måndag, oktober 24, 2016

Sommarminne: 10.000-metersklubben

Satt och bläddrade lite bland bilder från i somras. Massor med fina stunder ihop med Josefine och barnen. Soliga bilder. Glada bilder. Härliga bilder med härliga minnen. Sånt som påminner en om att livet är rätt bra ändå. Som den här bilden från Mellbystrand i somras.



Sedan dök plötsligt den här bilden upp:



En blick säger mer än tusen ord... finns det mig veterligen inget talesätt som lyder. Men det borde det göra.

Det finns ganska mycket att säga om den här bilden. Utöver det faktum att jag ser ut att ha såna där skojiga glasögon med med inbyggd lösnäsa på mig. Bilden togs av Josefine bara sekunderna efter att vi hade landat på Landvetter i somras, när vår fantastiskt lyxiga Spaniensemester var till ända. Och när jag precis blivit medlem i den så kallade 10.000-metersklubben. Men inte den gamla klassiska knulla-på-flygtoan-versionen, utan den mer hardcore föräldraversionen.

Låt mig berätta lite om den flygningen.

Josefine är väldigt flygrädd av sig. Såpass flygrädd att hon ganska mycket sätts ur spel från det att vi anländer till en flygplats tills dess att planet åter står på fast mark. Det är något som innebär att jag på sistone har fått äran att ta fullt ansvar för barnen på i princip alla flygningar, eftersom Josefine behöver sitta för sig själv – zonkad på lugnande och med mina 3000-kronors Bose-lurar runt öronen. Lurar som är värda sin vikt i guld för att de så effektivt stänger ute alla tänkbara ljud som kan uppstå i en flygkabin. Allt från oroväckande signal- och maskinljud till medresenärers horribla kroppsljud. Inklusive barnskrik. Särskilt barnskrik skulle jag till och med säga.

Anekdot: När jag flög till Austin med jobbet tidigare i år njöt jag av dem i fullan sky. Tittade på tv-serier och sov lite om vartannat (jag sover aldrig på plan annars) och kände mig på det stora hela ganska utvilad när vi landade i Texas. När jag mötte mina kollegors blick förstod jag att de inte haft en riktigt lika harmonisk flight. Bland annat hade ett litet barn skrikit (stackars föräldrar) i närmare sju timmar i sträck. Det är alltså hörselnervernas livväst skulle man kunna säga.

I alla fall fall så hade Josefine mina lurar den här gången. Allt hade gått bra och vi satt äntligen på planet, redo att lyfta. Dessvärre missade piloterna att taxa i tid och därför skulle vi bli stående i en dryg timma innan take off, vilket innebar att det skulle dröja fyra timmar istället för tre innan vi var hemma igen. DÅ bestämmer sig Sammie (hon bredvid mig på bilden) för att balla ur fullständigt. Jag vet inte exakt hur det hela började men har för mig att Sammie var extremt osugen på att ha säkerhetsbälte på sig. Hon försökte i alla fall kränga av sig bältet men jag höll spännet i ett fast grepp. Hon tittade på mig med sträng blick och bestämde sig troligen för att utmana situationen. Så hon började gallskrika och är det en person i familjen som har fridykarlungor så är det Sammie. Den första svallvågen av vrålljud förflyttade mitt hårfäste ett par centimeter närmare nacken. Jag skojar inte. Jag blev först helt perplex. Tittade nervöst fram mot Josefine men hon satt och blundade med ett avslappnat ansiktsuttryck att jag insåg att hon inte ens hade hört det där. Jag skulle få reda ut det här ensam.

Planet var fullt av människor i blandade åldrar, precis som det brukar vara. Men vi hade dessutom haft oturen att hamna på sjätte raden bakifrån och samtliga säten bakom vårt var upptagna av ett fruktansvärt störigt fotbollslag med killar i 15-17-årsåldern. När Sammie drog igång blev det först helt tyst bakåt. Jag hann uppfatta ett otydligt mumlande och lite suckande stönande läte från ett par rader längre bak. "...få tyst på ungen..." var allt jag hörde. Där någonstans insåg jag att det skulle bli en jobbig flygning. Men det hade inte ens börjat än.

Hade uthållighetsövningen "jägarvila" ersatts av "ljudligt missnöje" i Mästarnas Mästare så hade Sammie plockat hem den pokalen. Efter närmare 20 minuters ihållande skrik hade mina hjärnceller krökt sig såpass mycket att jag i ren desperation tyckte det var värt att försöka disrupta hennes skitbeteende genom att rycka nappen. Den enda effekten det hade var att volymen vreds upp från 80% till max på mindre än en sekund. Jag försökte genast reparera misstaget genom att ge tillbaka nappen, men då var hon redan asförbannad. Hon tog nappen och kastade den allt vad hon kunde rakt in i sätesraden framför. Dessvärre träffade den med gummidelen framåt vilket ackumulerade rörelseenergin och gjorde att nappen rikoshetterade med ökad acceleration bakåt i planet. Vi var nu utan napp. Jag svalde hårt och bad Stella som satt innerst att vända sig om och fråga fotbollskillarna om de kunde se nappen. Stella vägrade. Det var svårt att klandra henne. Det var längesedan jag var så osugen på något som att be ett störigt fotbollslag (som redan hatade mig/oss) om hjälp. Men jag bet ihop och frågade. Killarna tittade lite lojt ner mellan sina säten men kunde inte se nån napp. Det var synd. Nu jävlar skulle det bli åka av.

