torsdag, september 13, 2018

Snälltåget - en resa genom helvetets alla kretsar

Jag tänkte berätta om den sista etappen från årets tågluff. Det är en berättelse om lidande, misär och ett kundfientlighet som kommer att få migrationsverkets rådande direktiv att verka omåttligt medmänskliga. Men framförallt är det en historia som kommer att få överlevande offer efter en saringasattack att framstå som riktiga gnällspikar... Ja, jag talar naturligtvis om en helt vanlig resa med Snälltåget. [Varning för starkt video-content längre ned!]

Plötsligt vaknade jag med ett ryck. Det dunkade i huvudet, kroppen värkte och jag var alldeles blöt över ryggen. Var i helvete var jag? Gnisslet från tågspåren skar genom luften och gav mig snabbt ledtråden som kickstartade hjärnan. Just det, tåget! Jag hade överlevt. Det var inte direkt en glädjande insikt. Bara ett konstaterande. Hettan hade hållit oss på knä till långt in på natten och någonstans hade väl kroppen gett upp och lyckats domna tillräckligt för att jag skulle slockna. Jag kände att vätskebristen rasade som en brand i min utmattade lekamen. Solen höll på att gå upp och ljuset från gången utanför kupén flimrade förbi och med jämna mellanrum lyckades en stråle tränga in och blända mig. Jag förstod att vi måste vara i Sverige igen. När jag reste mig upp såg jag att barnen låg utslagna i de nedre kojarna och att min fru stod vid fönstret precis utanför vår kupé. Det slog mig hur  vacker hon är och jag viskade godmorgon lite nyvaket – snudd på nonchalant. Hon vände sig om och kom in i kupén. Hon frågade om jag sovit gott och jag vädrade fara. Jag hade slocknat. Det hade inte hon. Hon hade inte sovit en sekund och dessutom hade barnen vaknat överhettade och klättrat ner till henne. Det hade varit ett inferno. Jotack, det visste jag. Men jag hade iallafall fått två timmars sömn. Hon sa att hon ett tag hade suttit och tittat på mig och intalat sig själv att inte hata mig. Vi samtalade lite och tonen bar på en slags förtryckt upprymdhet. En blandning av lättsamheten efter att ha tagit sig igenom ett trauma och svärtan när man blivit utsatt en oförrätt.

Här är en liten video som Josefine tog i smyg när jag konfronterade henne. Den fångar ganska bra känslan jag försökte beskriva ovan:



Ok! Jag hade haft ansvaret för själva tågbokningen. Visst. Jag var på sätt och viss skyldig till ett av de största trauman vår familj varit med om. Men vem hade kunnat ana att det var lagligt att sälja resor under så existensvidriga former? Inte jag i alla fall. Det finns ju för fan regler för allt. Som tur var hade vi en gemensam fiende. Snälltåget. Det här skulle de få fan för.

Men låt mig börja i rätt ände...

Vi hade haft en minst sagt bra tågluff. För andra året i rad dundrade familjen genom Östeuropa och åter igen kunde vi konstatera att tåg inte bara är ett förträffligt färdsätt ur moralisk synvinkel. Det är också ett ytterst komfortabelt sätt att resa om man som vi har hunnit lära oss att undvika de mestuppenbara falluckorna i form av bagagemängd, korta tågbyten och ineffektiva rutter. Bara den briljanta insikten att platsbiljetter i första klass bara kostar några tior mer än i andra klass, och att dessa vagnar har en tendens att sitta samman med restaurangvagnen var något som adderade en värdighetsdimension till resandet som inte riktigt går att få med vanligt grisaflyg. Såvida du inte heter Elon Musk. Barnen kunde fortsätta att punda wifi, sittandes i superbekväma säten med sina paddor, och totalignorera österrikiska tappa-andan-vyer – medan sällskapets vuxna kunde sitta och harmonisera med varandra vid vita dukar och panoramafönster bara några meter bort i en restaurangvagn värd namnet. En produkt att icke förväxla med SJ:s gamla bistrobastard.

En helt annan insikt är att man ska ge fan i nattåg eftersom det är en riktig slippery slope när det kommer till både tidsbesparing, ekonomi och den allmänna känslan av självaktning. Och hygien. Nattåg tar alltid längre tid än en dagsrutt. Mycket längre. ALLTID. Det är dessutom jättedyrt i förhållande till vad du får. Inget nattåg är nämligen bättre än det sämsta vandrarhem du kan tänka dig och känslan när du vaknar, om du överhuvudtaget lyckas somna, är troligen ganska jämförbar med den efter en blackoutfylla på spårvagnen. Där du tillbringat natten avdäckad på den inpruttade gamla sätesraden längst bak och med ett ryck vaknar till vardagen och inser att du befinner dig mitt i morgonrusningen. Om du haft tur och bokat ett bra nattåg vill säga.

Sedan har vi resor med Snälltåget. De är mycket värre.

Det är det jag tänkte berätta om nu när jag har fått lite distans till det hela och inte längre befinner mig i kritisk affekt. Det är viktigt för mig att inte överdriva utan så sanningsenligt som möjligt återge min och min familjs vedervärdiga upplevelser av Snälltåget nu i somras. För att varna andra. För att kanske till och med rädda andra.

Oh well. Vi hade som sagt haft en fantastisk och nästintill prickfri tågluff från Pula till Zagreb till Ljubljana till Bratislava till Prag till Berlin. Jag hade haft ansvaret för att boka alla tågbiljetter och Josefine alla boenden. Den sista etappen stod mellan att ta dagtåget från Prag till Hamburg, övernatta på hotell och sedan ta dagtåget hem den sista biten. Eller att stanna en extra natt i Prag, ta ett snabbtåg till Berlin och nattåget hem till Sverige. Efter en del velande valde jag det sista alternativet och jag känner hur ett PTSD-anfall nalkas bara jag tänker på det.

Nu befann vi oss på perrongen och såg att vårt tåg redan stod vid plattformen. Dörrarna var öppna men klungorna av resenärer stod avvaktande utanför. Jag fattade ingenting. Vi vadade oss genom en märklig mix av helvanliga svennebananfamiljer och mer klassiska backpacker-personas. Ett stort gäng killar och tjejer med väldigt frikyrklig framtoning som var höga på livet, några sällskap med lite mer dimmig utstrålning och framförallt ett norskt sällskap bestående av (vad jag förstod) några familjer med vuxna barn, som verkade ha någon slags hyperaktivitetsproblematik. Who cares. Vi hade bokat en hel hytt för oss själva och bunkrat upp med både kortlekar, dricka och snacks. Vi skulle bara behöva genomlida en natt med de vanliga utmaningar som kommer med nattåg. Trodde vi. Och det kändes helt ok. Särskilt eftersom barnen såg så mycket fram emot att åka nattåg. Tintin som i ett drygt år hävdat att hon aldrig har sovit så bra som på tåget mellan Koper och Budapest förra sommaren var närmast övertänd.

När vi närmade oss rätt vagn och skulle till att kliva på så välkomnades vi med en yvig gest på tåget av vår närmsta kupégranne. En av ADHD-profilerna. Jag behövde inte ta många kliv förrän mina synapser gjorde klart för mig varför alla stod utanför tåget. Hettan. Den slog emot en som en våg. Visst, det rådde sedan några veckor extremsommar i norra europa, men det här var löjligt. Jag minns knappt att jag har bastat så varmt. Jag sneglade mot Josefine som bekräftade att det här var något utöver det vanliga. Jag lugnade familjen och sa att det kommer bli svalare när tåget rör på sig och klimatanläggningen börjar jobba. Jag sökte febrilt av kupén efter någon slags AC-reglage eller annat tecken på att jag talade sanning men såg inget. Jag tänkte tyst för mig själv att det nog sköttes automatiskt och om inte annat skulle vi kunna hänga i fönstret en stund. Det var första bakslaget. Fönstret i kupén gick inte att öppna. Själva mekanismen fungerade men det var utrustat med en spärr så att själva rutan endast gick att öppna till en springa motsvarande tjockleken av ett genomsnittligt vuxenfinger. Not good. Not good at all. Vi gick ut och gjorde resten av våra medresenärer sällskap på perrongen.

