Musikanter bryter ny mark

Att åka spårvagn är ingen hit, men det är enda färdmedlet om man bor i majorna och inte orkar cykla. Idag lyckades det ändå bli ett snäpp sämre. Vid hagakyrkan hoppade en liten tjej med ett läckande dragspel på vagnen och började sprida rumänska ångesttoner. På dragspelet hade hon fäst en kopp som hon i sin sjukaste fantasi troligen närde ett hopp om att hålögda morgonresenärer skulle fylla med sina fickpengar. Av alla sätt att tjäna en slant.

Jag skulle tro att det är bra mycket lättare att kränga sprit på nykterhetsrörelsens årliga konvent än att få den mest godhjärtade människan att skänka en slant. Det känns nästan mer attraktivt att sätta sig ordentligt tillrätta i ett helt nynedpissat säte än att ge en enda spänn till någon som tränger sig på vagnen och tvingar fram en talanglös melodi när man sitter och känner sig skör på vagnen till veckans första arbetsdag.

Jag har väldigt lite till övers för gatumusikanter i allmänhet men fram till nu har Göteborg iallafall varit förskonat från otyget i kollektivtrafiken. Man fattade ju att detta inte var hennes egen spontana idé utan troligen något hennes föräldrar tvingat ut henne i. Ändå verkade de flesta ha svårt att se mellan fingrarna.

Fast. Precis när jag skulle gå av hörde jag hur det rasslade till i hennes kopp. Alltså, jag lackade ur direkt. Vilken jävla turist det måste ha varit som pyntade. Personen ifråga fattade troligen inte att den just fläkte upp pandoras box. Ryktet kommer gå att Göteborgs Spårvägar är en guldgruva och rätt som det är kommer det vara vardag att man smälls i backen av en mariachiorkester när man är påväg till sitt arbete.

Detta är en miljon gånger värre än att antastas av en flock gratistidningsutdelare på hållplatsen.

Tant beige

Imorse när jag väntade på vagnen såg jag en beige varelse komma gående lite längre ner på gatan. Verkligen råbeige. När hon kom närmre såg jag att det var en äldre dam som såg ut att ha dressat sig för en ökenvistelse. Allt var beige. En tantversion av den beige kunden i tv-serien Macken.

Hon hade stor kavaj som var rutig i fyra nyanser av beige. Beige blus, beige byxor och beige strumpor på fötterna som var nerstoppade i ett par beigeaktiga sandaler. Henner hår var påväg att tappa pigmentet men än så länge fanns en beige nyans kvar. Hennes hud gick i samma ton som hennes beigea scarf och jag tror tillochmed fan att hennes läppstift var beige. Jag konstaterade att hon nog diggar milda kulörer. Jag får svettningar bara jag tänker på att hon kanske inrett i sin favoritfärg också. Så otroligt otäckt det skulle vara.

Jag tycker över lag att människor som klär sig i EN enda färg, topp till tå, har något obehagligt över sig. Kim Jong Il och Fidel Castros klädsmak vittnar ju om att enfärgat går hand i hand med vansinne. Och ta den gula farbrorn i Nicke Nyfiken till exempel. Han verkar vara en duktigt störd jävel.

Hur som helst. Jag fattar inte vad Elsa Beskow höll på med när hon jiddrade fram sina historier om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Hon har ju för fan glömt deras kusin från Majorna – Tant Beige.

Drömrubrik

Som andranyhet på Aftonbladets nätlöp ligger just nu en larmrapport av episk magnitud. Krigsrubriken som lyder "KORVBLUFFEN", har till och med pimpats upp med ett grafiskt inslag. Det handlar om grävande journalistik och en hårdgranskning av 15 olika sorters grillkorv.

Hur kan en nyhet med sådan dignitet få stå tillbaka för en massuppsägning på Volvo. Det är ju bara 1200 personer och deras närmsta anhöriga som drabbas. En korvbluff drabbar ju ett helt folk. När ska de lära sig att prioritera egentligen?

Vilken dröm att få sätta en sådan rubrik. Korvbluff. Jag tror att jag älskar det ordet. Det kommer bli en modern klassiker.

Ändrade planer

Jag skulle tränat på lunchen idag men har ont i huvudet. Det ska jag fira av med att äta rejält med bøf. Jag har kommit av mig lite i bøf-ätandet kan man säga. Dels har jag gått och blivit semi-vegetarian. Plus att de jävla asen har höjt priset på en vanlig lunchbøf till så när som på en slät hunka. Det är barockt!

