onsdag, september 04, 2013

Skändade av ett glin

Var ute och vallade barnen på en lekplats i området igår kväll. Vi satte oss på en bänk och drack pappmuggs-cappuccino och tittade på medan de röjde runt bland gungor och klätterställningar. Jag ropar på Stella att hjälpa Tintin. Plötsligt ger en liten tjej på 5-6 år in i leken. På håll ser hon gullig ut och verkar harmlös, men ganska snart storbölar Tintin och plockar upp Uff-Uff (sin mjukisuggla). Den plötsligt jobbiga lilla tjejen sliter i den, frågar varför den har så slitna ögon, frågar det, det, det och det. Säger att hon inte älskar sådana ansikten som ugglan har. Jag känner hur min första goda känsla för henne växlar om till hat. Jag reflekterar över att det egentligen är helt orimligt. Jag sitter på en bänk i en lekpark och hatar ett barn. Intensivt. Men jag kan inte göra något åt det.

Jag ropar något åt Stella och direkt frågar den lilla bastarden varför jag är så elak mot mitt barn. En liten skitunge med ultra-lillgammal utstrålning. De börjar springa runt bland hoppstenarna och snart storbölar Tintin igen. Det visar sig att den där lilla ungjäveln sagt till Tintin att hon inte får vara med. Josefine bryter in och säger att det får hon visst. Ungjäveln säger nej, Josefin säger jo omvartannat. Jag vrider på huvudet som en åskådare på en pingismatch. Ser hur irritationen växer hos dem båda. Jag ser på Josefines blick att hon kommit över på min sida. Inte för att hon inte var det innan men hennes hat mot ungen behövde ett par minuter längre än mitt att mogna. Vi ser båda hur det främmande barnet sitter på huk och väser något åt Tintin. Vad är oklart men Tintin ser inte ut att befinna sig på skrattfest, så vi fattar på ett ungefär. Vi tittar på varandra och skakar på våra huvuden. Båda är medvetna om det fula i att förakta ett barn, men när ett okänt barn är taskig mot ens egna barn och beter sig på ett allmänt påfrestande sätt upphör den regeln att gälla. Det är praxis.

Att Tintin inte gillar det där lilla aset till barn är rätt tydligt. Men det märks ganska snart att även Stella tycker att hon är påfrestande och efter en stund drar de sig undan och kommer till oss. Något som deras "nyfunna vän" i sann sociopatisk anda inte bryr sig ett skit om. Så hon kommer fram och ställer sig framför bänken. Betraktar oss. Det går nästan som en ilning av obahag längs ryggraden på mig. Det fruktansvärda lilla barnet har nästan samma obehagliga aura omkring sig som Damien i Omen-filmerna. Fast mer abstrakt.

Plötsligt går hon till konfrontation och riktar in sig på Josefine: "Varför skrattar du aldrig?", frågar hon. Josefine blir aldeles paff. Så kommer frågan igen. Josefine svarar att det gör hon visst – när något är roligt. "Prutt", utbrister ungen och blottar ett brunfläckigt mjölkgarnityr. Skrattet bubblar upp inom mig. Det hela är så absurt. "Bajs", fortsätter hon. Vår reaktion uteblir och stämningen blir allt mer spänd. "Trädet bajsar", försöker hon och jag börjar tänka att det bruna på hennes tandrad kanske är rester av hennes ordval. "Prutt", säger hon i ett sista försök att få Josefine att skratta. Det sluter cirkeln men ingen skrattar.

Jag börjar se mig om i lekparken för att se vem hon tillhör. Varför kommer ingen och räddar oss från den lilla minidiktatorn som står och antastar oss?

"Jag tycker inte om såna där kvinnor, såna som är sura... jag är rädd för såna arga människor som du och springer fort iväg, hjääälp", säger hon med blicken hela tiden fastnaglad i Josefine. Josefine svarar med ett torrt "Ok".

Efter en liten stund av kallt krig springer Stella och Tintin iväg till den lilla klätter labyrinten och ungen följer efter. Vi tittar över axeln i intervaller för att se så att våra barn inte blir ansatta av det främmande barnet. "Varför tittar du på oss hela tiden?", frågar ungen med sitt fortsatt dryga tonläge . "Jag tittar på mina barn", svarar Josefine kallt.

Så kommer den lilla ungens pappa och storebror gående. De hälsar artigt när de passerar. Pappan ämnar leka med sina barn i labyrinten. Äntligen ska vi bli fria. Men inte riktigt än. Först passar den lilla douchbagen till barn på att peka på Josefine och högljutt proklamera: "Hon där är bara suuuur hela tiden". Pappan bara ler. Som ett jävla miffo. Min mardröm är att något av mina barn skulle bete sig så. I alla fall. Persen är över och kvar sitter vi och utbyter en nästan telepatisk dialog. Båda är överens om att detta kan vara en av de värsta ungjävlarna vi varit med om. Helst skulle man ha velat skrika stick och brinn med dig för helvete. Men där går väl ändå gränsen. Tråkigt nog.