När tåget väl rullade och vi satt i vår kupé kom kupégrannen in och började ge oss oönskade instruktioner om hur man fäller upp ryggstöden för att skapa kojarna. Jag började ana att han kanske skulle kunna bli ett irritationsmoment och sa därför vänligt men bestämt att vi löser det där själva. Han tittade på oss oförstående men pös raskt vidare till nästa kupésällskap. Vi hade åkt i tio minuter och värmen var redan olidlig. Termometern visade omänskliga 36 grader Celsius. Svetten lackade satan och jag kände hur paniken långsamt stegrades inom mig. Det blev inte svalare i vagnen av att hela tågvagnen endast hade två fungerande fönster ute i gången. Det skapade istället en trängsel precis utanför vår kupé som om vore det världens sista vattenhål. Jag antar att det i sig alstrade värme. Jag närde ändå fortfarande ett litet hopp om luftkonditionering, med erfarenhet från föregående år, då vi tvingades dela kupé med den fränt svettluktande schackmästaren Jochen från Greifswald (finns separat story om honom). Då hade tåget nämligen en klimatanläggning. Förvisso en trasig sådan, men ändå. En mycket stressad och otrevlig tågvärd flängde fram och tillbaka genom tåget och snäste konsekvent av alla frågvisa resenärer. En klassisk Hitler-typ. Tysk också såklart. Snart ropades det också ut i högtalarsystemet att det här tåget inte var utrustat med någon slags luftkonditionering. Ett stort kollektivt stön av besvikelse gick som ett eko genom tåget. Tur att Snälltågets vresige tågvärd hade utrustat oss med varsin mini-tetra kroppstempererat vatten.

Efter ett par timmar i hettan och ett par miljoner hjärnceller färre gick solen äntligen ner. Det gjorde att värmen rasade till någonstans mellan 32-33 grader som kyligast. En ung tjej i femtonårsåldern hade svullnat upp i ansiktet av värmen. Hon såg förtvivlad ut. En annan tjej stod och grät i trängseln vid fönstret utanför vår kupé. Resenärer från vagnen bredvid berättade att det i vissa vagnar inte gick att öppna några fönster alls. Det här var alltså ren lyx i jämförelse. Jag kände hur min vrede mot Snälltåget eskalerade. Det här skulle de minsann få be om ursäkt för tänkte jag. De hade sålt en otjänlig produkt. Det blev i stunden inte bättre av att de norska ADHD-syskonen vankade fram och tillbaka och började interagera om de ens kunde förnimma ögonkontakt. Vid ett tillfälle blev det en lucka vid fönstret och jag tänkte att nu jävlar är det min tur att få andas lite frisk luft. Men säg den lycka som varar. För knappt en minut senare stod jag kind mot kind med den energiske norrbaggen. Det var som ett välregisserat övergrepp. Då hade det knappt ens börjat.

När vi väl nådde fram till färjan i Sassnitz visste vi fortfarande inte vad som gällde och inte. Snälltåget underlät sig minsann inte att bjuda på någon som helst information så förvirringen var total. Några resenärer sa att vi inte skulle få lämna tåget. Andra sa att vi inte skulle få vara kvar på tåget. Ytterligare en person som hade gjort samma resa förut kunde dock fastslå att att tåget skulle bli stående på färjan i flera timmar när vi väl nått Trelleborgs hamn. Alla alternativ kändes mardrömslika. Väl på färjan gick vi upp på däck och jag skojar inte när jag säger att stämningen troligen är bättre på flyktingbåtarna i Medelhavet än bland Snälltågets resenärer just då. Klockan var runt midnatt och färjan skulle inte vara framme förrän vid fyrasnåret. Eftersom värmen gjorde att det inte gick att vistas på tåget så la sig människor att sova på golvet i restaurangen, i loungen, i korridorerna och på övre däck. Var man än vände sig låg människor utslagna huller om buller. Folk såg ut att ha dött på plats. Som efter en massiv gasattack. Det var kusligt på riktigt och jag tror inte att misär någonsin har skildrats bättre. När klockan närmade sig halv tre befann både jag och min äldsta dotter Stella oss i ett närmast paniskt tillstånd av utmattning och vi övertalade resten av familjen att gå ner till dödståget igen. Det var minst sagt tryckt stämning. Vi gick in i vår kupé och la oss. Livskvalitéfaktorn var inte ens mätbar men på något mirakulöst sätt lyckades jag ändå somna.

När jag vaknade igen Josefine varit uppe sedan länge. Stella och Tintin som hade legat i de översta kojarna hade vid något tillfälle vaknat som i feberlika hallucinationer och flytt ner till Sammie i den nedersta. Nu låg de totalt utslagna i en enda röra. Det såg för hemskt ut. Jag hoppade ner från mittenplatsen och bad min fru om lägesrapport. Vi befann oss i ett slags känslomässigt vakuum. Å ena sidan var vi båda lättade och tacksamma över att vi hade lyckats överleva den sista helvetesetappen, å andra sidan bildade känslan av att ha blivit totalförnedrade i Snälltågets regi under tretton timmar en mörk barriär mellan oss. Och då hade jag inte ens hunnit prata med deras kundtjänst ännu.

När vi hade varit hemma ett par dagar tog jag tag i saken och mailade deras kundtjänst. Jag gick rakt på sak och förklarade att jag ville reklamera resan vi just gjort. Jag beskrev att det var den värsta resa jag någonsin varit med om. Jag förklarade att jag ansåg att produkten var undermålig och gav en lista med de mest kritiska anledningarna: Över 35 grader i kupén (lågt räknat), ingen luftkonditionering, att fönstret i kupén inte gick att öppna och bara två fönster i hela korridoren, inga försök till lösningar trots att det varit lika varmt i flera veckor, ingen information på plats och inte heller på deras hemsida. Jag ifrågasatte om det ens är lagligt att transportera människor under sådana förhållanden. Det finns ju strikta regler kring djurtransporter för att göra en grov jämförelse. Jag förklarade att vi dessutom varit tvungna att tillbringa flera timmar uppe på färjan mellan Sassnitz och Trelleborg då vi på grund av stegrande hetta inte ens kunde vistas i tåget och att bara det borde räcka som argument eftersom hela poängen med nattåg är att man ska kunna färdas och sova samtidigt.

Svaret lät vänta på sig i en god arbetsvecka.

De började med att beklaga att resan inte blev som förväntat. No shit. Men där slutade också all form av anständighet och servicegrad. Resten var ett försvarstal om att vagnarna är gamla och inte utrustade med AC. Därpå följde en räcka lögner om att fönstret i alla kupéer går att öppna och minst två fönster i varje korridor. Därpå fortsatte svamlet med att tågen är byggda för svenskt klimat och inte för extrema förhållanden och att med tanke på att tågen inte ens är utrustade med AC till att börja med, så går det ju inte att ersätta något som inte finns. Följaktligen skulle ingen återbetalning ske.

Jag svarade att det där med fönstren inte stämde. Förklarade att en liten glipa är en klen tröst i över 35 graders kupévärme. Jag påtalade också att det var lite fult att låtsas som att de inte kunde ha gjort mer än de gjorde (= inte ett piss) och sa att minimala förbättringar som bordsfläktar eller i alla fall kallt vatten i alla fall hade visat lite god vilja från deras sida. Jag påtalade också att deras varumärkeslöfte lyder "Vi drivs av att ge resenärer en trevlig och prisvärd resa" vilket är ett rätt så hundraprocentigt misslyckande. Jag hade hoppats på en värdig dialog som absolut minimum men inte ens det kunde de erbjuda. Istället kom en kort och koncis avspisning tillbaka på volley. Det var en liten syltrygg på kundtjänst som visst fått mandat att be mig dra åt helvete så han svarade med illa dold arrogans att han de hänvisade till sitt tidigare skitsvar. Därefter stängde han ner konversationen. Jag gjorde ett försök att nå fram via facebook men blev omedelbart blockad. Det måste jag säga ändå är en ny upplevelse från ett företag. Jag må ha fått dålig service förr men aldrig tidigare ens i närheten av den  grad som Snälltåget bjöd på. Det är nästan så att jag blir imponerad av deras kundförakt och deras ovilja att hitta en lösning. Bara företagsnamnet är så ironiskt att man blir osäker på om de valt Snälltåget bara för att mindfucka en. Men det är klart, det mycket mer sanningsenliga Dumtåget hade ju bara låtit ännu löjligare.

