Idioten på McDonalds, Kungsgatan, Göteborg

Idag stod McDonalds på lunchmenyn. Jag vet ju att en sådan snarare genererar en stark dos av anti-energi än den där kortfristiga sockerkicksboosten som man tänker sig. Men jag orkade helt enkelt inte tänka mer så jag gick dit för att iallafall uppbåda en kort stund av mättma.

När jag tar ett sådant beslut är jag inte "där" och vill inte ha med någon att göra. Inget jidder. Konversation är ett stort tjockt no-no och något engagemang eller ens ytligt socialiserande finns inte med på kartan över universums solsystem. Jag vill bara beställa, betala och dra. Stör någon det flödet blir jag avogt stämd och lite sur.

Arbetsledaren för dagen var en riktig ärkemupp. En sån där käckis. Och heliga moses vad jag fullkomligt avskyr käckisar.

 

När det var min tur hälsade han mig med ett rungande tja, mannen, vilket reptilhjärnan obönhörligen fick lust att replikera med en sträng backfist rakt i nyllet på den lille valpen. Men jag hejdade mig. Lika bra det, för jag hade nog kunnat skada min handrygg i all metall som prydde hans garnityr.

Vidare fortsatte han att ta emot min beställning på ett mycket märkligt sätt. Han kommenterade mina val och drog egna slutsatser kring dem. Jaha du är sån du, nähä INTE plusmeny, Jaha du gillar cheddar bättre, gött jobbat... osv. Hans otydliga stämma låg som en konstant liten ettrig voice-over.

Jag svarade kort och bekräftade inte ett enda av hans försök att bli hej och du. En person begåvad med bara en lätt dragning mot det vi kallar normalt uppträdande hade fattat vinken och lagt ner sin show. Men det här esset bara fortsatte. Jag kände mig smutsig och antastad.

Han vräkte upp grejerna i ett huj och hade uppenbarligen inte hört att jag ville ta med mig krubbet. Jag förklarade att jag ville att han skulle stoppa skiten i en påse och då lyste han upp som en sol och nästan skrek till mig att han självklart kunde göra det – allt för mig liksom. Jävla as. Medan han la ner burgarna i påsen frågade han hur läget var annars. Jag svarade med en avmätt blick. Då förklarade han för mig att det lätt kunde uppstå pinsam tystnad när man plötsligt blir ombedd att lägga ner maten i en påse och att han gärna vill undvika en sådan. Jag tittade på honom ännu mer avmätt och kände att jag ville frysa honom och ställa ut honom på ett freaks-of-nature-museum eller liknande. Jag lovar han skulle bli ett sånt jävla dragplåster.

Jag lämnade över mitt visakort och han fortsatte sitt jävligt onaturliga kallpratsrace, men jag stängde av öron och lät min hjärna projicera bort honom helt och hållet. Jag tycker uppriktigt synd om resten av personalen som måste arbeta ihop med honom och ännu värre, under honom. Det är inhumant att behöva dras med ett sånt jävla praktfleppo varje dag. Det säger en hel del om hur sjuk organisationen är i alla led på Donken. Den som anställde honom kan omöjligt ha alla läsk i backen.

Jag ryckte åt mig påsen och började gå. Vi ses, skrek han efter mig och just då, just där ville jag honom allt ont i världen. Hade det inte varit för att jag är en sådan in i märgen humanist så hade jag skrivit till McDonalds Sverige imorgon och gjort allt för att få honom ut ur arbetslivet. Pronto!