måndag, december 30, 2013

Några rader om: Den fördömde

Jag ska börja med att klargöra två saker. Jag gillar verkligen Rolf Lassgård och jag har den största respekt för Hans Rosenfeldt efter att han lyckats leverera två säsonger av Bron som håller riktigt dansk kvalité.

Därför blev besvikelsen extra tung igår när jag hade värmt glöggen, ställt fram pepparkakorna och klickade igång den rykande färska uppföljaren till miniserien "Den fördömde" som gick för några år sedan på SVT. Det är inte så att jag hade några skyhöga förväntningar. Jag har ändå växt upp i ett land där krimserier, med några få undantag, aldrig lyckas duga till mer än som ett slags småputtrigt nöjesmetadon till söndagspizzan. Jag har alltså redan med i beräkningen när jag bänkar mig framför en Beck, Wallander eller liknande, att jag med fördel bör ha dämpat min hjärnkapacitet någorlunda mycket för att kunna åtnjuta avsedd effekt. Underhållning. Antingen med en föregående råfylla eller som nu med en dövande julmats-koma.


Jag hade glömt hur mycket jag rös när jag såg de första två delarna. Något jag snabbt blev varse. Rolf Lassgård spelar kriminalpsykologen Sebastian Bergman som är lite av en hotshot inom sitt gebit och i likhet med alla andra huvudkaraktärer inom svensk krim bär så ock han på dysterhet och mörker som tynger hans redan tunga hydda. När tsunamin utplånade hans familj framför ögonen på honom försvann hans goda sidor och drev honom rakt in i en destruktiv bitterhet och ett sexmissbruk. Kvar i andra ändan finns bara ett osympatiskt svin. Det hade kunnat verka lovande.

Jag vet egentligen inte vad jag hade hoppats på med tanke på att handlingen i föregående del kretsade kring en rad "brutala" kvinnomord med den aningen smala nischen att samtliga offer skulle visa sig vara Roffes ex. Bra story. En slags mördarversion till buksvåger. Ett galet psykfall som bestämmer sig för att döda allt som Rolf stuckit pitten i. Brutalt såklart. Helt rätt. Skonsamma kvinnomord är så jävla ointressant. Inte undra på att han blivit narcissist på kuppen. Nä, redan med den föraningen borde jag kanske låtit bli att titta redan första gången. Men jag har en löjligt förlåtande och naiv sida i mig som gjorde att jag trots allt hoppades lite. Kanske skulle Hans Rosenfeldt, vis av erfarenhet från Bron-succéerna, ha jobbat lite med huvudkaraktärens trovärdighet den här gången, tänkte jag. Så fel man kan ha.

Visst, tidigt klargörs det att Sebastian Bergman minsann har lättat lite på sitt tungmod och att han inte missbrukar sex längre. Med det viktiga förtydligandet att han minsann inte lever munkliv precis. Såklart. Ingen kan väl motstå en en kåtstinn och cylinderformad ginger-man i 60-årsåldern.

Jag förstår verkligen inte den här delen. Vad hände med den klassiskt supande polisen? Den rättrådige kommissarien som är en fena på sitt jobb, lever hårt och som så fort han får en chans korkar upp supflaskan för att tillfälligt dränka sina demoner? Det har ju funkat tusen gånger förut så varför inte nu. Om inte alkohol så varför inte mat, bakverk, piller, tändargas, bingo eller vad som helst? Varför det är just sex Rolf måste missbruka? Om det nu kan kallas missbruk att ha sex med flera olika partners. För det är kanske den sekundära kritiken mot den här missbruksprofileringen. Tittaren ska förstå att Sebastian Bergman är en problemtyngd man för att han har samlag förhållandvis ofta. Det är allt. Han köper inte sex, herrsurfar inte och tar inte ens gråtackompanjerade självbefläckelser på jobbtoan. Han använder bara sin djuriska dragningskraft för att stilla sin omättliga sexdrift och verkar synnerligen oförslavad under sitt missbruk. Inte. Så. Jättedestruktivt. Egentligen.

Hur som helst. Det är inget personligt och gement ämnat mot Rolf Lassgård. Han är en bra skådespelare och jag tycker att han verkar rolig och bra på alla sätt. Men jag vill ändå helst slippa se honom frusta, flåsa och flämta sig till utlösning gång på gång när jag dukat upp för myskväll. Det har inte så mycket med hans kroppsstorlek att göra som med hans ålder. Men kanske är det just ändå kombinationen av gammal och storväxt som gör att det helt enkelt inte känns, vare sig smakfullt eller trovärdigt, att varenda kvinna Rolf Lassgård möter bara måste ha honom i sig. Särskilt inte tjejer som knappt fyllt tjugo. Det måste väl ändå vara en otroligt liten avvikande procent som har gubbcraving på män i sin mor- och farföräldraras generation. Ändå lyckas dra dem till sig som flugor till ett flugpapper.

En av de mest bisarra scenerna från de två nya delarna i serien måste nog ändå vara när Sebastian Bergman under en utredning träffar en ung tjej (med betoning på ung) som precis som honom har förlorat sin hela sin familj i tsunamins Thailand. Hon bär på djup sorg, öppnar sitt hjärta och bryter ihop medan hon i detalj berättar om sin fruktansvärda tragedi för kriminalpsykologen. Sen blir hon naturligtvis svinkåt och börjar hångla upp gammgubben, som efter en stund får tillbaka fattningen och avböjer penetration. Fint av honom. Verkligen fint. Anar jag en pervers ådra hos herr manusförfattare?

Om huvudpersonens sexmissbruk nu tvunget skulle vara det bärande genom hela serien så måste något ha gått väldigt fel i castingen. Varför valde de inte ut Persbrandt, Nyqvist eller Krepper att porträttera denna häradsbetäckare i lagens långa arms tjänst? Kanske inte så nyskapande, men det verkar ju knappast hållit seriens skapare vakna på nätterna i övrigt, och jag hade tusen gånger hellre sett Magnus Krepper knulla på tv än Rolf Lassgård.

fredag, december 27, 2013

En rea-junkie med road rage

Idag har jag varit på Frölunda Torg. J skulle köpa sista delen i Engelfors-trilogin och Stella skulle sätta sprätt på sitt presentkort på HM. Fy fan. Det kan ha varit den sämsta idén jag kommit på i år. Vi tillbringade sinnessjukt mycket tid på att trängas runt i jakt på parkering och jag kände hur hjärninfarkten närmade sig med assnabb raketfart. Dessutom blir jag en gris när jag köar för parkering. Det tar fram ondskan i mig. Jag hatar alla mottrafikanter. Det är jag mot dem och jag går in i ett slags Mad Max-mode. Mentalt då alltså. Jag förvandlas från en rea-svenne till en blodtörstig våldssuktande gladiator. I min Peugeot-kombi. Jag cirkulerar med nerverna på helspänn efter en lucka. Allt är tillåtet. Allt är förbjudet.