Vilka tror de att de är egentligen? Med sin ojämna personalkvalité och sitt danska sätt. Fy för den lede!

Ändå går jag dit. Det är något som attraherar mig. Kanske är det tanken på att späkas i sin egen vrede (pga. väntetid, antiservice, ohemula priser och dålig kommunikation) som lockar mig så.

Vi får se hur det går.

Trolla med mike

Jag har precis upptäckt "trolling". Det är ungefär som busringning fast i textform. Och det är skitkul. Enligt wikipedia är definitionen av ett internettroll "en användare som skriver artiklar eller debattinlägg på Internet med huvudsyfte att reta upp övriga användare".

En kollega ställde för några dagar sedan en seriös fråga på ett forum för hembioentusiaster. Han ville ha ett tips på en tv med snygg baksida. Tillbaka fick han spydiga och dumma svar utan relevans. Så föddes idén.

Jag skapade en användare och började ställa frågor. Idiotfrågor. Och jag kunde riktigt se hur de som spenderar hela sina dagar på forumet; de som äter, sover och skiter allt som har med hemmabio att göra, ramlade i backen när ett sådant okunnigt hjon kom in och försökte spela på deras planhalva.

Alltså, i torsdags åkte jag till Siba och köpte mig en smäcker 37" Samsung platt-tv. På en dekal i butiken, men även i instruktionsboken står det att den är HD-ready, vilket var precis vad jag ville ha. När jag packat upp den och installerat alla kanaler så börjar jag leta efter vart jag ska placera min hårddisk för att kunna spela in. Men det finns inget uttag och jag hittar inte ett enda ställe i manualen där de förklarar vart den ska sitta.

Till slut så skruvar jag isär tv:n för att se om det kanske är så att man ska placera hårddisken där men hittar ingen logisk plats där den skulle kunna sitta. Jag trodde sån här var plug-and-play nuförtiden. Och nu kan jag inte lämna tillbaka tv:n heller för att jag skruvat isär den säger de på Siba.

Usch. Jag är så besviken. Köp aldrig Samsung säger jag bara. Om man köper något som ska vara HD-ready så förväntar man ju sig att den ska vara det också.

Kan man gå runt detta på nåt sätt?
Hur gör jag för att tv:n ska bli kompatibel med min hårddisk?

Givetvis dröjde det inte länge förrän bluffen (jag) uppdagades och jag blev utslängd. Men jag hade kul på vägen dit. Min humor föll uppenbarligen inte moderatorerna på läppen och jag kan hålla med om att det var pajigt. Men jag kommer tillbaka och nästa gång blir det spektakulärt. Sanna mina ord.

Jag kommer här att publicera mina bästa lur.

Ett hjärta av guld

Jag har en melodi inuti mitt huvud. Den studsar runt och den skaver hela dagen och i mina drömmar. Jag försöker hela tiden tysta den men det är helt omöjligt. Jag nynnar och visslar och jag lider. Det går omöjligt att bli kvitt den. Jag har helt enkelt fått den på hjärnan. Neil Youngs Heart of Gold.

Allt är ett gatumusikantsvins fel. Han huserar dagarna i ända nedanför mitt kontor. En förhållandevis ung kille med en samlad repertoar om tre låtar som han nöter sitt aukustiska gitarrhelvete med i en jämn loop.

Jag gillar Neil Young mycket. Men efter att i flera dagar straffats med en rutten coverversion av Heart of Gold, om och om igen, är det svårt att känna respekt för upphovsmannen.

Om han fortsätter nästa vecka kommer jag bli helt tokig. Jag blir redan nu så provocerad av blotta tanken på hur han står och sprätter med benen och manglar strängarna när han kommer till mittpartiet... dang dang dang Heart of gooo-old!!

Jag såg en ung tjej springa fram och släppa ner några mynt i hans gitarrcase. Charmigt kan man tycka. Vad hon inte förstod vara att hon enligt vår kontorslag begick en dödssynd. Hon agerade feeder och bidrog till en ohyggligt dålig sinnesro för alla oss som sitter och svettas på sitt kontor.

...dang dang dang Heart of gooo-old!!

Åhh det väcks en lust inom mig när jag tänker på det. På måndag när mina hörselgångar kletas ner för femte gången kanske kanske jag kommer att tappa det totalt. Om gud vill springer jag ner och rycker gitarren ur händerna på honom och smackar den med en djävulsk kraft i flisor rätt framför ögonen på honom. Sedan kommer jag titta på honom och bara peka. Ett riktigt psykopek.