Sammie fortsatte skrika oförtrutet. Jag såg i ögonvrån hur fotbolls-killarna skruvade på sig och viskade saker till varandra. När 45 minuter har gått har vi fortfarande inte lyft och då ändrar Sammie plötsligt taktik. Det blir ett abrupt avbrott som lämnar en nästan vakuumarkad tystnad i huvudet. Det liksom susar i öronen. Alla drog en lättnadens suck. Utom jag. För jag såg i hennes ögon att slaget var långtifrån över. Bara en akt. Sammie tänkte – och jag ryser när jag skriver det här – gå in för att plocka mig den långa plågsamma vägen.

Istället för att fortsätta på fulla spjäll, drog hon ner på intensiteten och gick in i ett missnöjets energisparläge skulle man kunna säga. Om det tidigare gallskrikandet var ganska fysisk i sin effekt så var den nya, monotont lågintensiva, klagosången något i hästväg som psykprövning. Nu så här flera månader i efterhand måste jag erkänna att jag är lite imponerad av hennes uthållighet. Men då, när vi satt på 10 000 meters höjd med tre timmar i ryggen och en dryg timme till landning, är jag inte säker på att jag faktiskt hade tackat nej om kabinpersonalen halat fram en fallskärm och sagt åt mig att hoppa. Jag minns faktiskt inte ens den sista timmen i luften. Eller förutom att fotbollsgänget, när vi befann oss någonstans över Tyskland, började jubla i samband med att planet hamnade i ett stim med luftgropar. De sjöng på något som i sammanhanget var osmakligt och jag minns att jag mötte Josefines blick för första gången under flygningen. Ur mörkret i den kunde jag uttolka fantasibilder av en ytterst våldsam karaktär, något de skulle ha fått gå till mötes om allt hon hade behövt göra var att trycka på en knapp. Men i övrigt är sista timman som en tom lucka.

På något sätt lyckads vi i alla fall klara oss igenom detta katarsis och ironiskt nog upphörde även Sammies plågsamma jämmer i samma sekund som planet nådde mark. Plötsligt var hon hur nöjd som helst och när Josefine vände sig om för att fråga hur flygningen hade gått så var det bilden här ovan som mötte henne. Ett rätt nöjt och gulligt litet barn och hennes pappa – en medelålders medelklassman med en blick som ser ut att vara resultatet av en slarvig lobotomi. Men jag levde. Det mina damer och herrar förtjänar en utmärkelse (om jag får säga det själv) och vad bättre än att omdefiniera inträdesreglerna till 10.000-metersklubben.

Det lustiga med Josefines flygrädsla är att lika ångestriden och skör som hon är under själva flygningen. Lika energisk och glad blir hon när vi åter är på fast mark. Då ska det skojas. Hon plockade snabbt upp sin mobilkamera och knäppte av en bild. Hon tjöt av förtjusning när hon såg resultatet och visade mig vilken rolig bild hon hade tagit. Just då stod min glädjebarometer på isstorm.  Jag kände mig rasande men hjärnan var lika saggig som ett urladdat batteri. Apati är troligen det bästa ordet för att förklara känslouttrycket i den semesterbilden.

Då ska det också tilläggas att den bilden togs cirka 25 minuter innan skärmen på min iPhone – efter en så kallad "situation" – hade krossats mot golvet på en trång flygbuss mot stan.      


8 kommentarer:

adde sa...

Du skriver SÅ bra och roligt! I framtiden kommer minnen som detta göra det så mycket lättare att vara medpassagerare även utan dina lurar.

Z sa...

Ynglingar kan med fördel få ta del av blöjor, lite sådär en glimt och en doft, så håller de sig spaka och fina.

emster sa...

Dör!! Bilden! Josefine är ett geni. Det måste ändå sägas. Lider med dig. MEN vilken närvaro av J att knäppa bilden.

Sjukt roligt inlägg.

mikebike sa...

Emster: Haha ja verkligen. jag noterade det inte ens. när planet hade landat såg jag bara hur hon höll upp mobilen och tog en bild på oss. Det finns MYCKET mer att berätta om den flygningen. Lovar att ta det om vi får tillfälle att träffas IRL framöver. Kul att du gillade inlägget.

emster sa...

Ja dags att ses irl snart! V

emster sa...

V = tjocka fingrar

Daniel sa...

Fyndigt skrivet med relativt hög igenkänningsfaktor. Dock tycker jag nog mer synd om barnet som skrek i sju timmar än om deras föräldrar.

Och japp, har gjort en tolvtimmars körning från Göteborg till Hemsedal bakom ratten med kuddar i öronen och rast var tionde meter för att behaga min förstfödde. Kul. Verkligen... Efter det har vi kört på natten

Karin R sa...

Hahahaa!! Blicken!!! Jag lider med dig, det är fan inte roligt när de tar till taktiker som skulle få vilken tillfångatagen terrorist att berätta allt de visste på nolltid.