Jag skriker, svär och hytter med nävarna när någon överlistar mig och kniper en lucka rakt framför ögonen på mig. Idag försökte jag till en början coacha Josefine medan hon körde men det slutade med att hon drog handbromsen och hoppade ur bilen och tvingade mig att ta över rodret. Plötsligt låg den finska stämningen som en tung filt över den främre delen av vår farkost. I baksätet skrek barnen av skratt, vilket inte gjorde mig lugnare till mods.

Jag vet inte hur länge vi cirkulerade. Vi letade överallt och när jag nästan hade tappat hoppet. Eller det hade jag tappat i samma sekund som vi anlände till den gudsförgätna platsen, men när jag nästan hade tappat förståndet, då såg jag den. En plats som höll på att bli ledig lite längre fram. Det låg bara en garage in/ut-fart mellan mig och denna heliga mark. Så jag pressade gaspedalen mot golvet och rusade upp bilen i 90 för att hinna före eventuellt motstånd. Jag hade hellre dödat än att låta ännu en plats gå förlorad.

Lugnet som infinner sig så fort jag sitter där och vrider av tändningen är helt otroligt. Jag föreställer mig att det är exakt den dämpande effekten en heroinist har som målbild när abstinensstressen brusar i skallen. När jag väl sitter där och har lyckats klämma mig in i en ficka så bara njuter jag i några sekunder. Att vrida av tändningen är som att lätta på ventilgummit efter en lyckad injektion. Världen omkring mig försvinner och allt det vassa dåliga trubbas av och byts mot fågelkvitter och solsken. Kanske lite harpa.

Sedan är allt bra igen. Tills det är dags att sätta sig i bilen för att köa sig ut från parkeringen.

tisdag, december 24, 2013

God Jul, Feliz Navidad, Happy Festivus och allt det där

Så var det julafton igen. Dagen D. Som varje år byggs av förväntningar och en massa traditioner, nya, gamla och glömda. Jag brukar gillar tiden före julafton mest. Förberedelserna, stressen, julklappsångesten, julborden, mörkret, uppesittarkvällar och filmmys, det krispiga vädret, tacky inredningsdetaljer, glöggaftnar och den ekonomiska förödelsen till följd. Var för sig skulle delarna inte vara något speciellt men tillsammans blir det vad jag förknippar med det abstrakta fenomenet "julstämning". Och jag brukar älska det.

I år har tiden före som vanligt innehållit alla delar men ändå har den där julstämningen uteblivit. Jag gillar det inte. Julstämningen fattas mig men vad det beror på vet jag inte. Vi har stressat, vi har skjutit på julklappsinköpen in i det sista, vi har druckit glögg och myst framför tv:n. Mörkret har varit konstant och vi har tagit in granen för länge sedan. Även ekonomin är traditionsenligt körd i botten så allt borde ju vara som vanligt. Jag har även varit på julmiddag med jobbet. En cabarétkväll på Park Lane på (det inte jättesmala) temat American music, vilket med råge borde kompensera gott och väl för eventuell brist på tackyness i övrigt. Företaget huserade "de bästa platserna" intill scenen och trängdes med en ganska så övre medelålders publik vilket så klart borgade rätt bra för svinfylla och snusk. Det förtjänar nästan ett eget inlägg.

För att boosta julkänslan lite extra gick vi på The Hobbit-filmen i fredags. En film späckad med tomtegubbar, dvärgar och andra väsen borde ju göra susen, men i ärlighetens namn hade några timmars sömn varit en mycket bättre investering. Det var kanske den sämsta filmen jag har sett. Fy fan för Peter Jackson! Det är den kanske mest meningslösa film jag någonsin har sett. Tre timmar av smygande, bråkande och flyende varvat med alvspråk, talande djur och en Hobjävel som, för att citera Josefine, hade "lite väl mycket feeling för en ring". Tre minuter Persbrandt. Och det öppna slutet som innebär ett års väntan på någon slags upplösning. Fy fan igen. Ingen skämskudde är för stor för att kväva olustkänslorna jag var neddränkt av när vi äntligen fick lämna biomörkret och stiga ut i vårkvällen.

Det är kanske det sistnämnda som bidragit mest till den konstiga julkänslan. Vintern har aldrig varit mer frånvarande. Inte ens Norrland verkar ha fått sin normala portion snö och kyla. Det och den förestående flytten skulle jag kunna tänka mig lägger ett lock över allt "det vanliga". Som om allt är i rörelse. Minst sagt märkligt. Men nu är julafton ändå här och jag tror det blir en bra sådan.

Därför vill jag passa på att önska alla er läsare, mina vänner, ovänner, er jag känner men också inte känner en riktigt God Jul, och allt det där som hör till. Ja till och med Birro önskar jag en fröjdefull dito. Sån är jag.

Vi ses någonstans på andra sidan julmiddagen.

tisdag, december 10, 2013

Radio Ga Ga

Just nu körs en radiokampanj för IFK Göteborg i Mix Megapol och NRJ som jag och mina kollegor ligger bakom. Idén bygger på att Blåvitt upplevs bäst på plats. Och så här låter de:



Man måste våga för att vinna... antar jag.

Jag läste precis hos Sonja att Per Morberg skulle gästa Ica Maxi i Kungälv och signera sin julkokbok. Jag drabbades av ett omedelbart begär efter att besöka min hemstads gamla storköp. Men det visade sig vara i söndags. Fan också. Fatta hur episkt det måste ha varit. Jag skulle nästan kunna ha gjort vad som helst för att få uppleva det hela. Typ stå och bläddra bland schampoflaskor eller något och avnjutit den grundmurade finska stämningen (på lite distans såklart).

Mr. Christmas på besök.

Alltså jag gillar Per Morberg. Han berikar det mediala klimatet som den karaktär han är på ett väldigt spännande och ofta underhållande sätt. Men att bjuda in honom till att i fysisk form fungera som stämningshöjare mitt i julshoppingen, är väl som att bjuda hem Grinchen på julafton. Tjockt med kudos till den ansvarige bakom beslutet dock som vågade gambla hårt och satsa all in på Per Morberg, en man som är minst sagt beryktad för sin oberäknelighet och sin avoga inställning till intervjuer och den typen av sammanhang. Det är vad man brukar kalla ballar av stål.

Jag blir lite stolt över Kungälv när jag hör sådana här grejer.

Vet någon hur det gick?

måndag, december 09, 2013

När var det Birro skulle sluta twittra nu igen?

Han sa ju det (ännu en gång) nu senast efter att han hade hatat [hejtat] på feminister. Jag vet att det är en grej han dragit till med några gånger förut men denna gången trodde jag nästan på honom. Men han har twittrat på precis som vanligt om inte med ännu högre frekvens.

