torsdag, mars 29, 2018

Langos-Kenta

Kul det här med Kent Ekeroth ändå. Han "flyttar för att slippa idioterna i dårhuset Sverige". Det är så ironiskt att det inte ens blir kul att skoja om. Det är måhända hans bottenlösa självhat som gör att han helt självmant väljer att bli exakt det han hatar mest i hela världen. En riktig invandrare. I Ungern dessutom. *Fniss*. Ett land som är så öppet malliga över sin fientlighet gentemot icke-ungrare. Hans officiella motivering: För att de inte tar emot invandrare (?). Den inofficiella sanningen: Det bästa stället att leva ut sin perverterade langos-craving på.

Yummy yummy i Ekeroths tummy.

Skämt åsido. Det är väl knappast en skräll att en gammal flensost som Kenta efter en enklare asyl-shoppingrunda väljer att ta sitt pick och pack för att öppna ny låda i Europas mest osympatiska land. Ungern är ju som klippt och skuret för gamla nazister. Och så blir det ju en nästan rörande fin reunion för det gamla järn(rörs)gänget eftersom Erik Almqvist var en sådan early adopter som har gjort Budapest till nån slags helig fata morgana för utstötta människor i den bruna sektorn. Grattis Ungern. Not. Vilken jävla dunder-nitlott till invandrare de har släppt in i självaste vardagsrummet.

Ser lite fram emot att grävsugna murvlar ska rapportera om Kents "snyltande" framfart i det ungerska systemet, men samtidigt så väldigt jävla skönt att slippa se hans lilla sura och fnasiga nylle i media gällande något som rör svensk inrikespolitik framöver.

Se så. Se till att självdeportera dig snarast nu Kent. Det lär nämligen finnas fyrtiotusen miljarder ton langos att upptäcka i Budapest. Minst.

onsdag, mars 07, 2018

Said by retards

Ibland är det gött att få jobba med att försöka göra lite skillnad på riktigt. Känna att det man lägger ner sin kraft på inte bara handlar om att öka försäljning eller varumärkeskännedom eller marknadsföra ett påhittat värde, utan något som betyder något lite mer. Därför har det varit jäkligt kul att den senaste tiden få ha varit med och skapa och lansera en kampanj för Gil – ett kooperativ som med ideella värden samordnar assistans för människor med funktionsnedsättning. Ni vet de där tokiga rackarna som gjorde CP-ölet, CP-dockan och har stökat omkring lite här och var med sina socialpolitiska kampanjer. Deras grej har blivit att provocera för att nå fram genom bruset med sina budskap, som i grund och botten handlar om att människor med funktionsnedsättning ska ha rätt att leva sitt liv på samma villkor som alla andra.

Eftersom de har jobbat mycket med fysiska produkter hittills ville vi hitta på något digitalt. Det har varit svårt. Men också jävligt roligt.

Kanmpanjen heter Said by retards och är ett instagramkonto (@saidbyretards) där människor med olika funktionsvariationer citerar världens dumheter förpackat som inspirational quotes med storvulen musik och cheesy bakgrundsbilder. Poängen är att sätta fingret på hur mycket folk det finns på olika typer av maktpositioner som beter sig helt efterblivet, men att det är människor som lever med funktionsnedsättning som ofta refererade till som retards, cp och mongo etc. En tankeställare. Men det är också kul, med glimten i ögat.

Nu är det strax Internationella kvinnodagen och vad passar då bättre än att uppmärksamma den med lite klassiskt kvinnohat signerat den Trump och den gamle SD-röven Erik Almqvist:


För att ta del av denna kampanj (och gör det är ni snälla) hade det varit hyvens om ni följde @saidbyretards på instagram. Det finns ingen fläskig mediabudget i ryggen. Inte en enda spänn faktiskt. Tanken är att vi med ihärdighet och uthållighet ska få kontot att växa organiskt.

Och för den som vill ha lite mer info om kampanjen så finns det på: saidbyretards.com



fredag, januari 19, 2018

Välkommen till douchebag-fabriken!

Vet inte riktigt var jag ska börja... ehhh...

