jag dött och hamnat i fiol-helvetet. Kalle Moraeus, Linda Lampenius och Alexander Rybak på samma scen. En sådan makalös orgie i folklighet-gone-too-far har nog inte skådats sedan... förra avsnittet. Det slog mig att det bara var en dansk fiol-wiz som saknades för att alla nordiska länder skulle vara representerade. Det slog mig också att deras frånvaro är en anledning till varför jag gillar Danmark så mycket. De väljer sin måttlöshet med omsorg. Vi har mycket att lära av dem. Det är faktiskt fullt möjligt att de inte ens har någon motsvarighet till de här tre gnisselivrarna. Tänk vad skönt.

Appropå Kalle Moraeus, hans huvud ser ut att vara stöpt i samma form som kulorna i SKF:s kullager. Mänskligheten lär aldrig ha skådat en sådan geometrisk perfektion. Det finns ingenting som är rundare i hela världen. Här har vi en kille som går runt som en levande lösning på något slags matematiskt nirvana, men det han har gjort sig känd för som är en någorlunda habil violinist. Det är väldigt svenskt.

När jag ändå är igång måste jag påpeka att Måns Zelmerlöv blir allt mer lik Björn Ranelid i sitt sätt att prata. För varje gång jag ser honom (med ganska glesa mellanrum) blir det allt mer tydligt. Vad fan håller han på med? Är det någon SVT-chef som gett order om att utrota alla spår av skåning i honom, eller vad är det? Det stör mig för det låter så sjukt artificiellt. Låt pôjka prata skånska. Jag vill att han ska få låta som deltidsbrandmannen Kajan i HippHipp om han vill.

Sedan var det dags för final. Måns ledde en allsång med någon burlesk visa från "multitalangen" Bengt Sändh (ungefär lika apart i sammanhanget som Marilyn Manson) som svarade med att dra en vits. Lasse Holm sjöng "canneloni macaroni och lasaaaa-aagne", och drog även han en vits. Vitsar verkar verkligen vara grejen. Jag imponeras helt uppriktigt av hur Måns Zelmerlöv lyckas låtsasskratta med en sådan emfas och ändå inte skäms så han får en strypsexröd ton i ansiktet. Det är en talang i sig. Charlotte Perrelli var såklart också där och gjorde sin grej. Till sist kom Loreen och programmet nådde sitt klimax. Sedan var det plötsligt över. Programmet tog slut.

Kvar låg jag i soffan och kände mig smutsig. Men ångesten var borta. Puts väck!

Första dagen på resten av semestern

Nu har jag officiellt gått på semester. Har längtat efter semester ganska intensivt nu sedan ett par månader och nu är den här. Fyra veckor. Det känns egentligen alldeles för kort. Men ändå, gött. Frågan är bara vad man ska hitta på. 

Svensk sommar

Lite vet jag ju. Vi ska hänga lite i Halland och så ska vi till Berlin. Men mer vet jag faktiskt inte. Vi har inga fasta planer vilket är rätt skönt. Semestern är också då jag brukar försöka genomföra något nytt textrelaterat projekt. De senaste semesterprojekten var: McFlurry-mannen och förra året Busmejl.se

Frågan är vad jag ska göra nu. Funderar starkt på att plocka upp Busmejl igen. Vet inte riktigt varför jag kom av mig där. Skulle behöva utveckla det på något sätt. Tips mottages tacksamt.

Ångestskapare

Hej alla!
Är ni sugna på att krypa ihop i små bollar av existensiell ångest?

Be my guest: http://www.htwins.net/scale2/lang.html

Rymden, det är det bästa

Jag älskar fan rymden. Är så sjukt fascinerad av vilket fett bygge det är. Universum. Därför blev jag lite till mig nu när jag läste i dn att forskare vid Cern ska hålla en presskonferens imorgon. De ska tydligen presentera sina framsteg i jakten på Higgs partikel. Det handlar alltså om en sjukt liten grej som ingen någonsin sett men som verenda fysiker fått semistånd av blotta tanken på, ända sedan den brittiska fysikern Peter Higgs började jiddra om den i mitten av 1960-talet. Den tros vara den sista pusselbiten som behövs för att kunna svara på grundläggande frågor om universums uppbyggnad. Lösningen på universums hemlighet om man så vill. Det är rätt koolt.