Har jag missat något? Har han ändrat sig, ska han köra året ut och sluta efter det eller tänker han vänta till nästa gång han gör bort sig i Expressen? Innan han slutar alltså? Någon som vet?

fredag, december 06, 2013

Navelskådning

Jag kom in i badrummet häromkvällen när Tintin stod och borstade tänderna. Jag skulle duscha och hade klätt av mig på överkroppen. Då utbrister Tintin: Haha pappa, jag ser din stora... navel!

Ehh? Navel. Jag var mentalt förberedd på "mage" och har jag liksom ett inbyggt försvar mot det. Men navel. Hur fan värjer man sig mot ett sådant påhopp. Det ger en helt ny dimension till kroppsligt förfall. När man titta sig i spegeln och naveln ser ut som en platt ledsen mimarmun. Då vet man att man har lite att ta tag i. Bokstavligt talat.

tisdag, december 03, 2013

Spinndoktorn summerar

Ett blogginlägg och en drös pressreleaser senare:

Dagens snackis.
Man kan säga att det tog skruv. Jag vet inte en tidning som INTE skrev om det idag. Plötsligt var det överallt. Jag menar verkligen överallt. Undrar hur snacket gick internt idag på BR. Tänker på julhandel och såna göttigheter.

Fick svar från kundservice också. Ett noga genomtänkt svar där de beklagade att jag tagit illa upp av produkter i deras sortiment, med en förklaring till att knogjärnet främst var avsett för halloween när kidsen drar runt som diverse läskiga figurer. De sa även att produkttexten kanske var lite olyckligt formulerad och att det självklart skulle ses över. Kul.

Men jag tog inte illa upp. Jag hade själv allt från svärd till knallpulverpistoler när jag var liten. Poängen jag ville göra var att jag tycker det är en smula anmärkningsvärt, för att inte säga helt fucking jävla absurt, att de marknadsför sina leksaksvapen med ganska utstuderade produkttexter. Nu är mina barn helt ointresserade av leksaksvapen, jag minns att jag till och med fick övertala Stella att köpa en cowboypistol när vi var på High Chaparall. För stämningens skull.

Men åter till BR. Här är några exempel på hur det låter när de försöker sexa upp vill-ha-faktorn på vapnen i deras webbshop:

Stridsyxa (från 3 år)
"Vinn alla dueller med den här coola stridsyxan från Battle Kids. Se dina fiender fly!"

Eller:

Armborst (från 5 år)
"Ett superhäftigt nätskjutande armborst från Spider-Man. Det är luftaktiverat och skjuter upp till 7 m."

Och min personliga favorit:

Pilkulspruta (från 7 år)

"Den supercoola NERF N-Strike Elite-blastern Centurion är här!

Skjut dina motståndare på långt håll med denna högkalibriga Centurion-blaster! Använd benstödet för bättre stabilitet och ladda det nya Mega-magasinet med Mega Whistler-pilar som viner när de flyger genom luften. Skjuter upp till 30 meter. Ska monteras av en vuxen."


Gillar hur säljet blir mer och mer superlativt blandat med teknisk data över vapnets egenskaper ju äldre barnen blir. Bra jobbat BR.

Julklappshjälp (forts)

Fick ett sånt där skönt autosvar från BR igår där de beklagar att de har mycket att göra nu och kommer svara senare. Det duger inte. Som tur är har jag vakna läsare (tack Uffe) som kan hjälpa mig att hitta rätt i leksaksjungeln. Därför kände jag mig manad att kontakta dem igen.

---

Hej igen BR-gänget!

Mailade er igår men fick bara ett sådant där autosvar. Så jag fick vända mig till mina läsare istället. Och som det spred sig (ända ut i tidningarna till och med). Alla ville hjälpa mig. Så jag tror att jag har hittat ett bra komplement till knogjärnet nu, men vill ändå bolla med er. 

 Var först inne på att köpa ett sådant där basebollträ i skummaterial som ni säljer och förse det med ett gäng 4-tumsspikar. Galvade såklart. Det skulle ju lösa räckviddsproblematiken mellan barnen, men jag känner mig lite tveksam till hur bra galv fäster i skumgummi. Har ni hört från andra konsumenter om de moddat slagträna och isåfall om de varit nöjda med resultatet? Inte så kul om det börjar drösla runt en massa spik på den nylackade parketten här hemma, menar jag. Alternativet skulle såklart vara att bygga en liten tornerspelsarena ute i trädgården men det börjar bli frostigt nu och jag har ingen lust att vabba mer än nödvändigt. Kanske till sommaren. 

 I alla fall så fick jag tipset om ert Battle Kids-kit. Det verkar helt optimalt. Det enda jag funderar på är vad som ingår i kitet. Bilden visar ju både kniv kaststjärna och någon slags armsköld. Bra med vapen för pengarna om man säger. Men när jag läser specen i er webshop ser jag bara kniven nämnas: "Ett coolt vapen i de rätta händerna. Den här kastkniven från Battle Kids gör dig farlig på avstånd!" 

Skulle bli väldigt glad om ni kan hjälpa mig att reda ut vad som ingår i paketet. Är det bara kniven eller är det lite smått och gott? Och framför allt tror ni att det blir en värdig fight mellan barnen nu då, när min äldre dotter får knogjärnet? 

 Tacksam för snabbt svar, 
Mikael – en villrådig far

måndag, december 02, 2013

Julklappshjälp!

Bra där BR: Perfekt för låtsasslagsmål!

Hej BR-gänget!

Var inne på er hemsida och letade efter lämpliga julklappar till mina döttrar på 9 och 4 år. Hittade ett helt underbart knogjärn för bara 59.90 kr. Urläckert verkligen!! Jag är övertygad om att det kommer göra succé på julafton. Har länge varit på jakt efter effektivtiva närstridsvapen med lite extra räckvidd. Gillar att det är utrustat med tre spetsiga sylar för lite grövre åverkan. Extra effektivt på bål och kroppens övriga mjukdelar antar jag? Vanliga knogjärn framstår ju rätt fittiga i jämförelse. Eller hur? 

Nu till mitt dilemma där jag ställer mitt hopp till er expertis.

Knogjärnet har en åldersgräns på 8+ vilket gör att det direkt kvalificerar som gåva till min 9-åring. Frågan är bara vad jag ska komplettera med till lilltjejen? Hon är ju en bra bit kortare och är givetvis även fysiskt underlägsen sin storasyster. Jag har letat förgäves men vet varken ut eller in. En krossad glasflaska, vässat rundjärn eller nåt annat "fängelsevapen" hade ju kunnat vara kul om de var jämnåriga. Jag vill ju jämna ut oddsen så att det blir en jämnare fight om man säger så. Var först inne på om jag skulle ge henne nåt slags projektilvapen. Typ ett armborst eller kanske nån harpun, men det är ju lite fegt. Ett alternativ är ju kaststjärnor såklart men det är ju inte så mycket attityd och jag tänker att de lätt kommer bort bland alla andra leksaker. Så jag har kommit fram till att det bästa kanske skulle vara  en fjäderbatong. Eller möjligen en oxpiska.