Min energi tog slut (tillfälligt), men hatet jag känner mot Snälltåget kommer brinna för evigt. Jag ska bli deras sämsta ambassadör någonsin. Det är det minsta jag kan lova mig själv och alla andra som föll offer för dem nu i somras. Behöver jag ens nämna att jag rekommenderar alla att undvika att resa med dem? 


tisdag, augusti 14, 2018

Stolthet

Det är intressant det här med stolthet. Man kan vara stolt över många olika saker och manifestera det på ännu fler sätt. Stolthet kan vara en så positiv kraft. Enande. Men också negativ och splittrande. Något en person är stolt över kan andra tycka är... inte så himla mycket att vara stolt över. Peter Laesker till exempel. Han är stolt över sin nya fräcka tatuering som han gjort för att ta ställning i vad som för längesedan borde ha blivit en ickefråga. Västlänken. 

Peter är Motvallskärring. Han vill stoppa Västlänken (omöjligt). För han gillar den inte. Och det är han stolt över. Såpass stolt att han inte bara nöjer sig med att tatuera in sitt helt meningslösa statement över hela armen, utan även ringer lokalpressen för att tigga till sig sitt rättmätiga freakshow-rampljus. 

Personligen tycker jag han på sin höjd lyckas profilera sig som en riktig populistpajas.



torsdag, augusti 09, 2018

Den gallsjuke glassologen

Ligger i ett mörkt sovrum i Mellbystrand. Har känningar i gallan. Vidrigt men antar att det är ett tecken på att jag har haft en bra semester iallafall. Fett, alkohol och förslappad dekadens. Livet.

Var ute och försökte mig på en springrunda i skogen häromdagen. Det var svårt. Joggade med en känsla av motighet i två kilometer. Två till under svår vånda och ytterligare två i total misär. Satt på en bänk vid det avbefolkade utegymmet efteråt och stank slaggprodukt. I bilen tillbaks till stugan lyssnade jag på en P1-intervju med Per Holmberg. Fick klimatångest. Glaciärologi är tydligen hans gebit nu. Jag skrockade lite för mig själv för jag tyckte först att de sa glassologi. Tror jag hade kunnat föra mig rätt bra i den branschen. Ytterligare ett tecken på total förslappning.

Bara dagar kvar av den här sexveckorsrespiten från jobb och vardag. Det har varit en bra semester. Ändå har jag mindre separationsångest än vanligt. Känns som att det är dags att tjyvkoppla hjärnhalvorna och komma in i matchen igen. Saknar samhällsdebatt, kulturell stimulans och det vardagliga tjabbet lite. Men först tre dagar på idealistisk musikfestival i Slottskogen. Skonsamt avslut.

måndag, juli 09, 2018

Kulturcensur i Jesus namn

Alldeles nyligen hamnade Sverige i konflikt. Kluvet rakt av i två delar med en avgrundsdjup klyfta emellan. Nä det är inte den gamla vanliga visan med SD mot klabbet, utan en gränskonflikt rörande humor som delar landet. Lugn, jag tänker inte trötta ut någon med alla vändor kring Mr Cools pedofillåt-gate. Det har så många redan gjort. Det är gammal skåpmat nu. Men jag tänker kort klargöra min egen ståndpunkt och sedan hjälpa till att göra vad som borde gjorts för länge sedan i hela det här debaklet. Rikta lite strålkastarljus mot ett mycket mer intressant håll, bortom hätska diskussioner om smakfullhet och var gränsen för yttrandefrihet går.

Först. Jag tycker att Anton Magnussons humorvärv är ganska mediokert av den enkla anledningen att jag inte tycker att han är särskilt rolig. Han får mig helt enkelt inte att skratta vilket är lite av grundpremissen för att vara en bra komiker. Alltså inte att jag personligen ska skratta men att få sin publik att göra det. Därmed tillhör jag inte heller hans publik. Jag tycker att Antons alias "Mr Cool" och det mesta som fötts ur det är plumpt, platt och ganska finesslöst. Det är min högst personliga åsikt. Men det här drevet som gått kring Antons flera år gamla låt är uselt på riktigt och jag hoppas att verkligen att det goda rövgänget med b.la. Mia Skäringer, Elaine Eksvärd och klanen Wahlgren i spetsen, är nöjda med sitt bidrag till kultur-censuren. För tillfället i alla fall. Man vet ju aldrig vad som blir förbjudet lite längre fram. Med lite otur riskerar ju rätt många typer av kulturyttringar att stryka på foten i ett framtida Sverige. Wahlgrens kan säkert slappna av i och för sig. De kommer nog bli k-märkta vad det lider, med tanke på att deras monumentala uddlöshet kommit att bli folkhemsprosac. Men Skäringer däremot skulle mycket väl kunna riskera att hamna under bilan för sin käftighet i feministiska ordalag. Kanske även att karaktärer som Gulletussan och Tabita riskerar att sortera in under arbetarklassförakt och bli straffbart i ett lite brunare Sverige. Vem vet ärligt talat? En sak är i alla fall klart. Yttrandefrihet är ljusår svårare att åstadkomma än att demontera. Det är också frustrerande att se hur allt från små arrangörer som är vana att operera under humorflagg till globala jättar som Spotify, utan minsta minsta motstånd viker ner sig för att det vankas drev.

Det som stör mig mest av allt i den här drevsörjan är dock att båda sidor i konflikten, utan att märka det har blivit totalt rövkörda av en riktig liten frikyrkopajsare vid namn Jonatan Alfvén som är både mastermind, firestarter och pådrivare i konflikten. Ni vet en sån där riktig class act med rövhaka, busfrisyr, påkostad tandrad och en självbelåtet nyfrälst låga i blicken. Det är han och hans pingsvänliga hejdukar som är motorn i hela härvan. Men trots att både han och hans skenheliga crew är dokumenterade fifflare av rang, har de själva nästan helt lyckats slinka undan uppmärksmahet och frågor i det här ganska så enkelriktade drevet. Ingen verkar ha ifrågasatt hans syfte trots att det luktar mer pengar än på börsen. Märkligt också då de är kända av pressen sedan tidigare som det brukar heta.



Jonatan Alfvén var för mig ända tills nyss helt okänd, men tack vare en artikel i tv-dags och sedan några snabba googlingar, klarnar bilden något. Eller rättare sagt, då börjar en riktigt mörk värld veckla upp sig. Jonatan Alfvén är alltså sektledarsonen som under många år i familjeföretagets regi har skott sig minst sagt bra genom att mjölka svenne på krispiga bidragspengar. Alfvéna famiglia driver den "ideella" välgörenhetsorganisationen Love and Hope (som fram till en medial rågranskning förra året hette Love Nepal) vars officiella och ytterst nobla syfte är att arbeta mot barnsexslaveri. Något som genererar en hyfsat hög fallhöjd ifall (vilket det har gjort) något fuffens skulle uppdagas och dess goda insatser gång efter gång bara visar sig vara ett spel för galleriet. Då förvandlas det snabbt till så kallat allmänintresse och folk börjar undra var degen egentligen går. När det dessutom visar sig att den så uttalat religiöst obundna organisationen i själva verket står med armarna upp till armhålorna nedstuckna i den frikyrkliga sylthinken blir det vad man brukar kalla för en riktigt jävla soppa. 

Jonatan Alfvén har personligen tagit ära och heder för att ha rädda massor av flickor ur barnsexslaveriets vidriga käftar och suttit i både i tv-soffor och prytt löpsedlar, vilket har lett till både fina utmärkelser och brett stöd med vidimering i kändisleden, vilket i sin tur har lett till att multimiljonbelopp pumpats in av godtrogna människor via ett göttigt 90-konto. Snöbollseffekten ni vet. Först har Familjen Alfvén hyllats i princip varenda medieutrymme för sina självförhärligande hjältedåd, men steg för steg har det sedan nystats upp att familjen Alfvén inte bara är klassiska white saviors i lyxig samfundsförpackning utan en riktig skojarcirkus med multimiljonomsättning. Ett litet axplock ur deras best of innefattar en del tveksamt beteende som t.ex:

  • Att de felaktigt har pekat ut barn som prostituerade. 
  • Att de har använt bildbyråbilder föreställande fattiga barn som deras organisation inte har någon som helst koppling till för slå an den bjussiga strängen hos folk. 
  • Att de har och att de systematiskt blåljugit om hur de med sin personliga säkerhet som insats riskerar livet för att rädda massor av barn från bordeller bara varit iskalla lögner.
  • Att de konsekvent undvikit att redovisa var alla miljoner tar vägen.