Det ger en lite perspektiv också. Snacka om att göra nytta på jobbet. Typ.


– Hej, gjorde du nåt kul på jobbet idag?
– Näe inget speciellt... eller jo just, hittade lösningen till universums uppbyggnad.

Appropå rymden och perspektiv (och att göra nytta på jobbet) så roade jag mig lite tidigare idag med att räkna ut vad min idealvikt skulle vara om jag bodde på Mars. 198 kg. Det är motsvarande min drömvikt (77 kg) här på Tellus. Det innebär att jag istället för att gå till Sportlife och hålla på och hålla på skulle kunna släppa alla hämningar och ge mig ut i frosseriets förlovade land. Jag skulle alltså kunna gaina 112 kg till och ändå känna mig 9 kg lättare.

Rymden alltså. Man måste älska den.

Om kaos bor granne med Gud...

... så bor gud på mitt nya jobb.

Rapport från Hisingen:
I morse när jag kom till jobbet parkerade jag som vanligt min cykel utanför entrén. Låste den vid en stolpe och gick in. Trots att jag kom gående ledandes cykeln över gårdsplanen så hade jag inte lagt märke till något ovanligt. Något som 5 minuter senare fick mig att seriöst börja fundera över hur illa det egentligen är ställt med min perceptionsförmåga, då min kollega inledde dagens första samtal på helgens däckbrand som rasade (ja bokstavligt talat rasade) cirka tio meter från ingången till vårt kontor,  och jag inte överhuvudtaget kopplade vad han pratade om.

Vi snackar alltså om en brand som omfattade några hundra bildäck, fyra postbilar här ute på gården, samt genererade en kolsvart rökpelare som syntes över hela staden häromdagen. Och jag missade det helt. Jag tror att jag behöver semester. Eller så har jag redan efter en månad blivit så blaserad av att vistas en tredjedel av dygnets timmar på Hisingen, att jag inte längre registrerar mindre ödeläggelser än de av massförstörelsemått. 

Hur som helst känns det som en helt ny nivå av ouppmärksamhet. 

Sven Otto i farozonen

Apropå skägg. Den gångna veckan har ju allas vår Sven Otto Littorin varit föremål för ett stycke medial uppmärksamhet igen. Mindre snuskchat och mer högerextremism i fokus den här gången dock. Är faktiskt inte närmare insatt i frågan. Röv eller hygglo? Ingen aning. Det jag vill poängtera är att jag verkligen diggar hans ihärdighet när det kommer till det ohyggliga lilla medeltidsskägg han nu låtit pryda hakpartiet under en ansenlig tidsrymd. Det är som taget ur en gammal riddarsaga. Men ändå. Det är hans och han står för det. Det är rätta takter det. Man ska inte böja sig för vad resten av världen tycker i frågan. Bara för att precis alla andra undrar varför i helvete en person frivilligt väljer att ansa till ett så distinkt vedervärdigt fittskägg. Gillar man sitt skägg ska man behålla det både i vått och torrt. Heja Sven Otto. Låt inte de jävlarna ta ditt skägg, säger jag bara.

Kuriosa:
Extremt obekräftade källor låter göra gällande att det faktiskt var skägget som gav upphov till det numera episka nätaliaset "Dangerzone2010".

Året var 2010 och Sven Otto Littorin visste att det han höll på med var fel. Jävligt fel. Han satt hemma på nätterna putsade på sin pjäs i det dova ljusskenet. Han såg att det var smutsigt det han höll på med men han kunde bara inte låta bli. Det var helt enkelt för eggande att se hur det långsamt tog form, drag för drag, och mitt i all buskighet reste sig så ett hiskligt... skägg.

När han slutligen hade frilagt större delen av sitt käkparti från ansiktsbehåring stod det klart. Det han just hade skapat var en extremt riskfylld liten tingest. Håret som var kvar skulle antingen hjälpa eller stjälpa honom. Inga gråzoner skulle längre existera. Sven Otto visste att det var ett farligt game men han kände att han hade balle nog att spela det. Således fick skägget heta Dangerzone2010.