Vad tror ni? Har ni något åt det hållet i ert sortiment? Tacksam för snabbt svar.

Hälsningar
Mikael – en villrådig far.

torsdag, november 28, 2013

Populism för de trögtänkta

Nu har Sveriges kinkblåsa nummer ett knackat ur sig ännu en krönika, pösfylld av hans vid det här laget nästan patenterade martyrskap. Måltavlan för hans världsfrånvända svammel den här gången är egentligen ganska otydlig, men han väljer att etikettera dem som "många feminister". För vilken gång i ordningen jag läser hans undertryckt aggressiva rantande om dessa otäcka nästan vålnadslika feminister vet jag inte, men det står mig upp i halsen. Jag är trött på Marcus Birro. Något så in i helvetet trött. För det han sprider omkring, vecka efter vecka, från sin plattform på en av landets största tidningar, kan jag bäst beskriva som någon slags populism för människor som har otur när de tänker.

Han börjar starkt och hinner inte ens påbörja sin svada innan han faller på eget grepp: "Jag har alltid haft svårt för att kollektivt fördöma människor. Den aggressiva avarten av feminismen ägnar sig ofta åt att skuldbelägga alla män."

Well, så jättesvårt verkar han inte ha för att kollektivt döma människor. Tvärtom är ju Birro själv en av de största ivrare av kollektivt skuldbeläggande vi har i det här landet. Man behöver ju inte direkt ta fram luppen för att hitta exempel där han sysslar med just detta. Hela folkgrupper och anhängare av världsreligioner har fått stryka på foten under Birros penna. Ingen går säker. Det verkar i princip räcka att en enda person uttrycker en åsikt som skaver i Birro för att han ska greppa domarklubban i laptopformat och kollektivt döma. Mest frekvent är det kanske ändå de han kallar feministerna som får smaka hans surbläck. Jag vet att han älskar det. Att sitta och morra i sin snäva lilla poetbubbla och dikta upp sina sanningar. Tro mig, jag vet. Det finns inget som är så skönt som att förenkla och raljera kring saker och ting ibland. Men vi ska inte glömma att Birro verkligen når ut med sin skit. Han läses av en ansenlig mängd människor och för varje vunnen röst går världen mot att bli ett obehagligare ställe. Han kan gny hur mycket han vill om hur marginaliserad han känner sig som vit medelålders författare och kristen heterokille. Men det är han inte.

Hör du det Birro? DET ÄR DU INTE!!

Jag tycker att Birro är en pajas. En ettrig liten kvasiintellektuell pipsill som man lättast kanske skulle kunna skratta bort som någon slags dåre. En snedvriden åsiktsmaskin som kanske söp bort lite väl mycket av den analytiska delen av sin hjärna i unga dar, och som fylld av frustration över sina egna tillkortakommanden verkar beredd att göra i princip vad som helst för att få lite uppmärksamhet (hur förklarar man annars ett frivilligt samarbete med Malou von Siwers?). Men det går inte att bortse från att han faktiskt gör skada där han sitter och trycker bakom sin kvällstidningsspalt och krystar ur sig sina ovädrade åsikter. Och det gör mig heligt förbannad.

Kortfattat är veckans Birrojidder en ytterst lättuggad demonisering av feminister och ett framhärdande i manligt martyrskap. Det är verkligen hans paradgren. Han målar pompöst upp bilden av ett fullskaligt skyttegravskrig där denna stora grupp feminister klumpar ihop män till en svart sörjig deg. Han pratar på allvar i ordalag om "Rasismen mot män" och lyfter upp sig själv till skyarna bland alla dessa arma män som dagligen och i praktiken tar jämställdheten på allvar. Och innan man ens hunnit hämta andan friskriver han sig från alla strukturer. Det får mig nästan att tro att Birro inte bara är en ultrakonservativ och frireligiös dåre utan också ond på riktigt.

Vidare pålar han ner budskapet om att det råder ett hänsynslöst könskrig där den värsta sortens människa är en vit, medelålders heterosexuell man. Helt utan att reflektera vad feminismen i grund och botten handlar om. Han pratar vitt, brett och flyktigt. Han är kategorisk i sin övertygelse om dessa oförätter vi män tvingas utstå dagligen, men kommer aldrig ens i närheten av att klargöra vilka som ingår i den här satans avarten till feminism. Han känner sig diskvalificerad från att ens ha åsikter i vissa frågor *plats för ett avgrundsdjupt gapskratt* men lyckas inte redogöra för vem eller vad det är som får honom att känna så. Det närmsta han lyckas komma är med beskrivningen namnkunniga kvinnliga kulturarbetare som hånar manliga debattörer. Kan det vara där skorna klämmer?

Som far till två döttrar är det en levande jävla mardröm att se hur långsam utvecklingen är. Jag känner ett obehag bara av tanken på att de troligen ska tvingas växa upp i ett samhälle där en massa bakåtsträvande, självförhärligande krönkikörgubbar viftar bort deras rättigheter (som borde vara självklara för alla oavsett kön) som trams från en aggressiv avart av något elakt. DET gör mig både rädd och något så in i helvete förbannad.

Jag har så jävla svårt att förstå vad det är som är så jävla svårt att förstå. Att hela jävla världsordningen är baserad på manlig struktur? Face it. Det bara är så och det är väl knappast  någon hemlighet. Det handlar inte om att skuldbelägga eller att måla ut den enskilde mannen som någon slags gärningsman eller att hitta någon att korsfästa. Det handlar om att inse och acceptera ett faktum och med en lite modernare tidsålders förnuft faktiskt hjälpa till att kämpa lite mer aktivt för att jobba bort en massa skit som helt ärligt har hängt med ett rätt bra tag nu. Hur kan det vara så motigt? Är räkmackan verkligen så god att man till varje pris som helst vill fortsätta äta den varje dag i resten av sitt liv. Lustigt med tanke på att han brukar tala sig så varm om solidaritet. Men kanske är det faktiskt lite för mycket begärt av just Birro, med tanke på att hela hans livsåskådning är rätt hårt sprungen ur en gegga av arvssynd och medeltida straffmetoder menar jag.