Jag fick i alla fall ett tips (tack) om en film med så kallat starkt material och klickade igång den. Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte hade så stora förväntningar om att bli omkullkastad. Man har ju sett en och annan corporate bullshit-film genom åren. Men jag måste tillstå att den här ändå levererade något så in i hästväg.




En smula överlyriskt försökte jag visa min fru men hon orkade inte titta klart. Hon utgick från att det var en ny samling youtubers som gjort en överdriven sketch. Kunde varit. Men det är hundra procent allvar. Det är det som är så himla fascinerande. Och hemskt.

Mobile Group är ett halt litet rövgäng som öppnade telefonförsäljarlåda och på ett år har lyckats med bedriften att dra på sig nästan hälften så många anmälningar till Konsumentverket som bjässen Com Hem (med 1,8 miljoner hushåll knutna till sina tjänster). Det måste väl ändå vara någon slags rekord tänker jag. Lätt värt en high five i alla fall, för är det något det är gott om i den här sköna rekryteringsvideon så är det high fives. Välkommen till douchebag-fabriken liksom.

I videon får vi se hur en lång rad unga "grabbar" som med brutalt linläst inlevelse sitter och hyllar sig själva och sitt underbara företag. Jag får gåshud av tanken på att jobba där. Obehagsgåshud alltså. Att vistas mitt i ett sådant vakuum hade troligen påfrestat både kroppen och psyket mycket mer än en permanent rymdvistelse. Jag försöker liksom föreställa mig hur det skulle vara att jobba med gänget på Mobile Group och efter att ha tittat på videon fem tusen gånger inser att jag lyckats få en unik förnimmelse av en tidigare oupptäckt tionde krets i helvetet.

Tänk er själva att vakna bakis varje dag efter gårdagens shotrally. Med ett sus i öronen av ljudminnet från pumpande houseremixer. Du är lite öm i armen efter att inte direkt ha snålat med den gamle stekveven. Klockan börjar bli mycket och du inser att alla vita skjortor är prydda med gulfärgade badges of honor, små tysta vittnesmål om föregående nätters segervissa lökringstillverkning. Inget som inte går att piffa till med den gamla studentkavajen och en röd näsduk i alla fall. Det skaver lite men väl på jobbet smälter du snabbt ihop med sin "familj", dina patriotiska rövhåleribröder. VD:n Anders Andreasson glider in sist och välsignar flocken med *trumvirvel, trumvirvel, trumvirvel* en saftig high five! Det är standard. Det går inte att missta lukten av tandbleknigsmedel som utsöndras när alla smajlar upp sig. Anders är den självklare ledaren med alfahanestatus och respekt efter sina oändliga klubbnätter och ihärdiga Fernetrace. Sömnbristen har belönat honom med en kroniskt bruna ringar runt ögonen, vilket för alla som lever i den vanliga världen är en fet varningsflagga. I telekom-dimensionen är det däremot, efter en ordentlig blandskuld hos kreditbolagen, det närmaste du kan komma Nirvana. För Anders har det dessutom inneburit att han numera har ett grosslager av engångsligg i ryggen. Tvättbjörnslooken har gjort att han nio klubbkvällar av tio (otroligt nog) får napp på en lättare lögn om att han är Färjan-Håkans biologiska lillebror. Men nu är det rättning i ledet. Dags för en lång dags sälj mot natt. Det ska krämas mobilabonnemang till vilket pris som helst. Ring tills ni blöder. Inget är heligt och landet ligger uppdukat som en kinabuffé med lättlurade pensionärer i sötsur sås. Hunt 'em down boys. Varje kill belönas rikligt med fistbumps och ett och annat presentkort på spraytan. Lunchrast är såklart bara för fittor, men stjärnsäljaren Mebius bjuckar gärna hela kontoret på en liten uppvisning av enarmsarmhävningar. En stående favorit sedan fylleresan till Dubai. Stämningen kokar. Grabbarna grus börjar bli redo att ta över världen ännu en kväll. Glädje, lojalitet och kärlek ända in i kaklet. Negativ är bara sur. Positiv har alltid tur. FY FAN! Det skulle vara ett synnerligen trögrullande ekorrhjul att försöka springa i.

