måndag, februari 03, 2014

Ett livstecken från Hisingen

Nu har vi flyttat. Jag har lämnat mitt älskade Majorna bakom mig och bosatt mig på Hisingen. Officiellt. För gott vet jag inte. Kanske. Kanske inte. Faktum är att jag redan trivs. Jag känner harmoni. Vi bor högt uppe på ett berg och det är nåt visst med höga lägen. Jag älskar utsikt. Ser Masthuggskyrkan från köksfönstret och jag antar att det är en bra ångestdämpare i sig. Från sovrumsfönstret ser jag miljonprogrammen glittra i mörkret långt där nere men ändå så nära. Det ger mig en konstig känsla av närhet och förtröstan i mörkret. Jag tror inte att jag skulle stå ut med havet som fond. Hamninloppet får duga.

Reaktionerna har sett ganska så lika ut från egentligen precis alla jag mött när jag berättat att vi köpt hus på Hisingen. DUUU!?!? Och sedan fnissanden. Outtröttligt har jag försökt förklara hur i helvete jag tänkte. Och det är ok. Jag förtjänar det. Jag har varit Hisingens störste antagonist. Jag har känt ett brinnande hat mot Hisingen så länge jag kan minnas. Men plötsligt hände det. Människor förändras. Jag vet inte om det är åldern eller om jag blivit lite mer skör inför livet på "gamla" dar, men jag har på riktigt börjat tycka om Hisingen. Eller delar av Hisingen ska man säga. Jag gillar det lite oborstade. Det är en plats i förändring och det ska bli jävligt spännande att se hur det utvecklar sig. Jag har inte blivit helt fläpp. Men jag gillar långt ifrån allt.  Det finns såklart en helvetes massa saker att ondgöra sig över på den här jävla ön. Inte minst i området där jag jobbar. Oh my, faktum är att jag blir vresig bara jag tänker på ovärdigheten jag börjat vänja mig vid att utsättas för under den heliga lunchtimman. Jag tror att det får bli ett separat inlägg. Den kommer sjuda. Del fyra i min uppgörelse med Hisingen.

I alla fall. Jag är slut. Obeskriviligt trött.

Det har tagit på både fysik och psyke den här flytten. Det var nog bra att jag fick vänja mig vid tanken så länge innan det skedde på riktigt. Och nu börjar renoveringen. Men jag tänker ta upp bloggandet igen. Har saknat det. Saknat era kommentarer och glada tillrop etc.

Så hej på er. Nu fortsätter vi från här.

7 kommentarer:

Karin sa...

Å vad skönt att höra att ni överlevt flytten! Tur är väl det, att man kan förändras alltså, fy bövelen vad trist annars. Hälsa Josefine och hoppas att vi får tillfälle att ses snart! Kram Karin

mikebike sa...

Karin: Ja, det känns bra. Och ja det är väl tur att man förändras. Josefine hälsar tillbaka och vi får absolut försöka hitta ett tillfälle snart. Hälsa Martin och barnen. Kram.

Ida sa...

Ser fram emot alla hatinlägg mot Martin Timell i ditt renoveringskaos *fnizz*

Johanna sa...

SJälva flytten är ju det värsta, fan vad gött för er att det är gjort. Jag flyttade ju också nyss, i fredags, och är nu mycket lättad. Samt har ett helt rum knökat med lösa prylar och kartonger. Men resten av läggan ser ju okej ut i alla fall! Tur att man kan stänga dörren till kaoset.

adde sa...

Välkommen till Helvetesön, Mike! Det där med havsutsikt är också någonting som du kanske vänjer dig vid och till sist får en längtan efter. Om jag ställer mig obekvämt och pressar näsan mot fönstret på övervåningen ser jag ut över havet och skärgården, inte ens mäklarutsikt om du frågar mig. Men jag hade gärna bott så jag kunde räkna segelbåtar på sommaren och fritidsfiskare när makrillen kommer in.

Skönt för er att flytten gått bra och det låter toppen att du ska blogga mer nu. Och som Ida skrev så tror jag också att det här med renovering kan leda till en del festliga inlägg.

•lotta på solrum• sa...

har fortfarande inte sett en liten bild på var ni bor! mejla mig! basta!

Anonym sa...

Klart att inte allt gillas på den här ön. Men gör man det med fastlandsGöteborg då? Ser fram emot din detaljsgranskning av mer än Backaplansområdet :-)