Mot slutet av krönikan gör han ett lika fult som taffligt försök att lasta den här ganska oklara massan av "feminister" för stora samhällsproblem. Han menar att deras drift att håna fantastiska män som han själv, samt älta vad han kallar icke-frågor, är anledningen till att man över huvudtaget inte tar upp frågor om människohandel. Att vi inte får bukt med slaveri och prostitution beror tydligen till stor del på att feministerna siktar på fel saker i debatten. Varför pratas det bara om de ynkryggar till män som köper sex, undrar Birro. Varför inte berätta att det finns män som INTE skövlar unga kvinnor mot betalning, menar han. Om man stannar upp och tänker efter vad det faktiskt är för abnormiteter han sitter och häver ur sig utan att någon stoppar honom, med ganska hög frekvens därtill, så blir man mörkrädd. Med lite fri tolkning låter det nästan som att Birro någonstans insinuerar att det knappt är lönt att vara en icke sexköpande, jämställd och rekorderlig man eftersom man ändå buntas ihop med avskummen. Och det är feministernas fel.

Det borde vara lätt att fnissa bort alltihop som en medioker författares desperata klagan och kalla honom för en inbillningssjuk foliehatt. End of chapter. Men med facit i hand på hur stor procent av befolkningen som eggas av populism och har allmänt dåligt omdöme, så kan man bara gissa sig till hur många det ändå finns där ute som är mottagliga för hans sanningar. Han blir de imbecillas språkrör. Och då är det plötsligt inte så himla roligt längre.

Gaphalsarna och de öppet kvinnofientliga är, om inte ofarliga (i debattsammanhang), så i alla fall lätta att identifiera och ta avstånd ifrån. Birro tillhör den allra värsta typen när vi pratar hot mot jämställdheten. Hans retorik har gjort honom till arketypen av den manliga martyren och han vinner uppenbart vissa sympatier på det.

Just nu, i min värld, är den värsta sortens människa en vit, medelålders heterosexuell man som heter Marcus Birro.

onsdag, november 27, 2013

Karma

Nyligen kontaktade Josefine en relativt nystartad välgörenhetstjänst som heter matkassen och är inriktad på akut kortsiktig hjälp till barnfamiljer. Hon hade läst om den på Facebook och det går typ ut på att man anmäler sig som intressent att skänka en kasse mat, kläder, presenter och annat till en i närheten behövande familj. Något som känns lite extra viktigt nu när det börjar lacka mot jul och allt.

Så igår när vi ändå förstörde kvällen på Ica Maxi passade vi på att fylla en extra kasse mat som vi sedan körde hem till en "förmedlare" som visade sig vara dottern/systern till en mamma och hennes son som hamnat utanför systemet och inte ens har råd att köpa mat. Den paniken man måste känna då. Det var en väldigt enkel insats som troligen betydde mycket. Det var fint att personligen få lämna grejerna och det kändes väldigt bra efteråt.

Det finns ju tusentals sätt att idka välgörenhet och göra nåt bra för andra. Rädda barnen, röda korset och you name it. Hur ska man välja? I det här fallet är det ingen stor organisation utan en grej på väldigt lokal nivå. Kanske var det en blandning av det, att det är ett nystartat initativ som behöver hjälp för att växa och att jag nyligen sett "American Winter" på svt play som gjorde att jag ville vara med och prova detta. Och jag kan rekommendera det. Det kändes verkligen att man gjorde skillnad vilket var stort i sig. Jag menar inte på något vis att det är bättre än att sms:a in ett par hundringar vid en katastrof. Men det kändes personligt och jag tror att en positiv bonuseffekt är att den man hjälper känner att det faktiskt finns helt vanliga människor omkring dem, utan 90-konto, som bryr sig och kanske kan bara det bringa lite större hopp om framtiden.

Testa vettja! Vem vet, det kanske är bra för karman om inte annat.

Mer info finns på: http://matkassen.info/  

tisdag, november 26, 2013

Post presentation depression

Har haft en stor presentation idag så nu sitter jag framför min jobbdator och känner mig tom. Så blir det nästan alltid efter en stor presentation. Alldeles oavsett resultat så infinner den sig, den gnagande tomheten, som om man varit på kvartsamtal med en dementor. Nu tror jag förvisso att det gick bra men det spelar ingen roll. Känslan av att befinna sig i en vakuumpåse finns alltjämt där. Jag vet inte om jag hatar eller älskar den delen av reklamandet och det spelar förresten ingen roll oavsett. Det bara är så. Och det går över. Troligen redan till imorgon.

Så nu sitter jag och drömmer om att få åka hem, dressa om till min pösigaste t-shirt och mina Seth Rydell-byxor. Ni vet såna där halvglansiga Adidas-kopior med väl tilltaget utrymme för både röv och skrev. En byxmodell som är tajt förknippad med begreppet social paria, även i Detroits mindre glassiga villavagnskvarter. Sedan vill jag bara luta mig tillbaka i min soffa och känna bastrycket från min flång nya sub-högtalare. Brassa på så att det riktigt trycker över bröstet, ända till granntanten under kommer upp och verbalhatar mig på småländska. Det skulle pigga upp. Tror jag.

onsdag, november 20, 2013

Även solen är befläckad

Nu när jag så sakteligen börjat acceptera och ställa mig in på att gå i exil från Majorna ett tag, har jag också börjat se vissa brister i paradiset. Båda är på sätt och vis trafikrelaterade.

Det första är att varje dag när jag skjutsar Stella till hennes skola så ger jag mig ut i ett tillstånd av total trafikanarki. Det är som om alla regler verkar upphöra helt mellan 7.30 och 9.00 varje vardag. Man gör precis som man vill och det är bara härligt. Fy fan. Det blir extra tydligt när man sitter i sin bil och glosögt stryper ratten för att inte råka plöja över en skön batikmorsa som pod-lyssnande kommer slalomcyklande med en unge på styret och en bakochframvänd dito på pakethållaren. Farorna är många som knott. Ålderstigna stavgångpossen som tar för sig av gatorna lika oblygt som ett Panzerkampfwagen-förband, blandas med småvilt i neonryggor. De senare rör sig fritt med lika individuella som superirrationella rörelsemönster. Kollektivpappor som verkar gå på rullande schema och just har plockat med sig hela kvarterets barn och tröstlöst försöker synka sin massleverans, blandas med unga longboard-hipsters som tunnelseende multitaskar på sina fräscha smartphones. Det är fanimej ett under att inte fler dödsoffer skördas i denna lilla pittoreska stadsdel. Varje dag.

Jag vet inte om det är för att jag ska flytta eller för att jag har börjat köra bil på morgonen som jag plötsligt börjat lägga märke till och hata detta sattyg till kaos. Oavsett så känns det fan inte kompatibelt med mina blivande hoods och det är jävligt skönt ska jag säga.

