måndag, februari 11, 2019

Måndag

Måndagar är inte mina favoritdagar. Lika ovälkomna som en knivrånare hoppar de på en när man just börjat få smak på livet igen. Skrämmer en till lydnad. Idag var det dessutom grismåndag. Sportlovets första dag och flödet fullkomligt svämmar över av bilder och filmer på vänner, kollegor och annat löst folk som inte kan låta bli att mula en i fejset med innehåll där de aspirerar på att bli årets förälder, i olika alpina vinterlandskap. Själv kör jag på som vanligt. Håller barnen fängslade i en jämngrå göteborgsvardag, kamouflerad med lite kommunala sportlovsaktiviteter. Jag känner mig lite som en ondskefull Fritzl-typ som låter min hemstad agera metafor för den ovanligt rymliga källaren i Österrike. Då blir jag lite tom inombords.

När jag känner mig tom inombords brukar mina tankar ofrivilligt föra in mig på funderingar över allt jag inte har hunnit åstadkomma här i livet. Det är en hel del. Men för att inte deppa ihop över alla tillkortakommanden och en känsla av övermäktiga bragder brukar jag snabbt fokusera på lite lägre hängande frukter. Ett typiskt exempel är bilder av män som håller i fisk. En sådan har jag inte på mig själv men det känns som att det finns inom rimligt räckhåll. Då blir jag lite glad igen.

Fisknisse.

En man som med mallig blick står och håller i en stor stor fisk. Det är ett lika obegripligt som roligt fenomen tycker jag. Man vill imponera utan att öppet skryta. En balansakt som är dömd att misslyckas. Det måste finnas ungefär fem miljarder sådana där trofébilder där känslan hos mottagaren blir den exakt motsatta. Ändå verkar det i vissa socialgrupper vara ett obligatorisk val av profilbild. Det finns något lockande i den paradoxen. Sedan hör till saken att jag aldrig riktigt har förstått vad det är man vill kommunicera. Typ, kolla vilken stor lax jag har fångat helt själv! Eller, kolla vilken stor kuk jag har! (?)

Själv har jag tyvärr inte ens varit i närheten av att få till en sådan där klassisk hålla-i-fisken-bild ännu. Det närmsta skulle troligen vara när jag varit och handlat torskrygg på fiskbilen. Men det skulle inte vara riktigt samma grej att stå och hålla upp ett kilo nyköpt fiskfilé framför kameran. Däremot så känns det uppnåeligt om jag verkligen skulle vilja. Nu har jag förvisso aldrig haft någon större drift att skaffa mig en sådan annat än rent teoretiskt, men om jag hade haft det hade jag velat ha exakt en sådan som ovan.

fredag, februari 08, 2019

Händerna på täcket kvinna!

Religös fundamentalism är mest dåligt tycker jag. Men ibland kan det komma riktigt bra grejer ur det. Som humor.



Igår såg jag ett inlägg på Facebook där någon slags religiös stjärtkeps med kul skägg fördömde masturbation i allmänhet och kvinnlig sådan i synnerhet. Han fick lite fniss på mässandet om att klitoris är till för att göra barn (?) och att den sänder dåliga kemikalier till hjärnan om du rör den i onödan. Det är ofta kul när folk uppenbart snurrar bort sig i sådan desperat övertygelse. Själva bevisföringen låg i resonemanget att det är anledningen till att kvinnor mår så in i helvete pissigt efter att de onanerat. Ett bold statement från en fanatisk... hmm... antisjälvtillfredställelseappropriatör, av rang.

Men den stora skrattsalvan kom, precis som med andra skickliga komiker, med hans klitt-punchline: "Thats the devil's doorbell and if you keep pressing it, soon enough he will answer".

Djävulens ringklocka!! Så jäkla visuellt och fyndigt att jag faktiskt blev lite avundsjuk på formuleringen. Det är bortom fantasirikedom. Det krävs nog ett visst mått av fundamentalism för att lyckas komma upp med så aforistiska kvalitetsformuleringar.     

fredag, februari 01, 2019

Avdelningen, saker jag inte förstår mig på

Jag har kommit fram till att det finns ganska så många saker jag inte riktigt förstår mig på här i världen. Alltså inte saker jag ogillar utan saker vars existens jag accepterar men verkligen inte kan få ihop logiken kring. Det kan vara allt möjligt. Influencers till exempel. Det kan låta raljant och gubbjävligt, men jag kan på riktigt inte fatta på ett rent intellektuellt plan hur så många, uppenbart helt talanglösa människor, som kan leva på absolut snömos. Jag fattar såklart att vissa kan göra det. Det är inte svårare att förstå än kombinationen riktiga kändisar och reklam. Men att det till och med finns gymnasieprogam med influencerinriktning och att det pratas om som ett yrke är Det är en helt absurd ekvation. 

Jag fattar heller inte grejen med suröl, cronuts eller den nya fäblessen bland hipstermän – chokladpralintillverkning. Veganska köttprodukter ska vi inte ens prata om. Har nog aldrig varit närmare ett slaganfall än den gången jag var i en för mig helt ny mataffär och skulle handla middag. Jag velade runt bland gångarna medan mina stackars ögon trevade sig fram längs hyllraderna och i ren reflex höll på att poppa ur sina hålor, när de helt oförberedda registrerade produkten "tofu-bacon". Det var som en blandning mellan att råka stirra in i en svetslåga och försöka lösa en groteskt svår tankenöt. 

Talet π. ger mig nästan svindel och känslan av att famla runt i ett svart intelligenshål. Att något så bedrövligt som bondkomik fortfarande existerar är ännu mer obegripligt. Men ingenting kan mäta sig med svårighetsgraden i att försöka förstå sig på Hans Wiklunds vidunderliga hattsmak: