Musikanter bryter ny mark

Att åka spårvagn är ingen hit, men det är enda färdmedlet om man bor i majorna och inte orkar cykla. Idag lyckades det ändå bli ett snäpp sämre. Vid hagakyrkan hoppade en liten tjej med ett läckande dragspel på vagnen och började sprida rumänska ångesttoner. På dragspelet hade hon fäst en kopp som hon i sin sjukaste fantasi troligen närde ett hopp om att hålögda morgonresenärer skulle fylla med sina fickpengar. Av alla sätt att tjäna en slant.

Jag skulle tro att det är bra mycket lättare att kränga sprit på nykterhetsrörelsens årliga konvent än att få den mest godhjärtade människan att skänka en slant. Det känns nästan mer attraktivt att sätta sig ordentligt tillrätta i ett helt nynedpissat säte än att ge en enda spänn till någon som tränger sig på vagnen och tvingar fram en talanglös melodi när man sitter och känner sig skör på vagnen till veckans första arbetsdag.

Jag har väldigt lite till övers för gatumusikanter i allmänhet men fram till nu har Göteborg iallafall varit förskonat från otyget i kollektivtrafiken. Man fattade ju att detta inte var hennes egen spontana idé utan troligen något hennes föräldrar tvingat ut henne i. Ändå verkade de flesta ha svårt att se mellan fingrarna.

Fast. Precis när jag skulle gå av hörde jag hur det rasslade till i hennes kopp. Alltså, jag lackade ur direkt. Vilken jävla turist det måste ha varit som pyntade. Personen ifråga fattade troligen inte att den just fläkte upp pandoras box. Ryktet kommer gå att Göteborgs Spårvägar är en guldgruva och rätt som det är kommer det vara vardag att man smälls i backen av en mariachiorkester när man är påväg till sitt arbete.

Detta är en miljon gånger värre än att antastas av en flock gratistidningsutdelare på hållplatsen.