Den andra grejen som jag formligen spyr på med mitt älskade Majorna är det ständiga parkeringstorskandet. Jag är så in i helvete trött på att varje dag stryka runt längs gatorna i jakt på ett hål att pressa in min smutsiga Peugeot-kombi. Jag har beklagat mig förr över hur jävla körd man är om man anländer hem efter klockan 14. Att sluta klockan 17 är som att tigga efter att få trängas med andra förvärvsarbetande medelklassmänniskor i den dagliga förnedringskonvojen som passivt aggressivt söker av varenda lilla asfaltsyta i hopp om att få napp så nära "hemma" som möjligt. Det är en sjuk gemenskap. Man känner igen varandra på den tomma blicken. Det planlösa sökandets håglösa ansiktsuttryck. Alla sitter i skiten på samma ledsna villkor, borde känna empati, men är reflexmässigt beredd att nästan döda, skada eller förnedra sin nästa vilken sekund som helst. Bara man hinner före. Man unnar ingen något. Det är som att all mänsklighet frikopplas av att glida runt och jaga.

Jag har till och med börjat njuta, nästan pinsamt mycket, när jag lyckas fulkapa en parkeringsficka framför näsan på någon annan. Jag möter deras blick. Tjuter av glädje. Dansar avslappnat och nöjt ut ur bilen och tar tid på mig att beskåda mästerverket till parkering, innan jag nästan som i koreografi blippar med nyckelns låsknapp. Jag njuter av min parkering på ett nästan obehagligt skamlöst sätt och kan prata euforiskt om det hela och i detalj återge händelseförloppet in i minsta detalj för Josefine när jag väl kommer hem. Jag vet att det är sjukt. Men jag är ett offer för min hemmiljö.

I Majornas rike är den dagledige kung.

Ba' se den!

Kollade på Prisoners i helgen. Se den. Den var jättebra. Långsammare än Hollywoodsnittet men med en konstant tryckande driv. Visst hade den några tunna partier men det kompenserade den för på alla andra sätt. Bra skådespel, snyggt foto, fantastisk stämning och en strypande spänning från start ända till det lite... vad ska man säga... "Martha Marcy May Marlene-ska" slutet.

Betyg? Skit i det.
Ba' se den!

fredag, november 08, 2013

Angående Terminalflytts-gate

Ibland funderar jag begåvningskvoten egentligen är fördelad över göteborgare. Ett sådant tillfälle var häromdagen när jag läste nyheten om att Stena Lines Danmarksterminal kommer att flytta år 2020. Vilket liv. Många är positiva (tack och lov). Men oroväckande många verkar topp tunnor rasande. Det är både skrämmande och kittlande. Så mycket idioti. Jag har väldigt begränsad respekt för människor som försöker försvara en inhägnad färjeterminal som ockuperar massor av central tomtmark. Argumenten är både många och dåliga.

Vissa tycker bara att det är en jävla rövstil. De hävdar att Stenas färjor och terminal utgör en himla viktig del av Göteborgs stadsbild. Say what?? Hur kan ett kilometerlångt asfult och stängselavgränsat terminalområde vara en viktig del av en stadsbild. Det är ju bara en sinnessjuk människa som resonerar så. Eller någon med en bisarr böjelse för rederinäring. En person menar på allvar att färjorna är en visuell påminnelse om Göteborgs närhet och koppling till Europa. Hahaha. Europa? skulle inte tro det. Möjligtvis en visuell påminnelse om närheten till Danmarks sämsta stad, Fredrikshavn, och för all del deras klassiska supermarket Damsgaards en gång så ståndaktiga utbud av sprit och burkskinka. Eller 90-talets billiga San Fransisco- och Tequila Sunrise-fyllor i "Bar Lido" på Rockbåten en gång i kvartalet.

En annan stolle hävdar att terminalflytten är en katastrof för Göteborg som varumärke i och med att det som identifierar staden sedan länge är Stena och deras färjor. Är det på skämt eller allvar? Jag kan utan vidare rabbla upp cirka fem hundra värdelösa grejer som är mer Göteborg för mig än Stena Line och deras gamla skorvar. Gasklockan till exempel.

Ytterligare någon informerar om att det finns en protestgrupp på facebook. "Vi som vill ha Stena Line kvar i Göteborg". Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blir alldeles mållös.

Eller den här kommentaren: "Sorgligt!!! Vi måste få ha kvar kontakten med Europa! Hur ska turister från Danmark, Tyskland osv hitta in till vår stad? Och det omvända gäller icke-Göteborgare som vill resa ut. Det kan vara svårt nog idag! Nyligen fick jag veta av en kamrat från annan ort hur svårt han hade att hitta Tysklandsterminalen." Behöver jag återupprepa min oro över låg begåvningskvot?

Värst kanske ändå är de som hävdar att en massa jobb går i stöpet eller att det blir jobbigare att bära hem bärsen om terminalen flyttas. Det är möjligt att jobb försvinner, det har jag ingen aning om. Men om jobben försvinner beror det nog tyvärr snarare på färjetrafik som affärsidé än att terminalen slås ihop med Tysklandsterminalen som ligger en knapp kilometer längre ut. Vad beträffar frågor om ölfrakt så är det väl bara en dåre betalar för att sitta och känna sig deppig på ett ekande tomt fartyg sju timmar tur och retur, för att i bästa fall tjäna knappa femtio spänn på ett lock ful-öl. Om ens det. Fartyg vars utbud och inredning får en att omvärdera mediabilden av rumänska barnhem – i positiv bemärkelse.

Jag har några ord till alla som sörjer terminalflytten så djupt:

Fattar ni hur jävla dålig luft Stenas färjeterminaler bidrar till eller? Utsläppsnivåerna som det där gamla utdaterade bygget bidrar till är nästan chockerande. Om jag inte minns helt fel så är området kring Hängmattan i Majorna det topp tre mest förorenade området i stan tack vare all tung trafik som ska på och av de där jävla båtarna hela dagarna. Det skulle inte förvåna mig om bara tomgångskörningen kostar skattebetalarna mer i form av nya cancerpatienter än den eventuella bortfallet av arbetstillfällen skulle göra. Det där med arbetstillfällen känns väl högst oklart dessutom. Terminalen ska ju inte läggas ner. Den ska bara flytta en kilometer längre bort. Tyvärr. Det mest rimliga vore väl att flytta ut båda terminalerna så långt ut åt helvete på Hisingen det bara går. Det skulle troligen innebära en rejäl win för alla. Tio minuter längre i bil mot en halvtimmes kortare färjeresa är väl ett bra byte om man nu diggar närheten till Fredrikshavn så jävla mycket. För rederiet i fråga blir det ju en ren bränslebesparing på motsvarande avstånd. Inget att lipa för med andra ord.

Det skulle vara intressant att veta hur frekvensen på resandet ser ut hos de som håller Masthuggsterminalen så varmt om hjärtat. Det är klart att de som åker varje vecka upplever att något tas ifrån dem, men det måste ju vara en försvinnande liten skara som berörs av det. Det är knappast fullsatt på danmarksfärjorna nuförtiden om man säger så.

söndag, november 03, 2013

Den stora flytten från Majorna

Om en halvtimma kommer köparna av lägenheten hit för att skriva de sista papprena. Huset köpt. Lägenheten såld. Och således blir det faktum att jag som en av Hisingens största belackare verkligen flyttar från mitt lovsjungna Majorna i en framtid om inte allt för länge. Inte länge alls faktiskt.

Det är så klart inte utan en jobbig brutalambivalens vi har tagit det här beslutet men det känns riktigt jävla bra och vi är mycket nöjda med vårt val.

Men det är tydligen inte riktigt lika glada tongångar överallt:



http://captiongenerator.com/9169/Den-stora-flytten-frn-Majorna

fredag, november 01, 2013

Den dagen på året

Idag välkomnar jag traditionsenligt mitt 37:e levnadsår till Kentas spröda stämma:

måndag, oktober 28, 2013

Dubbla apanaget nu!

Jag har så länge jag kan minnas haft väldigt svårt att inse rimligheten med monarki i ett modernt och förhållandevis upplyst samhälle. Att ha ett kungahus där en liten familj sitter med sina nedärvda titlar och tankar duktigt med deg från alla skattebetalare varje år känns liksom bara förlegat och konstigt. Barockt rent av. I min omgivning har jag flera personer som är av den rakt motsatta åsikten vilket är helt i linje med demokrati och åsiktsfrihet. Det tar sig generellt två olika uttryck som jag har lika svårt att förstå. Dels de som tycker om traditionen och tycker att det är nice att läsa om dem i Svensk Damtidning varje vecka och dels de som motiverar fenomenet med att de är en ovärderlig reklamyta för Sverige. Jag tycker varken det är intressant att titta på bilder och läsa texter om en semi-debil familj och deras skyddade verkstad till liv och jag tycker inte att de gör bättre reklam för Sverige än Hollywoodfruarna på tv3. Inte ens med ansträngning har jag kunnat förstå poängen med dem. Inte förrän nu på sistone.

Men plötsligt, efter att under ett par års tid ha förbluffas över kungens makalöst dåliga tajming, tarvliga försök till ironi och hans fantastiskt dåliga fingertoppskänsla när det kommer till att bemöta journalister har jag börjat vända om lite. Även hans skojiga fru och yngsta dotter har visat framfötterna på lytesarenan. För att inte tala om kungaparets son. Sicket ess. Istället för att titta bort och undvika har jag börjat omfamna varje kontakt de har med media. Istället för att känna irritation över att ha dem på min payroll där de svassar världen runt på sina officiella uppträdanden (som en jävligt överbetald kopia av Glada Hudikgänget) så har jag med en genuin förtjusning börjat gnugga händerna och gräva djupt i den imaginära popcornhinken. För jag vet att så fort de dyker upp i rutan så vankas det underhållning som inte går att köpa för pengar, som inte går att skriva, återskapa eller ens likna. Vi snackar primetimegrejer. Avancerad och skruvad improv-skit som har god potential att radera Monty Pyton ur historieböckerna och införa Sverige som supermakt på den internationella humorkartan. Om vi bara börjar satsa lite mer cash.

Vad jag förstår får kungafamiljen bara runt 40-50 mille per år för att täcka alla sina humorproduktioner. Alla som jobbat lite med film vet hur otroligt lite pengar det är. Det är typ som en och en halv Ulf Malmros-film.

Jag har alltså ändrat åsikt och börjat inse att det är som en nästintill oändlig naturtillgång vi har. En resurs motsvarande Afrikas diamantfyndigheter, som bara ligger där och väntar på att exploateras och masskommersialiseras. Men inget kommer att ske av sig själv. Det gäller att investera lite i både utvinnings- och förädlingsprocessen. Därför vill jag uppmana till ett upprop under parollen: Dubbla apanaget nu!

Genom att bara dubbla budgeten de närmsta åren skulle vi kunna säkerställa säkert 500% mer kvalitetsunderhållning utan att blinka. Med lite effektivisering och strömlinjeformade processer kan det bli en hur stor apparat som helst. Sedan släpps marknaden på som en stor fet ekonomisk testospruta och tar det hela till nya nivåer. Kanske blir det en play-tjänst med nytt fräsch material varje dag. Gud vet att potentialen finns. Jag tänker på att kungen redan nu visar allt mer fientlig inställning till att uppfylla sin förbannade informationsplikt och att det genererar allt mer vridna klipp under den svarta humorns hissade fana.

Jag satte i halsen när han kommenterade Silvias hälsa och sa att det kanske var dags för doktorn att skära av henne öronen. Jag shockskrattade mig igenom alla intervjuer där kungen frontas med innehållet i "Den ofrivillige monarken", ryst åt hela Camilla Henemark-gate och nu senast när han kommenterade offentliggörandet av Maddes graviditet så förstummades jag åter igen av hans totala brist på finess. Det går långt mellan gångerna. Men tänk om ett par år, när han snurrar till det ännu mer för sig själv, när han kanske tappar det alldeles fullständigt och kommer ut som en riktigt aggressiv gammelnazist. Då kan vi få sådant guldmaterial direktströmmat. Som när man tappar upp öl ur fat. Det har alla chanser att bli storslaget men det behöver så klart styras upp en produktionsmaskin runt hela skiten.

Sedan har vi det unga hoppet C-P som redan visat var skåpet ska stå om man säger så. I och med uppdagandet av hans design-scam för Svenskt Tenn så hittade jag ett gött klipp från TV4 (såklar, vad annars?) där Tilde de Paula intervjuade honom om "hans" eldskärm. Närmare världsklass går inte att komma. Det är en skamsköljning som heter duga. El fantastico!! Jag tänker att det knappast är första gången som C-P möter media eller blir intervjuad, men trots att han troligen fick mediaträning tillsatt i bröstmjölken så är det som att han upplever att han just kastats ut ur sin lilla varma rymdkapsel mitt ute i mörkaste rymden och att han svävar iväg längre och längre bort från sin lilla trygga kuvös. Den paniken. Känslan av total blackout som blandas med en stark air av lågbegåvning när det pratas formgivning. Den går varken att imitera eller spela upp till något som ens kommer i närheten av någon utanför den Bernadottska klanen.



Det var när jag såg detta alldeles delikata klipp förra veckan som jag blev verkligt övertygad om att vi måste värna om vår kungafamilj. Det är fanimej rent av ansvarslöst att inte ta tillvara mer på en sådan tillgång. Med en ganska blygsam investering skulle vi troligen kunna växla om hela den svenska industrimodellen och lägga tonvikten vid en lika miljövänlig och hållbar som brottartung humorexport. Bara en sådan sak som att alltid alltid alltid envisas med tala om varje familjemedlem i tredje person. Och sköna lines som "behovet behövs" och "som en tanke på posten" Fullständigt briljant.