Vi får se. Fast troligen kommer jag väl bara bita ihop och svälja bajset som vanligt.

Lunchiakttagelser på McDonalds

Var nere och handlade ångestunch på de gyllene bågarna förut. När jag stod i kön knackade det plötsligt på min axel och när jag vände mig om frågade en vilt främmande kvinna ifall jag möjligtvis hade en femma. Skumt. Efter en stund såg jag henne antasta ett annat kö-fleppo i kön bredvid. Samma grej. När jag hade beställt stod hon åter igen längst bak i kön närmast utgången och skavde efter växelpengar.

Ett nytt och mer raffinerat tiggeri måste jag säga. Att köra ett ambulerande schema i en snabbmatskö. Det är nästan värt att premieras. Men bara nästan.

När det var min tur kom nästa event. Tjejen i kassan. Herregud. Eller tjej och tjej. Det var ett par galna fejk-ögonbryn men en tjej i. Jag kunde inte låta bli att stirra. Hon var kanske 17 år hade rakat av sig ögonbrynen helt och målat, jag upprepar MÅLAT, dit ett par nya kolsvarta. Lite kantigare och lite högre upp i pannan. Det var som att titta på en karikatyr. Jag ville slita fram mobilkameran.

Varför gör man så? Det var inte snyggt någonstans. Det såg snarare duktigt mentalstört ut.

Men men... hon såg ju pigg ut i alla fall.

Rabalder

Igår sågade Hans Wiklund Sex and the city-filmen. Oboj, det har rört upp känslor må jag säga.

Wiklund hävdade att kvinnor som gillar filmen förtjänar max hälften av männens lön. Brrr... det må jag säga, det är till att sticka ut hakan herr Wiklund. Nu blir han såklart masskastrerad i bloggar över hela landet. Folk rasar i klasar, för att använda kvällspresslingo.

Jag vet inte. Jag har svårt att förstå de som upprörs fullt ut. För mig är det ganska uppenbart ett jävligt överdrivet uttalande för att utrycka sitt missnöje inför en film som han anser är bakåtsträvande. Jag är tämligen säker på att det inte ska tolkas särskilt bokstavligt. Och om man bara försöker att läsa lite mellan raderna istället så har han väl ändå en liten poäng någonstans. Cut him some slack.

Det roliga är väl egentligen att sågningen spelar så ruggigt dåligt med det faktum att hans egen livspartner inte känns så vansinnigt främmande i kretsar där brasilianska vaxningar, analblekning och LV-accessoarer är lika vanligt som dagishämtning, mellanmjölk, och sopsortering i svenska medelklasshem.

Det och att han ser väldigt rolig ut. På det där konstiga sönderblonderade botoxsättet ni vet.


Etiketter: hans wiklund, sex and the city

Så känns det för jämnan

"När folk är överens med mig har jag alltid en känsla av att jag måste ha fel."

Oscar Wilde

Lunchutmaning

Idag fick jag en ruggigt motbjudande lunchutmaning av en kollega. Vi ska äta var sin cheseburgare inne på kontoret den 26 februari 2009.

Det kanske inte låter så mycket för världen. Men det är det. Vi talar nämligen om att tillreda och inmundiga en måltid bestående av "Cheeseburger in a can", samma dag som sista bäst-före-datum går ut. Jag vet inte varför jag gick med på det men det finns något kittlande i tanken. Lite utav ett gastronomiskt tandemhopp. När man fyllt 32 får man försöka ta vara på de tillfällen att leva på kanten som bjuds.

En frystorkad cheeseburgare med alla tillbehör, inklusive bröd och saltgurka, nedpressad i en konservburk. Jag säger då det. Det är så perverst att det plötsligt blir självklart att den härstammar från Tyskland. Var annars liksom?

Det finns lite lösa tankar kring att skapa ett riktigt sjukt youtubeevent av det hele. Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst...

Härmed paxar jag stora toan hela eftermiddagen den 26:e februari nästa år.

När det knyter sig i magen

Sjung om studentens lyckliga dagar...

För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten. Fy fan vad vi är bra! Fy fan vad vi är bra, fy fan vad vi är bra...

Resten är bara så jävla mycket depp och tragik att Björn Runges ångestdrama "Mun mot mun" känns som en Jim Carrey-komedi. Mitt hjärta brister nästan när jag ser bilden. Det knyter sig i magen. Självklart är bilden tagen på Hisingen men inte under mina mest cyniska stunder skulle jag kunna raljera kring det. Vissa saker är bara för ledsamma.



