Jag jobbar på ett företag som ägs och sitter tillsammans med en massa andra företag i en så kallad innovationskoncern. Fräscht. Vi är så jävla innovativa här att vissa fundamentalt inlärda saker utmanas å det grövsta. Till exempel är alla dörrhantag till våra entrédörrar numera larmade och plomberade med en liten grön plastbricka. Använder man handtaget bryts plomberingen, larmet går och företaget debiteras 3600kr. Smart. Och väldigt pavlovskt.
Istället för att som alla människor som har växt upp med en dörr i sin närhet intuitivt använder handtaget för att öppna den är det nu tänkt att vi ska använda en dörröppnare (knapp) som sitter i anslutning till dörrarna, vänta tre sekunder, och sedan stiga ut. Det här ställer till det för mig. Hittills har jag lyckats undvika att bryta en plombering även om jag varit brinnande nära ungefär varenda jävla gång jag ska gå ut från kontoret. Vid det här laget är jag ganska ruttad och kan köpa ganska mycket idioti. Men det sjuka är att den här larmgrejen har gjort att jag börjat känna ett obehag inför att greppa ett handtag överallt i det normala samhället. Som hemma. Jag kom på mig själv i morse med att hejda mig innan jag tryckte ner handtaget när jag skulle släppa ut Ryssland. Samma sak på gymmet. Och när jag var på Godis City för att hämta ut ett par för små chinos. Jag hamnar i ett parallellt universa som odlat upp sticklingar till ett fullskaligt tvångssyndrom. Jag slits mellan impulsen att följa min intuition och den att döda den i sin linda. Det är fan ett helt rubbat system. Jag har börjat få ångest av att se ett dörrhandtag och har väldigt ofrivilligt börjat få samma förnimmelse, som av tanken att greppa ett elstängsel, när min hand närmar sig ett dörrhandtag. Hade det varit i USA hade jag kunnat dra nytta av det hela genom att åberopa psykisk misshandel, stämma företaget på några feta miljoner dollar och checka ut. Men nu kanske KBT är min enda chans att återfå hoppet om ett drägligt liv.
Jävla jävla-jävla!!
4 kommentarer:
Som när jag håller på att mosa näsan mot glasdörrar som inte öppnas automatiskt fast de ser ut att ha alla tillbehör för att göra just det. Det påverkar ju inte larmet men gör mig obehagligt uppmärksam på min omgivning och hur de uppfattar mitt tafatta beteende vid något så enkelt som en dörr. Så för säkerhets skull håller jag oftast handen lite världsvant utsträckt framför mig när jag närmar mig en otydlig dörr, så ifall den inte öppnas automatiskt har jag liksom förberett det manuella öppnandet.
Jag kan tänka mig att ta en fika utanför en av dessa vältrafikerade dörrar för att liksom insupa hela den psykologiska påverkan som den måste ha på medarbetarna. Jag kan tänka mig olika sorter, såna som minns att flasha taggen, såna som är så nära att bryta dörrhandtaget de ser ut att ha bränt sig, såna som Adde ovan som i ren dörrpanik helt enkelt går rakt in i den efter att ha blivit fråntagna ryggmärgsförmågan att hantera dörrar, etc etc. Jag tror att det skulle vara en fin fikastund.
Puttis
:D Skicka räkningen på KBT till inovationsföretaget.
Ha en fin sommar!
kram
Skicka en kommentar