Nä, skämt åsido. Vilka jävla rövhattar alltså. Bara scenen som är filmad i svartvitt snett underifrån, när boysen kommer gående nerför gatan, borde vara fog nog för att ringa snuten och i preventivt syfte anmäla dem och därmed förhindra minst 20 brott mot samtyckeslagen i ett svep. Nog för att de är ett tuppigt gäng. För deras skulle hoppas jag faktiskt att de har ett vigare munläder än de visar upp i sina stackatolevererade oneliners i filmen. Jag vet faktiskt inte om jag ska bli imponerad eller äcklad av hur effektivt de lyckats tvätta bort varenda liten atom av sånt som skulle kunna få dem att framstå som en sympatisk samling unga entreprenörer. De känns nästan kyligt programmerade. Som om de vore en tafflig version av ett AI-interface som någon riktig fullblodsdåre prototypat fram. Eller är det verkligen möjligt att bli så sjukt okarismatiska på riktigt? De får ju fan Joe & The Juice samlade personalstyrka att framstå som världens mest pålitliga och genuint älskvärda människor.

Men vänta lite nu, det jobbar ju faktiskt en tjej där också. Som Quality Manager är hon tydligen väldigt noggrann med vilken personal de väljer att ta in på firman. Okaaaj. Av videon att döma är hon väldigt bra på sin sak för hon verkar banne mig ha lyckats dammsuga hela Sverige på rövhål och samlat dem allihop under ett och samma tak och dessutom ordnat sysselsättning åt dem på en och samma dagverksamhet. Hon verkar också vara den enda som faktiskt faller lite utanför den där tvättäkta douchebag-ramen vilket gör att jag oroar mig lite för hennes framtida mentala hälsa. Jag vill liksom rädda henne på något sätt. Föreställ er bara att behöva stirra in i stjärnsäljarens Christoffer Mebius näsborrar hela dagen. Ett sådant jävla mörker. Eller att bli bländad av regionchefens Oliver Malms tvärblanka solariebränna. Eller att bli tungknullad i öronen dag ut och dag in av Emil Popvskis nasala stämma. Eller att drivas till gränsen av vanvett så att man degraderar till en varelse vars högsta önskan är att nå så högtupp i bonustrappan att man får bruka trubbigt våld mot företagets andre stjärnsäljare. Exemplen är oändliga.

Ridå.

lördag, januari 13, 2018

Missa inte Lassgårds nya långvårdsdeckare

Apropå film och tv-serier så måste jag bikta mig lite. I dagarna såg vi Den döende detektiven, ett svenskt kriminaldrama baserat på GW:s böcker om "superpolisen" och gobbajäveln Lars Martin Johansson. Alltså vilken jävla bajsmacka!

Eftersom svensk krim är ett av mina guilty pleasures så kunde jag inte hålla fingrarna borta från den överjästa syltburken. Jag hade noterat att serien fått ovanligt goda recensioner och som en kännare av genren vet jag att det inte är ett bra tecken. När kritiker hyllar krim så kan man nästan utgå ifrån att det kommer vara skit som ska till att serveras. Men ändå kunde jag inte låta bli. Dålig svensk krim är ju också svensk krim så att säga. Men även jag har gränser.

Demenskåthet 1 av 500

Jag vill börja med att säga att jag gillar Rolf Lassgård. Det gör jag verkligen. Att han blivit utsett till en av "Sveriges sexigaste män" pluralt antal gånger är både rörande och en jävla enigma på samma gång. Det tar ju inte hedern från honom. Möjligtvis de svenska kvinnorna en aning, men främst de gamla seglivade öken som ligger bakom listan. Skitsamma. Jag gillar Rolf Lassgård och kanske hade ingen lyckats göra rollen som LMJ i Den döende detektiven bättre än han. Men det säger inte särskilt mycket. Jag är tämligen säker på att en djuplodande instruktionsvideo om nässköljning skulle bjuda på fler rafflande scener och ungefär en centriljard större fräschör. Det är väl skitsamma om han gör en bra roll när hela miniserien är ett massivt potpurri av gamla flåsande, stånkande och rossliga gubbkadaver. Det är fan bra grovt att ta in.