Pinsamt skulle de flesta tycka. Skamdusch. Slutet. Men att efter skiten har träffat fläkten rycka på axlarna bara döpa om bluffabriken och sedan trycka på knappen igen så att produktionslinan fortsätter rulla som vanligt kräver, om inte en styv läggning åt självskadebeteende, så i alla fall rätt saftiga måttenheter av riktigt hjärtlös cynism. Något varken Jonatan Alfvén eller hans här av frälsningslegionärer verkar ha det minsta problem med, med tanke på det bagage de nu plötsligt tar med sig upp på barrikaderna när de börjar dilla om en tre år gammal smaklös raplåt från en redan massmedialt avhandlad komiker, för att ånyo bli relevanta.

Jag har läst det mesta som gått att komma över om Jonathan Alfvén & Co och kan för mitt liv inte förstå hur de resonerat kring nyttan med att sänka en halvdassig komiker för dennes smaklösa kulturprodukter. Hur den starka viljan att förgöra Anton Magnussons kommer in i bilden är för mig fortfarande en gåta. Det känns som att det ligger en personlig vendetta någon stans bak i kulisserna och att Jonatan Alfvéns största drivkraft nu är att flexa sina frikyrkobiceps. Även om många som lever, växer upp och frodas inom väckelserörelser har en tendens att vara lite sena på bollen och dåliga på att hålla sig uppdaterade om vad som sker i den sekulära världen, kan det rimligtvis inte vara av ren välvilja han är ute och vevar.

Jonatan om någon borde väl kunna förstå skillnaden mellan rollspel och verklighet i pedofilisammanhang, inte minst med tanke på att han efter ett enda studiebesök på en barnbordell själv började kabla ut en story om sitt eget hjältemod och hur han brukar gå in totalt i rollen som pedofil. Charmigt.



Men det sjukaste är nog ändå att den här Jonatan Alfvén lyckats få så många med på kroken, trots att hans egen ädelmodiga fernissa är minst sagt i tunn och utan att själv få särskilt mycket journalistiskt strålkastarljus på sig... den här gången. Anmärkningsvärt är en underdrift med tanke på att han som drevstartare med en uppdagad bedragarverksamhet i ryggsäcken borde ha fått en jävla Batman-lampa riktad mot sig när han går ut och vädjar till allmänhetens hjälp att sänka en annan offentlig person.
Särskilt när det sedan så snabbt drog in ett högtryck av näthat, näthot och vidrigheter på ett nästan Nordkoreanskt över måltavlan och hans närmast sörjande.

Någonting är ruttet i staten Sverige och man får lust att bussa en hungrig Janne Josefsson på caset eller i alla fall uppmana människor att hia sig lite och ta en extra funderare kring vems kamp man egentligen vill vara med och föra, innan man kastar sig in med ryggmärgen före i ett gatloppet – bara för att det råkar ha dukats upp en dignande triggerordsbuffé.

Amen.


Mer matnyttigt:
http://www.dcase.se/grundaren-vi-maste-be-for-henne-det-ar-sa-vi-ska-gora/
https://uvell.se/2016/04/28/mediekritik/
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=10212547787305546&id=1109393205


söndag, juli 08, 2018

Fasta situationer

De senaste dagarna har jag hört säkert ett fyrtiotal olika förståsigpåare i vitt skilda sammanhang prata initierat om att England är livsfarliga när det kommer till fasta situationer. Både kommentatorer, studioexperter, plötsliga VM-superfans och annat random fôlk. Total konsensus råder. Inte så lite lustigt. För det förefaller vara så att oavsett vem som säger det, säger det som att det är deras egen smarta analys-nugget, trots att det är så uppenbart att de hört någon annan högre upp i hackordningen säga det. Det blir lite fars.

Men det har gjort mig nyfiken på vem som egentligen var först på den bollen. Kan det vara så illa att det är Erik Niva? Fan, jag visste det. Det har alla Erik Niva-komponenter. Det måste nästan vara Erik Niva som sladdrat. Det riktigt stinker Erik Niva om det. Den där jämrans Erik Niva...

"Du är fasta situationer, Erik Niva!"

Sådär. Då var det sagt. Vad säger du nu då... Erik Niva!?

fredag, juni 29, 2018

Den fede har talat

Hoho? Ja här ekar det tomt utav fan. Inte så konstiogt. Har inte orkat skriva ett piss utanför arbetstid. Är det så det ska vara? Då vill jag inte vara med. Och det behöver jag inte heller för nu om några vibrerande timmar drar jag på El Vaccatio Frescatore... eller semester som det heter i folkmun. Så. Satans. Skönt.

Vad har hänt annars då undrar någon kanske. Jotack inte så värst mycket. Det mest omvälvande är att jag äntligen, lagom till beach 2018 har lyckats jobba fram en riktigt robust dad bod. Jag är precis exakt sådär lös och fet i hullet som alla kvinnor sades tycka var skitsexigt för några år sedan när Matt Damon och Leonardo DiCaprio sportade pappakropp i varenda veckotidning. Alltid ett steg efter. Livets lott.

Appropå fitness så var jag på ett spännande gympass härom veckan. Min kollega Josefin bokade in oss på Tone 45 vilket inte sa mig ett piss men när hon läste det så hörde jag ord som styrka, kondition och bål. Inget om kordination. Och inget om bäckenbotten special. När vi kom dit tog det en stund innan jag upptäckte att jag var enda killen i rummet. Har inget emot det rent principiellt men det skapade ändå en viss oro i kroppen när det kändes som att folk undrade vad jag var för jävla turist. Jag kände mig pervers. Som en fluktare. Josefin lurade mig att det var en specialklass för folk som fött barn och behöver jobba upp knipet. Det kändes plötsligt extra obekvämt, men värre skulle det bli. Är det något jag suger riktigt hårt på så är det kordination där man ska hålla ordning på både armar, ben och röra sig enligt ett visst mönster i grupp. Det här var väl i alla fall ingen sådan klass. Johorå. Det började direkt med kordination. Jag sneglade bakåt mot Josefin med hat i blicken. Hon garvade så att hon höll på att pissa på sig. Jag såg även hur tjejen snett bakom henne flabbade. Det var längesedan jag kände mig så off context. Sist var nog när jag satt och åt lunch bland några sura åkeriägare på en lastbilsmässa i Moskva. Värst blev det mot slutet av passet när det var dags att träna mage och röv. Man skulle ligga på rygg med fötterna i backen och liksom göra juckrörelse i snabb takt. Kände mig pervers. En sak vet jag. Jag kommer aldrig mer gå på ett tone-pass.

Det om det. Nu går jag på semester och tänker att det nog kommer skrivas lite mer här då.



måndag, maj 14, 2018

Glassbilsnazisten i Danderyd

Det är glädjande att se att sommarredaktionerna verkar ha gått på sitt pass ovanligt tidigt i år. Har längtat efter att det ska börja poppa upp pushnotiser som den jag fick om att Hans Iwan Bratt har fått nog. Det är semester för mig. Att pushas till att läsa om nån gubbfan som har lessnat på att bli plågad av Hemglass signaturmelodi, timme efter timme hemma i sin lite för prydligt skötta Danderyds-villa, och att han därför har valt att gå ut via Facebook för att förklara krig mot Hemglass och kräva att glassbilen stoppas.

Inte nog med det ohyggliga lätet som tränger sig in i varje vrå. Den ambulerande dessert-piketen är rena trafikfaran när den kommer strykande längs gatorna och lockar, pockar och kittlar glasstarmen på folk i Sveriges alla bostadsområden. Dessutom är det helt onödigt eftersom glass finns att köpa nästan överallt. Som alla förstår har Hans Iwan ett otroligt starkt case här. Lycka till.

Men lugn och fin nu!

Det är ingen dekadent sensationsjournalistik vi pratar om här. Ingen smak för dagen. Hans Iwan är 100% real och har fört sin kamp i åratal. För några år sedan punktmarkerade han t.ex. en glassbil genom att följa dess rutt för att notera hur den påverkar trafiken, och om den verkligen är så populär som Hemglass själva hävdar. Tyvärr fotade han inte då men det planerar han att ta itu med nu i år. Phew. Då kan vi snart få pusta ut.