Ja, så gick det till när hela familjen, en tidig höstkväll i spetember, blev skändade av en liten flicka som inte ens har börjat lågstadiet ännu. Så konstig världen är ibland. Så himla konstig.

12 kommentarer:

Fifi sa...

Fy fan, vilken ungjävel! Blir helt agiterad när jag läser detta och sitter nu med aggressioner som jag inte vet vart jag ska göra av dem.

adde sa...

Ha ha, Damien var min första tanke också.
Det skulle verkligen vara spännande att se hur hennes liv ser ut om 30 år. Skräcken är ju att hon hamnar inom politiken, men kanske blir hon grottdykare och då kan vi fortsätta sova gott.

Ellet sa...

Tänk hennes skolkamrater. Vad de måste stå ut med hela dagarna. Fyfan.

anna sa...

HAHAHAHHAHAHA, "Trädet bajsar". Så glad över att ni höll er för skratt, vilken seger - samtidigt så glad över att jag själv kunde släppa ut mitt eget här i hemmets trygga vrå. Så hemskt, men så kul. Konstig pappa ju. Och så vill jag säga att Josefin har all min sympati, det finns inget värre än när någon säger åt en att man ser sur ut. Då jag inte har barn har det (ännu?) inte hänt mig i en lekpark, dock på krogen ett gäng gånger. Skillnaden på dessa två situationer är i och för sig hårfin.

anna sa...

Ursäkta, Josefine menar jag!

S. sa...

Händer det igen att ni träffar på psykobarnet så säg till henne när hon beter sig illa! Typ lugnt och sakligt. Och gärna föräldern också. Då kanske ni kommit över första chocken menar jag. Har ni snackat med era ungar om det där barnet och dess beteende? I så fall, vad sa de?

Greve Kycklingben sa...

"Han/hon är bara barn"-problematiken är lite av ett frikort för de flesta beteenden. Det går liksom inte att som vuxen åskådare vinna i det läget.
Och ja, världen är...tamejfan konstig.

Kul att se nya och friska livsbetraktelser här i alla fall

/ Peter

Lovisa sa...

@anna, om det gick så skulle jag tryckt like på din kommentar! Skillnaden ÄR verkligen hårfin...
Undrar hur jag skulle reagerat i samma situation.

Anonym sa...

Exakt. Ett barn med xxxxxxx-bokstavskombination kan förstöra en väl fungerande klass på 1 vecka. Genomlider detta nu, rätt medicin vore att ungen får stöd i separat klass, i en lugn miljö, men fjompskolan "tillåter" inte det, "man mår bättre i en normal klass" jävla skitsnack. Alla andra barn mår dåligt, klassföreståndaren gråter, miffots föräldrar "förstår inte" och snart så blir det anmälan till skolinspektionen. Mvh/exilväschötten

el Guapo sa...

Fattar att du inte lappa till ungen, men jag hade åtminstone sagt till farsan att ungen är elak mot andra barn och vuxna. Att det kommer bli en mobbare det där. Och i Göteborg verkar det innebära någon form av garanterad skottlossning så småningom, så det är väl lika bra att farsan får lite heads up. Så han kan skicka ungen till Lundsberg menar jag.

mikebike sa...

Fifi: ja usch hon var hemsk.

adde: åh vad jag hoppas hon blir grottdykare.

Ellet: och lärarna.

anna: hahaha ja gränsen är nog hårfin där.

S: våra barn tyckte att hon var jättekonstig och elak. Men det är svårt det där. Att säga till en annan förälder att deras barn är en skitunge. Känsligt sånt.

Greven: skönt att du förstår. Det är inte lätt att vinna.

Exilväschötten: Det här har inget med diagnoser att göra. Den här ungen var bara väldigt dryg och ouppfostrad. Har väldigt mycket lättare att förstå ett barns beteende om det finns verklig problematik med i bilden. Även om jag också förstyår att det är frustrerande att vara förälder till ett barn som må dåligt av att ha en väldigt "krävande" klasskamrat.

El guapo: svårt att säga till en främmande pappa på en lekplats att hans unge är en douchebag. Finskt. Det hade behövt gå lite längre för att jag skulle göra det.

Anonym sa...

Skulle kunna vara en själsfrände till min chef. Inte helt omöjligt att hon var sådan som barn.