Det hela börjar med att LMJ står och tjabbar lite med några ungsnutar vid en grillkiosk. En fransk hotdog senare har den gamle supersnuten fått en stroke. Nej, det är inte som jag försöker raljera här. Han sätter sig i sin bil och börjar trycka in korven i ansiktet när en säkring brinner av i skallen på honom. Han faller bokstavligen över ratten och vaknar igen i en sjukhussäng, halvförlamad och surare än Peppe Engs gymbag. Det låter som ett dramatiskt anslag. Det är det inte. Det stakar däremot ut riktningen för vad som riskerar att bli en helt ny subgenre inom svensk krim. Långvårdsdeckare. Åh Gud, låt det inte hända. Det är ju helt sinnessjukt att klamra sig fast vid den svenska gubbmaffian så till varje pris att historier med klassiskt hårdkokt polisvåld tvingas ge plats åt diton där huvudrollsinnehavaren ser ut att vada i trolldeg genom hela filmen. Kritikerna rosar Lassgårds fantastiska skådespel och flera gånger bejublas kemin mellan honom och Helena af Sandeberg, hans före detta kollega och gunstling som lär ha metoo-material så det räcker och blir över till ett eget upprop under hashtagen #bängentrålar. Men jag har svårt att se denna grandiosa insats. Den döende detektiven består av tre timmars klemande med en klassiskt bitter gubbdjävul som bara sitter och morrar och fräser medan de kvinnliga motspelarna pysslar om honom i hans hem/stridsledningscentral, där han leker privatdeckare med ett synnerligen grovt och olöst pedofilmord som enklare hjärngympa. Spänningen är precis lika frånvarande som det konstant närvarande flåslarmande och väsande kroppsljudet som LMJ släpper ifrån sig. Möjligtvis skulle han kamma hem grand prix i en gala som belönar ytterst trovärdiga rolltolkningar av karaktärer vars minspel bygger på fifty-fifty delar dements och kåthet. Om det nu finns en sådan (?). Den rollen gör han nämligen helt otroligt övertygande i ungefär femhundra scener här. Och där slår nog banne mig ingen på det här jordklotet honom.

Demenskåthet 2 av 500 

Jag har svårt att förstå hur den här produktionen lyckades ruska fram sin budget överhuvudtaget. Ett mindre rafflande snutäventyr får man nog leta länge efter. Hade det inte varit för att det är vår hårdast adlade kriminalprofet, självaste Leif GW:s gamla korvfingrar som suttit och knattrat fram den här övertråkiga mastodontbajskorven till kriminaldrama så hade den nog aldrig vädrat tv-tid alls. Men nu är det ju det och därmed blir vi andra tvungna att lida. Ja jo, jag kunde ju ha stängt av men självspäkaren i mig kunde inte låta bli att lida sig igenom eländet. Känslan den lämnade efter sig kan bäst beskrivas som ömhet in i själen. Den sortens ömhet jag antar att man kan känna efter ett rejält skov reumatism. Tack Rolf. Tack Leif. Tack alla världens manliga seniorer som slutar på f.

torsdag, januari 11, 2018

Årets nyårslöfte: Se 80 filmer

Året har börjat rätt bra på tv och filmfronten. Vi har ju för vana att på nyårsdagen sätta upp ett antal filmer som vi ska försöka se under årets femtiotvå veckor. Ett ganska behagligt nyårslöfte kan tyckas. Första året satte vi upp det blygsamma målet 52 filmer. Förra året höjde vi till 70 (som vi klarade med en films marginal) och i år har vi höjt med ytterligare tio filmer och målet är nu 80 filmer. I dags dato har vi hunnit se elva stycken vilket ger inte kräver ett geni för att konstatera att vi lyckats hålla ett snitt på en film om dagen. Det brukar vara så i början av året. Anledningen till att vi började med de här listorna var för att vi insåg att vi mer eller mindre slutat titta på film sedan tv-seriernas verkliga intåg. Ett skönt sätt att varva lite.