Jag får lust att spola tillbaka tiden och betala en helikopterhyra åt stackarn. Ingen människa borde bli hämtad i en superrisigt pyntad och solblekt 740 för att sedan behöva äta ett Whopper Meal på sin studentexamen.

Jävla skitvärld vad du är orättvis ibland.

Födelsedagsbarn!

Nostalgi. Idag fyller Bloggfrossa 3 år!

Precis idag, just nu. Det har varit båder roligt och tråkigt. Mest roligt så jag fortsätter. Förhoppningsvis kommer jag börja öka frekvensen igen nu.

Jag vill tacka alla som läser och kommenterar. Det är väldigt uppskattat. Även alla retarderade EMD-fans vill jag välkomna. Tack tack hemskt mycket tack.

Så, nu kan ni skicka över gåvor och myrra :)

En annan del av Sverige

I helgen besökte jag Halland. En mycket förnämlig vistelse med undantaget Våxtorps marknad. Jag vet inte vad det är men det finns någon slags sjuk ådra av självspäkning inom mig som gör att jag dras till platser där man får bevittna och uppleva mänsklighetens mest ocharmiga drag på nära håll.

Nog för att det kan vara kul med fleppon, men alltså, när så många fleppon samlas på en plats uppstår en slags spegelvänd värld där man själv tillhör minoriteten och automatiskt blir the fleppo. Jag kände mig mycket obekväm.

Iallafall. J hade haussat upp Våxtorps marknad som en av de sjukaste tillställningarna som går ner i Halland och sånt vill jag under inga omständigheter missa. Jag fick dock inte med mig någon större lärdom av marknadsbesöket. Inte mer än att det där djupt rotade föraktet mot nasare har en mycket skälig grund. Jag gick in i ett slags stand by-läge.

Man skulle kunna sammanfatta det hela som en stor och härlig sexist- och rasistfestival. Jag kan inte neka att jag kände av en viss besvikelse när jag blev uppmärksammad på att det faktiskt finns en marknad för t-shirts med skojkonservativa budskap som: "Det var bättre förr när kvinnor var kvinnor och män var män och fikus var en krukväxt".

Det slog mig också att de som envisas med att bära tischor med svenska flaggan och texten Sweden, Born to be a viking eller liknande, alltid är de människor man minst av allt skulle vilja ha till ambassadörer för sitt land. Det är lite lustigt egentligen. Och samtidigt oerhört pinsamt.

Jag provade en khaki-väst och poserade fräckt och ohämmat tills jag insåg att ironi faktiskt inte existerar i den subkulturen. Alls. Skamset hängde jag tillbaka missfostret till klädesplagg och gick vidare.

Annars var det roligaste inslaget när J blev osams med en donutförsäljare. Han skojade på och körde lite klassisk könsrollshumor blandat med hög käckhetsgrad som inte föll i god jord alls. Jag skulle vilja påstå att det uppstod en tjock vägg av klassisk finsk stämning dem emellan och jag njöt när hon avlivade honom med blicken. Det måste anses som ett nästan omöjligt konststycke att lyckas pissa ner humöret hos en gårdfarihandlare. Men J lyckades med bravur och jag kände riktigt hur min retnerv vaknade till liv och triggades. Jag ville jävlas med honom men syrenivån började ta slut.

För att behålla en liten gnutta värdighet åkte vi tillbaka och badade istället.

Före solnedgången

Jag har köpt dvd-utgåvan av den odödliga klassikern Death Wish. Förlagan för alla hämndfilmer, med den sexiga och mäktiga Charles Bronson i huvudrollen. Den har legat och värkt i hyllan sedan i vintras. Velat bli sedd. För ett par dagar sedan såg vi den.

Den var som jag mindes den. No more no less (och det är ett jävligt bra betyg). Men det var en replik jag fastnade extra mycket för: "Hälsa att han ska lämna staden innan solnedgången". Fy fan vad tufft. Man fattar att det är allvar. Så säger man sällan nu för tiden. Inte mycket mäter sig med det.

Tänk om någon skulle säga det till en idag. Vad skulle man göra då? Fan, det skulle bli rätt mycket att rodda med. Jag menar, bara att säga upp sin telefoni och bredband för att inte tala om el och prenumerationer. Det skulle vara ett jävla meck helt enkelt.