Glassbilsnazisten, Hans Iwan Bratt.
Det är lätt att fnysa åt priviligerade vita äldre män med tysk-klingande namn som Hans Iwan Bratt. Att avfärda dem som riktiga jubelidioter. Men jag väljer att se fler bottnar. Vi pratar inte bara om en man som bor i ett av Sveriges rent socioekonomiskt alla mest välmående områden och som bara råkar ha tappat konceptet. Vi pratar om välmående ur ett mycket mer holistiskt perspektiv. Det är viktigt att belysa. Särskilt nu när det är valår och allt. Hans Iwan Bratt mår så otroligt bra (trots sin ålder) att han med gott samvete väljer att lägga ner all sin vakna tid på att jävlas med Hemglass, som kommit att bli en institution i vårt land och som har så varit de senaste fyrtio åren (minst). På helt godtyckliga grunder dessutom. Låt mig bara gissa att Hans Iwan har vanan inne efter att ha drivit så kallade hjärtefrågor förr. Det var längesedan jag skådade en man med så stabil samfällighetsaura. Hans Iwan ser ut att vara en man med cologne som doftar rättshaverism och jag skulle kunna sätta halva min intjänade tjänstepension på att han ligger topp fem på SBK:s hi-score-lista med överklaganden av bygglov i Danderyd. Hans Iwan mår helt enkelt så bra att han, utan ersättning, gladeligen tar på sig rollen som Danderyds egen glassbilsnazist. Ingen jämrans kattmatskonnässör eller kupongkonstnär här inte. Hans Iwan är det svenska pensionssystemets bästa alibi på att våra äldre medborgare i vissa fall har det lite för väl förspänt.

Det enda som smolkar bägaren lite för mig är att Hans Iwan så himla resolut väljer att fokusera på den ljudmässigt sanitära olägenheten och den högst spekulativa tesen om "trafikfara". När ALLA vet att det verkliga problemet med glassbilsförare är att de i sju fall av tio är pedofiler (och i övriga tre fall pederaster). I alla fall om man ska tro på bilden som i decennier målats upp av den amerikanska populärkulturen.

måndag, maj 07, 2018

Gycklarnas afton

Fan är det med folk egentligen? Bara idag har jag sett en person på jätteenhjuling, min optiker på sin monowheel, den här parkerade äggmobilen (bilden) och precis alldeles nyss en glad chalmerist på träcykel. TRÄCYKEL!

Läste att Riksbanken ska skjuta lite på höjningen av styrräntan. Jag säger höj den nu så att jag slipper se folk ha råd med alla sina alternativa fordon. Vasa är fan värst. Där är det gycklarnas afton tjugofyra sju.

Har själv funderat på att skaffa elmoppe men haft ångest för att den ska verka knas med så breda däck. Men nu känner jag att precis allt är rimligt. Funderar på att skaffa en enmannadressin på hjul och bara ta för mig av det offentliga utrymmet. Eller en buble-boy-bubbla av kevlar och börja rulla in till jobbet i en kul peruk.

måndag, april 23, 2018

Resan till Skopje

Förra veckan kom vi iväg till Makedonien till slut. Sist vi skulle åka (i höstas) fick vi vända i gaten på Landvetter. För kort tid kvar på passet visade det sig. Behöver gälla i tre månader efter hemkomst. Vi hade ca två månader kvar. Vad är grejen med det egentligen? Borde det inte vara så enkelt att antingen gäller passet eller också inte? Vad är poängen med ett sista giltighetsdatum om det sedan kan gå ut lite olika beroende på vart du ska? Arrrghhh. Josefine minns med skräck/skam hur jag skrek rätt ut framme vid disken när min hjärna hade hunnit processa boardingpersonens: ”Jag är ledsen, men ni kommer inte att komma med flyget idag”. ”Helveeeeeteeee!!!”, skrek jag där och då. Sedan skiljer sig våra historier åt en smula. Enligt Josefin tillkallade killen som fick mitt skrik i nyllet en annan person som hade lugnande effekt på mig. Som jag minns det, blev han bara lite stressad och ville dubbelkolla en grej. Hursomhelst är det ett av de snopnaste ögonblicken i mitt liv. Allt var betalt. Flyg, boende, transfer etc. Men det var bara att åka tillbaka till jobbet och hoppa in i ett pitcharbete. Ibland blir det helt enkelt inte som man tänkt sig. Fullkomligt vidrigt var det.

Men nu hade vi fixat nya fräscha pass och kom iväg. Vi hyrde till och med samma lägenhet som vi hade bokat sist. En liten loftlägenhet som var så mysig att jag började drömma om att bo så på heltid.

Det enda negativa jag har att säga om resan gäller flygbolaget. Wizz Air. Vilket fullkomligt rövbolag alltså. Man kommer in i deras online-bokning på gott humör och full av energi och kommer ut på andra sidan som ett förödmjukat bukras. Ryan Air har ju fått lite kritik för att lägga på en massa avgifter. Det är INGET mot Wizz Air. Även om man bokar biljett med handbagage är det inte säkert att man får med det i kabinen. För att vara säker på det måste man köpa tilläggstjänsten Wizz Go för några hundra per väg. Men då bjussar de på att man får ha med en liten handväska. Det ingår alltså inte annars och kan bli en dyr historia då de ska ha typ en triljard för att lösa något på plats på flygplatsen. Inget passerar nålsögat. Om man INTE betalar för att få välja plats så får man garanterat INTE sitta bredvid den man ska åka med. Då gör de allt för att det ska kännas att man valt att snika. Vill du ha extra plats för benen finns det en post för det. Jag har aldrig suttit så trångt i ett plan. De måste ha monterat ihop alla sätersrader 10-20 cm så att det finns några 20% premiumplatser och 80% riktiga grisaplatser. Josefine som är 165 cm hade ingen plats för sina knän. Jag är 189 cm. Do the math. Det enda som fortfarande var ingick utan extra kostnad var kabinluften. Fy satan vilket skitdåligt flygbolag. Ungerskt såklart. No surprise.

Nog om det. 

Skopje, vad ska man säga? Jag gillar verkligen staden, landet, folket. En liten huvudstad som man klarar av på några dagar. Ska man åka en vecka finns det massor av dagsutflykter man kan ta sig för. Det gjorde dock inte vi. Det mest utmärkande ur ett turistperspektiv är kanske att staden är ett neoklassicistiskt kitschmecka. The Guardian skrev något liknande och det känns som en rätt bra beskrivning. 2010 beslutade de sig tydligen för att kitta upp staden. Tränga sig in i historieböckerna. Staden fram tills dess hade mest bestått av DDR-osande betonghus, ett maffigt stenfort och ett ”gamla stan” förstås.





Inte mycket att se för utomsocknes tycktes det och således lösningen på den framtida turistnäringsnöten. Så regeringen beslutade sig helt enkelt att dränera stadsbudgeten till förmån för att dekorera huvudstaden. Och fort skulle det gå. Jag läste någonstans att de på bara några år lagt fem tusen miljarder kr på statyer och skrytbyggen. Plötsligt känns Nya Karolinska inte bara värt pengarna utan råbilligt. En riktig pangdeal. Summan låter som klassisk SD-matematik, men tydligen är det helt sant. Något som mötts av ”viss” kritik från det makedonska folket, som dittills klarat sig hyfsat bra utan pynt och kanske hellre hade sett att man prioriterade sjukvård, utbildning och andra välfärdsrelaterade saker. Men icke. Nu jävlar skulle criben pimpas. Och som de pimpat.





Jag får anstränga mig för att formulera mig så att jag gör det hela lite rättvisa utan att överdriva. Men jag kommer inte ens halvvägs. Skopje måste vara alla stadsarkitekters värsta mardröm. Jag tänker på huvudvärken Björn Siesjö lär ha haft över det omtvistade vattenspelet utanför Stadsbiblioteket i Göteborg. Alla vitala kroppsfunktioner skulle troligen kortsluta om han oförberedd tvingades slå upp ögonen i Skopjes centrumkärna. Tänk vilket jävla liv det blev om 30 miljoner. Vi slipper åtminstone se vart skattepengarna gick eftersom resultatet är några vattenstrålar, svaga som en prostatagubbes pisstråle, nedsänkta i gatuplan och omringade av ett järnstaket. I Skopje kan inte ens människor med långt gången starr undgå att se den "monumentala" härdsmältan.

Med tanke på tidsplanen lär det inte ha funnits en skulptör utan heltidsjobb på hela Balkan. Det gör också att resultatet spretar en aning. Minst sagt. Överallt står det statyer. Jag menar verkligen överallt. Mest centralt är en fontän prydd med en minst sagt överdimensionerad Alexander den store på en stegrande häst. Bara svärdet han dragit är lika stort som Poseidon på Götaplatsen. Typ. Därifrån kan man med blotta ögat skåda ett hundratal andra statyer av olika art. På andra sidan Vardar (floden) kan man t.ex. skåda inte mindre än tre svinstora fontäner till som är generöst smyckade med massor av gigantiska skulpturer. Inom en radie om bara 50 meter (jag skojar inte). På bara en av broarna räknade jag till 28 koppargubbar i mänsklig storlek. Då har de inte snålat med broar heller kan jag säga. Framför triumfbågen (för självklart ska de ha en egen triumfbåge) sitter en farbror stor som ett Atterfallshus och blickar ner över förbipasserande människor. Men även gator och gränder är prydda med massor av nutida koppar-madness. Det är en kvinna som går och pratar i mobil. Shoppande tjejer i hotpants, en gubbe med klumpfot, en go gäng som ser ut som riktiga a-lagare, ett psykfyllo som flippat ur och gapskrattande höjer sin spritflaska i ena näven och ett avslitet labradorhuvud i den andra. Helt random placerat också. Mitt utanför skyltfönstret på en skobutik står en tjur, lika stor som The Bull of Wallstreet. Jag misstänker att bara pungen består av koppar motsvarande ett värde av en klassisk barackförskola i Göteborg. Längre in på samma gata står en två och en halv meter hög familj styvmoderligt inskuffad på en lastpall bakom en uteservering. På merparten av statyerna har kopparn inte ens ärgat ännu.






Man får lätt känslan att de kanske tagit sig lite vatten över huvudet i sin beställning av gatukonst ändå. De vet nog inte hur fan de ska få plats med allt och det blir nog lätt så när man på egen maskin dränerar jordklotet på kopparresurser. MEN. Alltså, jag älskade det. Så jävla sällan jag ens lägger märke till statyer i en stad. Här gick det verkligen inte att undvika. More is more, liksom. Det makedonska folket kanske kan se det som en rätt säker investering rent råvarumässigt om inte annat.

Mitt i Vardar låg inte mindre än tre Playmobilskepp (större än Ostindiefararen) som rymde uteserveringar, restauranger och hotell. Kul men ganska bisarr syn. I gamla stan var det basar veckans alla dagar. Vi fastnade mest för det äldsta (och enda för den delen) mikrobryggeriet i Skopje. Där mellanlandade vi många gånger. Synnerligen trevligt.


För att inte tala om Churrostanten. Jag köpte en churros lite nonchalant (hur gott kan spritsad deg vara) i förbifarten första dagen och sedan var jag fast i träsket. Det var som att hon hade doppat dem i heroin. Jag var bara tvungen att smaka de där sirapsdrypande godingarna varje dag. Hon såg ganska bister ut men blev väldigt glad när vi kom förbi och handlade. Tro fan att vi kom förbi. Hennes churros var magi och hon min personliga churros-kran. Jag tror aldrig jag har använt ordet churros så många gånger i ett textstycke innan. Hur som helst gillade hon Angela Merkel så mycket att hon döpt en baklava (ja hon gjorde såna med) efter henne. Hur sympatiskt är inte det?



I Makedonien har man en väldigt avslappnad attityd till rökning. Eller rökning är nog egentligen ganska strikt obligatorisk. Alla måste röka. Järnet. Men eventuella hälsoproblem kopplat till rökning verkar de ha en ganska avslappnad attityd till. En kväll gick vi på en Kafana (en slags Balkan-bistro) som hade fått höga betyg på Tripadvisor. När vi kom dit var det ett jävla liv. Ett inhouseband stod runt ett bord och dundrade på med en svängig balkanlåt. De spelade för en man som såg ut att vara väldigt bekväm med att sitta och äta med ett sexmannaband omkring sig. Han pratade t.ex. i mobil som om det inte stod en brötig orkester i princip på honom. Då och då ställde han sig upp och la armarna runt deras axlar, svepte en shot Raki och tog fram en svullen sedelbunt och började skala av sedlar och knöka ner dem i musikanternas skjortfickor och i deras instrument. Alla skrattade bullrigt. Han måste ha varit nån slags makedonsk kingpin. Folk kom och gick kring hans bord. Kvinnor, män och några uppenbart imponerade yngre underhuggare i gympabrallor och munkjacka.



Vi frågade hovmästaren om de möjligen hade plats för två obokade matgäster. Han skakade på huvudet och svarade skamset att det bara fanns plats på den rökfria avdelningen. I Skopje är det troligen ungefär som att erbjuda någon att äta i soprummet. Han förväntade sig nog inte att vi skulle tacka ja. Det var bara vi och en mamma (som tog ett par rökpauser under middagen) med ett barn som satt i den rökfria delen. Eller rökfri och rökfri. Det enda som skiljde avdelningarna åt var tre fyra trappsteg upp. Det var ungefär lika rökfritt som rökrummet i ett lärarrum på 70-talet. Den passiva rökningen jag utsattes för bara under den middagen motsvarar nog lätt två paket Marlboro. Det vara som att komma till uppochnervända världen. Jag tror seriöst inte att jag såg en enda Makedon som inte rökte. Kanske att de skulle sälja av lite koppar och bygga ett eget Nya Karolinska ändå.

Vi hann med ganska mycket under tre intensiva dagar och jag vill nog rekommendera människor att åka. Gillar man att turista i en stad helt utan turister är det världsklass. Till och med de ställen som på alla andra platser skulle klassas som uppenbara turistfällor var 100% oturistiga. Att en ofiltrerad mikrobrygd pilsner kostar mellan 15-20 spänn är inte heller kattskit.

torsdag, mars 29, 2018

Langos-Kenta

Kul det här med Kent Ekeroth ändå. Han "flyttar för att slippa idioterna i dårhuset Sverige". Det är så ironiskt att det inte ens blir kul att skoja om. Det är måhända hans bottenlösa självhat som gör att han helt självmant väljer att bli exakt det han hatar mest i hela världen. En riktig invandrare. I Ungern dessutom. *Fniss*. Ett land som är så öppet malliga över sin fientlighet gentemot icke-ungrare. Hans officiella motivering: För att de inte tar emot invandrare (?). Den inofficiella sanningen: Det bästa stället att leva ut sin perverterade langos-craving på.

Yummy yummy i Ekeroths tummy.

Skämt åsido. Det är väl knappast en skräll att en gammal flensost som Kenta efter en enklare asyl-shoppingrunda väljer att ta sitt pick och pack för att öppna ny låda i Europas mest osympatiska land. Ungern är ju som klippt och skuret för gamla nazister. Och så blir det ju en nästan rörande fin reunion för det gamla järn(rörs)gänget eftersom Erik Almqvist var en sådan early adopter som har gjort Budapest till nån slags helig fata morgana för utstötta människor i den bruna sektorn. Grattis Ungern. Not. Vilken jävla dunder-nitlott till invandrare de har släppt in i självaste vardagsrummet.

Ser lite fram emot att grävsugna murvlar ska rapportera om Kents "snyltande" framfart i det ungerska systemet, men samtidigt så väldigt jävla skönt att slippa se hans lilla sura och fnasiga nylle i media gällande något som rör svensk inrikespolitik framöver.

Se så. Se till att självdeportera dig snarast nu Kent. Det lär nämligen finnas fyrtiotusen miljarder ton langos att upptäcka i Budapest. Minst.

onsdag, mars 07, 2018

Said by retards

Ibland är det gött att få jobba med att försöka göra lite skillnad på riktigt. Känna att det man lägger ner sin kraft på inte bara handlar om att öka försäljning eller varumärkeskännedom eller marknadsföra ett påhittat värde, utan något som betyder något lite mer. Därför har det varit jäkligt kul att den senaste tiden få ha varit med och skapa och lansera en kampanj för Gil – ett kooperativ som med ideella värden samordnar assistans för människor med funktionsnedsättning. Ni vet de där tokiga rackarna som gjorde CP-ölet, CP-dockan och har stökat omkring lite här och var med sina socialpolitiska kampanjer. Deras grej har blivit att provocera för att nå fram genom bruset med sina budskap, som i grund och botten handlar om att människor med funktionsnedsättning ska ha rätt att leva sitt liv på samma villkor som alla andra.

Eftersom de har jobbat mycket med fysiska produkter hittills ville vi hitta på något digitalt. Det har varit svårt. Men också jävligt roligt.

Kanmpanjen heter Said by retards och är ett instagramkonto (@saidbyretards) där människor med olika funktionsvariationer citerar världens dumheter förpackat som inspirational quotes med storvulen musik och cheesy bakgrundsbilder. Poängen är att sätta fingret på hur mycket folk det finns på olika typer av maktpositioner som beter sig helt efterblivet, men att det är människor som lever med funktionsnedsättning som ofta refererade till som retards, cp och mongo etc. En tankeställare. Men det är också kul, med glimten i ögat.

Nu är det strax Internationella kvinnodagen och vad passar då bättre än att uppmärksamma den med lite klassiskt kvinnohat signerat den Trump och den gamle SD-röven Erik Almqvist:


För att ta del av denna kampanj (och gör det är ni snälla) hade det varit hyvens om ni följde @saidbyretards på instagram. Det finns ingen fläskig mediabudget i ryggen. Inte en enda spänn faktiskt. Tanken är att vi med ihärdighet och uthållighet ska få kontot att växa organiskt.

Och för den som vill ha lite mer info om kampanjen så finns det på: saidbyretards.com



fredag, januari 19, 2018

Välkommen till douchebag-fabriken!

Vet inte riktigt var jag ska börja... ehhh...

Jag fick i alla fall ett tips (tack) om en film med så kallat starkt material och klickade igång den. Jag ska helt ärligt erkänna att jag inte hade så stora förväntningar om att bli omkullkastad. Man har ju sett en och annan corporate bullshit-film genom åren. Men jag måste tillstå att den här ändå levererade något så in i hästväg.




En smula överlyriskt försökte jag visa min fru men hon orkade inte titta klart. Hon utgick från att det var en ny samling youtubers som gjort en överdriven sketch. Kunde varit. Men det är hundra procent allvar. Det är det som är så himla fascinerande. Och hemskt.

Mobile Group är ett halt litet rövgäng som öppnade telefonförsäljarlåda och på ett år har lyckats med bedriften att dra på sig nästan hälften så många anmälningar till Konsumentverket som bjässen Com Hem (med 1,8 miljoner hushåll knutna till sina tjänster). Det måste väl ändå vara någon slags rekord tänker jag. Lätt värt en high five i alla fall, för är det något det är gott om i den här sköna rekryteringsvideon så är det high fives. Välkommen till douchebag-fabriken liksom.

I videon får vi se hur en lång rad unga "grabbar" som med brutalt linläst inlevelse sitter och hyllar sig själva och sitt underbara företag. Jag får gåshud av tanken på att jobba där. Obehagsgåshud alltså. Att vistas mitt i ett sådant vakuum hade troligen påfrestat både kroppen och psyket mycket mer än en permanent rymdvistelse. Jag försöker liksom föreställa mig hur det skulle vara att jobba med gänget på Mobile Group och efter att ha tittat på videon fem tusen gånger inser att jag lyckats få en unik förnimmelse av en tidigare oupptäckt tionde krets i helvetet.

Tänk er själva att vakna bakis varje dag efter gårdagens shotrally. Med ett sus i öronen av ljudminnet från pumpande houseremixer. Du är lite öm i armen efter att inte direkt ha snålat med den gamle stekveven. Klockan börjar bli mycket och du inser att alla vita skjortor är prydda med gulfärgade badges of honor, små tysta vittnesmål om föregående nätters segervissa lökringstillverkning. Inget som inte går att piffa till med den gamla studentkavajen och en röd näsduk i alla fall. Det skaver lite men väl på jobbet smälter du snabbt ihop med sin "familj", dina patriotiska rövhåleribröder. VD:n Anders Andreasson glider in sist och välsignar flocken med *trumvirvel, trumvirvel, trumvirvel* en saftig high five! Det är standard. Det går inte att missta lukten av tandbleknigsmedel som utsöndras när alla smajlar upp sig. Anders är den självklare ledaren med alfahanestatus och respekt efter sina oändliga klubbnätter och ihärdiga Fernetrace. Sömnbristen har belönat honom med en kroniskt bruna ringar runt ögonen, vilket för alla som lever i den vanliga världen är en fet varningsflagga. I telekom-dimensionen är det däremot, efter en ordentlig blandskuld hos kreditbolagen, det närmaste du kan komma Nirvana. För Anders har det dessutom inneburit att han numera har ett grosslager av engångsligg i ryggen. Tvättbjörnslooken har gjort att han nio klubbkvällar av tio (otroligt nog) får napp på en lättare lögn om att han är Färjan-Håkans biologiska lillebror. Men nu är det rättning i ledet. Dags för en lång dags sälj mot natt. Det ska krämas mobilabonnemang till vilket pris som helst. Ring tills ni blöder. Inget är heligt och landet ligger uppdukat som en kinabuffé med lättlurade pensionärer i sötsur sås. Hunt 'em down boys. Varje kill belönas rikligt med fistbumps och ett och annat presentkort på spraytan. Lunchrast är såklart bara för fittor, men stjärnsäljaren Mebius bjuckar gärna hela kontoret på en liten uppvisning av enarmsarmhävningar. En stående favorit sedan fylleresan till Dubai. Stämningen kokar. Grabbarna grus börjar bli redo att ta över världen ännu en kväll. Glädje, lojalitet och kärlek ända in i kaklet. Negativ är bara sur. Positiv har alltid tur. FY FAN! Det skulle vara ett synnerligen trögrullande ekorrhjul att försöka springa i.

Nä, skämt åsido. Vilka jävla rövhattar alltså. Bara scenen som är filmad i svartvitt snett underifrån, när boysen kommer gående nerför gatan, borde vara fog nog för att ringa snuten och i preventivt syfte anmäla dem och därmed förhindra minst 20 brott mot samtyckeslagen i ett svep. Nog för att de är ett tuppigt gäng. För deras skulle hoppas jag faktiskt att de har ett vigare munläder än de visar upp i sina stackatolevererade oneliners i filmen. Jag vet faktiskt inte om jag ska bli imponerad eller äcklad av hur effektivt de lyckats tvätta bort varenda liten atom av sånt som skulle kunna få dem att framstå som en sympatisk samling unga entreprenörer. De känns nästan kyligt programmerade. Som om de vore en tafflig version av ett AI-interface som någon riktig fullblodsdåre prototypat fram. Eller är det verkligen möjligt att bli så sjukt okarismatiska på riktigt? De får ju fan Joe & The Juice samlade personalstyrka att framstå som världens mest pålitliga och genuint älskvärda människor.

Men vänta lite nu, det jobbar ju faktiskt en tjej där också. Som Quality Manager är hon tydligen väldigt noggrann med vilken personal de väljer att ta in på firman. Okaaaj. Av videon att döma är hon väldigt bra på sin sak för hon verkar banne mig ha lyckats dammsuga hela Sverige på rövhål och samlat dem allihop under ett och samma tak och dessutom ordnat sysselsättning åt dem på en och samma dagverksamhet. Hon verkar också vara den enda som faktiskt faller lite utanför den där tvättäkta douchebag-ramen vilket gör att jag oroar mig lite för hennes framtida mentala hälsa. Jag vill liksom rädda henne på något sätt. Föreställ er bara att behöva stirra in i stjärnsäljarens Christoffer Mebius näsborrar hela dagen. Ett sådant jävla mörker. Eller att bli bländad av regionchefens Oliver Malms tvärblanka solariebränna. Eller att bli tungknullad i öronen dag ut och dag in av Emil Popvskis nasala stämma. Eller att drivas till gränsen av vanvett så att man degraderar till en varelse vars högsta önskan är att nå så högtupp i bonustrappan att man får bruka trubbigt våld mot företagets andre stjärnsäljare. Exemplen är oändliga.

Ridå.

lördag, januari 13, 2018

Missa inte Lassgårds nya långvårdsdeckare

Apropå film och tv-serier så måste jag bikta mig lite. I dagarna såg vi Den döende detektiven, ett svenskt kriminaldrama baserat på GW:s böcker om "superpolisen" och gobbajäveln Lars Martin Johansson. Alltså vilken jävla bajsmacka!

Eftersom svensk krim är ett av mina guilty pleasures så kunde jag inte hålla fingrarna borta från den överjästa syltburken. Jag hade noterat att serien fått ovanligt goda recensioner och som en kännare av genren vet jag att det inte är ett bra tecken. När kritiker hyllar krim så kan man nästan utgå ifrån att det kommer vara skit som ska till att serveras. Men ändå kunde jag inte låta bli. Dålig svensk krim är ju också svensk krim så att säga. Men även jag har gränser.

Demenskåthet 1 av 500

Jag vill börja med att säga att jag gillar Rolf Lassgård. Det gör jag verkligen. Att han blivit utsett till en av "Sveriges sexigaste män" pluralt antal gånger är både rörande och en jävla enigma på samma gång. Det tar ju inte hedern från honom. Möjligtvis de svenska kvinnorna en aning, men främst de gamla seglivade öken som ligger bakom listan. Skitsamma. Jag gillar Rolf Lassgård och kanske hade ingen lyckats göra rollen som LMJ i Den döende detektiven bättre än han. Men det säger inte särskilt mycket. Jag är tämligen säker på att en djuplodande instruktionsvideo om nässköljning skulle bjuda på fler rafflande scener och ungefär en centriljard större fräschör. Det är väl skitsamma om han gör en bra roll när hela miniserien är ett massivt potpurri av gamla flåsande, stånkande och rossliga gubbkadaver. Det är fan bra grovt att ta in.

Det hela börjar med att LMJ står och tjabbar lite med några ungsnutar vid en grillkiosk. En fransk hotdog senare har den gamle supersnuten fått en stroke. Nej, det är inte som jag försöker raljera här. Han sätter sig i sin bil och börjar trycka in korven i ansiktet när en säkring brinner av i skallen på honom. Han faller bokstavligen över ratten och vaknar igen i en sjukhussäng, halvförlamad och surare än Peppe Engs gymbag. Det låter som ett dramatiskt anslag. Det är det inte. Det stakar däremot ut riktningen för vad som riskerar att bli en helt ny subgenre inom svensk krim. Långvårdsdeckare. Åh Gud, låt det inte hända. Det är ju helt sinnessjukt att klamra sig fast vid den svenska gubbmaffian så till varje pris att historier med klassiskt hårdkokt polisvåld tvingas ge plats åt diton där huvudrollsinnehavaren ser ut att vada i trolldeg genom hela filmen. Kritikerna rosar Lassgårds fantastiska skådespel och flera gånger bejublas kemin mellan honom och Helena af Sandeberg, hans före detta kollega och gunstling som lär ha metoo-material så det räcker och blir över till ett eget upprop under hashtagen #bängentrålar. Men jag har svårt att se denna grandiosa insats. Den döende detektiven består av tre timmars klemande med en klassiskt bitter gubbdjävul som bara sitter och morrar och fräser medan de kvinnliga motspelarna pysslar om honom i hans hem/stridsledningscentral, där han leker privatdeckare med ett synnerligen grovt och olöst pedofilmord som enklare hjärngympa. Spänningen är precis lika frånvarande som det konstant närvarande flåslarmande och väsande kroppsljudet som LMJ släpper ifrån sig. Möjligtvis skulle han kamma hem grand prix i en gala som belönar ytterst trovärdiga rolltolkningar av karaktärer vars minspel bygger på fifty-fifty delar dements och kåthet. Om det nu finns en sådan (?). Den rollen gör han nämligen helt otroligt övertygande i ungefär femhundra scener här. Och där slår nog banne mig ingen på det här jordklotet honom.

Demenskåthet 2 av 500 

Jag har svårt att förstå hur den här produktionen lyckades ruska fram sin budget överhuvudtaget. Ett mindre rafflande snutäventyr får man nog leta länge efter. Hade det inte varit för att det är vår hårdast adlade kriminalprofet, självaste Leif GW:s gamla korvfingrar som suttit och knattrat fram den här övertråkiga mastodontbajskorven till kriminaldrama så hade den nog aldrig vädrat tv-tid alls. Men nu är det ju det och därmed blir vi andra tvungna att lida. Ja jo, jag kunde ju ha stängt av men självspäkaren i mig kunde inte låta bli att lida sig igenom eländet. Känslan den lämnade efter sig kan bäst beskrivas som ömhet in i själen. Den sortens ömhet jag antar att man kan känna efter ett rejält skov reumatism. Tack Rolf. Tack Leif. Tack alla världens manliga seniorer som slutar på f.

torsdag, januari 11, 2018

Årets nyårslöfte: Se 80 filmer

Året har börjat rätt bra på tv och filmfronten. Vi har ju för vana att på nyårsdagen sätta upp ett antal filmer som vi ska försöka se under årets femtiotvå veckor. Ett ganska behagligt nyårslöfte kan tyckas. Första året satte vi upp det blygsamma målet 52 filmer. Förra året höjde vi till 70 (som vi klarade med en films marginal) och i år har vi höjt med ytterligare tio filmer och målet är nu 80 filmer. I dags dato har vi hunnit se elva stycken vilket ger inte kräver ett geni för att konstatera att vi lyckats hålla ett snitt på en film om dagen. Det brukar vara så i början av året. Anledningen till att vi började med de här listorna var för att vi insåg att vi mer eller mindre slutat titta på film sedan tv-seriernas verkliga intåg. Ett skönt sätt att varva lite.

2017
Förra året var enligt mig ett katastrofår. Av de sjuttio filmer vi såg var det max tio som låg över medelbetyg. Man får helt enkelt tugga sig igenom en del skit för att finna de riktiga guldkornen. Bäst förra året var nog Elle, White Girl, Moonlight, Mudbound, Beasts of No Nation, American Honey, The Square och den mycket otippade dokumentären Kittlad. Resten var som en jämntjock gröt med några toppar som Fences, Baby driver, City of Ghosts och Beatriz at Dinner och några riktiga lågvattenmärken. The Swiss Army Man och Don't Hang Up är filmer jag inte ens önskar världens rövhål att behöva genomlida. Everybody Want's Some!! och Here Alone var så värdelösa att vi snabbspolade oss igenom skiten till slut. 2017 var helt enkelt inte ett toppenår på filmfronten.

2018
Som jag nämnde inledningsvis så har det här året börjat rätt bra. Bortsett från att vi i nyårsdagens pizzakoma betade av de tre senaste Beckfilmerna av bara farten så har vi nog redan hunnit bräcka förra årets bästalista. Call Me by Your Name, The Florida Project, Lady Bird, Exfrun och Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är verkligt fantastiska filmer allihop.


tisdag, januari 02, 2018

För jag älskar dem alla

Julledigt med familjen. Det låter så härligt. Det är det också. Men lite förjävligt också. Många konflikter blir det. Med en tonnis som blir ständigt kränkt. En åttaåring som hakar på och en treåring som agerar ut på varenda känselsensor i sin lilla gosiga kerub-kropp. För att inte tala om en fru som allierar sig och bildar armé med småhonorna. De tuktar alla män i sin väg. Det är bara jag och Ryssland men han är inte mycket att hålla i när det blåser. Han ligger bara och kramar routern eller är ute och slåss med grannkatterna. Hans lojalitet kostar bara innehållet i en matskål oavsett var den kommer ifrån.

Jag har börjat läsa Bukowski igen. Lite som en slags barnslig revolt mot den domesticerande maktbalansen i hemmet. Fyllo och snuskgubbe är hans vanligaste epitet. Samtidigt så satans skarp han var. Fyllo definitivt men jag vet inte om han var så jävla snuskig egentligen. Han gillade förvisso att knulla men det gör väl de flesta. Nån drömkille var han säkerligen inte men fan vad rolig han måste ha varit att supa med.

Idag började dagen med en konflikt om läggtider och snapchatberoende. Äldsta dottern. Maxi. Hon känner sig konstant orättvist behandlad numer. Det tog två av dygnets bästa timmar. Sedan åkte vi till Angered och promenerade i skogen. Det var roligt ända tills dess att mini flippade och det blev läge att sticka hem. När jag och midi kom till en träbro som gick över en å skojade jag till det genom att hoppa på den så att det gungade jävel. Midi blev upprörd och frågade om jag jag inte tyckte att det skulle vara synd om de dog när de är så unga och allt. Det tyckte jag. Insåg sedan att karman tagit betalt för mitt lilla busstreck direkt. Mina ljusgrå chinos var fulla av skvättet från leran.

Vi handlade på Ica. Vegetarisk vecka blev det. Nytt år och allt. Vi köpte fika också. Donuts till barnen och frallor till oss vuxna. Jag ångrade mig nästan direkt och ville ha semla, men bet ihop. Jag orkar inte bli tjock och inte banta heller. Men nåt måste göras. Känner mig så himla svullen. Sedan kom vi hem och började genast bråka om vem som skulle ha PS4:an. Barnen vann. Jag surade och fick alla emot mig, inkl frugan. Så jag lade mig för att läsa igen. När jag skrockade för tredje gången frågade Josefine om jag hellre skulle vilja ha en egen lägenhet som luktar snopp där jag kan sitta och gibba. Jag drömde om det i 30 sekunder och njöt. Sedan sa jag nej. För jag älskar dem alla så innerligt mycket. Även när de tar kål på mig.