2017
Förra året var enligt mig ett katastrofår. Av de sjuttio filmer vi såg var det max tio som låg över medelbetyg. Man får helt enkelt tugga sig igenom en del skit för att finna de riktiga guldkornen. Bäst förra året var nog Elle, White Girl, Moonlight, Mudbound, Beasts of No Nation, American Honey, The Square och den mycket otippade dokumentären Kittlad. Resten var som en jämntjock gröt med några toppar som Fences, Baby driver, City of Ghosts och Beatriz at Dinner och några riktiga lågvattenmärken. The Swiss Army Man och Don't Hang Up är filmer jag inte ens önskar världens rövhål att behöva genomlida. Everybody Want's Some!! och Here Alone var så värdelösa att vi snabbspolade oss igenom skiten till slut. 2017 var helt enkelt inte ett toppenår på filmfronten.

2018
Som jag nämnde inledningsvis så har det här året börjat rätt bra. Bortsett från att vi i nyårsdagens pizzakoma betade av de tre senaste Beckfilmerna av bara farten så har vi nog redan hunnit bräcka förra årets bästalista. Call Me by Your Name, The Florida Project, Lady Bird, Exfrun och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är verkligt fantastiska filmer allihop.


tisdag, januari 02, 2018

För jag älskar dem alla

Julledigt med familjen. Det låter så härligt. Det är det också. Men lite förjävligt också. Många konflikter blir det. Med en tonnis som blir ständigt kränkt. En åttaåring som hakar på och en treåring som agerar ut på varenda känselsensor i sin lilla gosiga kerub-kropp. För att inte tala om en fru som allierar sig och bildar armé med småhonorna. De tuktar alla män i sin väg. Det är bara jag och Ryssland men han är inte mycket att hålla i när det blåser. Han ligger bara och kramar routern eller är ute och slåss med grannkatterna. Hans lojalitet kostar bara innehållet i en matskål oavsett var den kommer ifrån.

Jag har börjat läsa Bukowski igen. Lite som en slags barnslig revolt mot den domesticerande maktbalansen i hemmet. Fyllo och snuskgubbe är hans vanligaste epitet. Samtidigt så satans skarp han var. Fyllo definitivt men jag vet inte om han var så jävla snuskig egentligen. Han gillade förvisso att knulla men det gör väl de flesta. Nån drömkille var han säkerligen inte men fan vad rolig han måste ha varit att supa med.

Idag började dagen med en konflikt om läggtider och snapchatberoende. Äldsta dottern. Maxi. Hon känner sig konstant orättvist behandlad numer. Det tog två av dygnets bästa timmar. Sedan åkte vi till Angered och promenerade i skogen. Det var roligt ända tills dess att mini flippade och det blev läge att sticka hem. När jag och midi kom till en träbro som gick över en å skojade jag till det genom att hoppa på den så att det gungade jävel. Midi blev upprörd och frågade om jag jag inte tyckte att det skulle vara synd om de dog när de är så unga och allt. Det tyckte jag. Insåg sedan att karman tagit betalt för mitt lilla busstreck direkt. Mina ljusgrå chinos var fulla av skvättet från leran.

Vi handlade på Ica. Vegetarisk vecka blev det. Nytt år och allt. Vi köpte fika också. Donuts till barnen och frallor till oss vuxna. Jag ångrade mig nästan direkt och ville ha semla, men bet ihop. Jag orkar inte bli tjock och inte banta heller. Men nåt måste göras. Känner mig så himla svullen. Sedan kom vi hem och började genast bråka om vem som skulle ha PS4:an. Barnen vann. Jag surade och fick alla emot mig, inkl frugan. Så jag lade mig för att läsa igen. När jag skrockade för tredje gången frågade Josefine om jag hellre skulle vilja ha en egen lägenhet som luktar snopp där jag kan sitta och gibba. Jag drömde om det i 30 sekunder och njöt. Sedan sa jag nej. För jag älskar dem alla så innerligt mycket. Även när de tar kål på mig.