Sprid ordet: Dubbla apanaget nu!

onsdag, oktober 16, 2013

Fy fan för Thor Heyerdahl

Har ni sett Kon-Tiki? Bra, gör aldrig det. Det är bland det bedrövligaste jag har skådat i filmväg. Någonsin.

Det finns så mycket att störa sig på och så lite som är bra att det nästan är värt ett pris i sig. Det enda jag kan ge den är att den har en story. Det har den. Att den sedan förvaltats som en påse fekalier är bara beklagligt. Särskilt med tanke på att det är Norges genom tiderna dyraste film som lär ha gått på dryga 100 mille. Men det är kanske inget som rör ett oljeimperium.


Det som hade kunnat bli så spännande och delikat kommer istället ut som som en segdragen iscensättning av en draknästetpitch, där en jävla hipster-dåre försöker lura folk att investera i hans sinnessjuka projekt. Att segla 8000 mil över Stilla Havet på en flotte av balsaträ. Dödsföraktet i det. Men så satans jävla långtråkigt. Cut to the chase nån gång, började jag tänka efter fem minuter. En känsla som höll i sig eftersom det bara höll på och höll på och höll på. Som att de ville misslyckas. Eller medvetet vills skilja agnarna från vetet och bara få de som är riktigt kåta på Thor Heyerdahl att hänga med ända till slutet.

Hela tiden envisades de dessutom med att prata en engelska, så färgad av det norska språket att det mer lät som dialogen politiker emellan under ett statsbesök än samtal människor emellan. Den ökända Torslandaengelskan bleknar i jämförelse och styltigt är bara förnamnet. Resultatet hade blivit betydligt bättre bara av att låta dem prata norska med varandra. Alternativt skicka dem till en jävligt ruttad logoped.

Sedan så känner jag att det inte adderar att Thor Heyerdahl dessutom verkade vara ett riktigt ärkesvin. Jag är i och för sig inte förvånad. Inte ett piss. Han var en äventyrare och därför är det fullt rimligt att han delade exakt de osympatiska drag jag tycker att de flesta äventyrare verkar ha. Men ändå.

Flottfärden var det enda han kunde uppbåda intresse kring. Han brydde sig inte ett skit om sin familj och vad de tyckte om att han tänkte förverkliga sitt vansinnesprojekt till dröm. Han var så anal med flottjäveln att han helt medvetet valde att riskera sitt och besättnings liv. Allt skulle vara original. Han skulle välja döden alla dagar i veckan före att använda ståltråd istället för rep av hampa – inget fick komma emellan honom och den stora "saken".

Nä, fy fan för Thor Heyerdahl, för hans lilla rötna balsaträflotte och för Kon-Tiki the movie. Det kändes hopplöst att redan från början veta att de skulle klara sig och att det därmed var olönt att hoppas på att en jättevåg, val eller nåt annat bjässigt skulle slakta dem. Så se den inte. Det kan vara mitt bästa filmtips någonsin.

fredag, oktober 11, 2013

Me and my mighty posse

En sak har jag orkat göra utanför alla livets måsten. För en dryg vecka sedan laddade jag ner ett app-spel till min iPhone. Hobbit nånting hette det. Ett strategispel som går ut på att bygga sitt dvärg- eller alvimperium, gå med i allianser, sluta pakter och kriga mot andra. Det lät perfekt för en gammal C&C-pundare som jag men med blicken i backspegeln det kan vara den sämsta tid jag någonsin spenderat på något i hela mitt liv.

Jag gick helt upp i det. Satt och byggde byggnader, uppgraderade, skapade arméer, uppgraderade, utvann spannmål, trä, sten och malm, uppgraderade, tjänade guld och expanderade, uppgraderade, utvecklade vapen och färdigheter, uppgraderade. Tidskrävande som fan. Långa väntetider. Minuter, timmar och halva dagar. Under tiden gick jag med i en allians och smidde planer med de andra. Jag levlade. Blev större. Till och med störst i mitt feta posse. Det kändes mäktigt... ända till jag insåg att jag var äldst av alla. Inte bara äldst utan gammal som Gammelsmurfen i jämförelse med övriga spelare.

En sådan jävla kalldusch. Där satt jag på fullt allvar och spelade ett spel och diskuterade speltaktik med människor från hela världen och var en i gänget (helt utan en tanke på vad det egentligen var för gött gäng jag spelade med). Någonstans hade jag naivt nog bilden av att alla andra troligen var ungefär som jag. Det gick upp för mig att så inte var fallet, först när jag av en slump läste en konversation där alla presenterade sig. Kevin 13 från England, Chris 12 från England, John 12 från USA, Marcel 13 från Holland och Alina 14 från slovakien... Vad fan skulle jag säga. Hej. Mikael 36 från Sweden? Som en jävla kiddyfiddler. Skulle inte tro det. Samtidigt hade jag kämpat så hårt under ett vecka för att komma upp i rank och det hade gått bra. Så det tog liksom emot att bara hoppa ur. Så jag duckade samtalsämnet och förberedde mig för att påbörja mitt korståg.

Men när jag vaknade dagen därpå och loggade in stod allt på noll. Det visade sig att så fort nybörjarskyddet hävts hade någon jävel från en annan allians gått in och slaktat mig totalt. Nollad på alla fronter. Plötsligt var allt jag slitit för i en vecka puts väck. Först kände jag ilska och hämndbegär. Men ganska snart sköljde skamkänslan över mig. Där satt jag på toa och skrev i affekt, smädelser och hot om vedergällning till vem då? En tolvåring från Danmark? En fjortonåring från Estland? Jag ville inte veta. Så jag raderade spelet. På en sekund var allt borta. En veckas slit och så var allt slut och där satt jag och kände mig både töntig, smutsig, skamsen och tom. Den bittra eftersmaken av onlinespelande.

torsdag, oktober 10, 2013

Phew!

Den senaste tiden har verkligen varit intensiv. Efter över en veckas homestyling blev så fotograferingen äntligen av idag. Phew. Nu väntar ett andningshål på några dagar innan fix inför visningen blir av. Det är fan krävande. Min oro för resultatet är enorm och har resulterat i att jag inte har orkat med någon form av kreativ output utanför jobbet. Således har bloggen blivit lidande. Något jag har för avseende att ändra på. Bara så att ni vet.

tisdag, september 24, 2013

Kommunpampar

Sneglar på svt:s dokumentärserie Kommunpampar. Sicket rövgäng alltså. Kommunpolitiker bara måste vara det osexigaste jobbet man kan ha. Då har jag under mina år i den privata sektorn i olika sammanhang stött på kontor där längtan efter kollektivt självmord sätter både färg och smak på inomhusluften. Deppiga slipsgubbar i opersonliga kontor som sitter och nöter sina excel-dokument hela dagarna och gråtrunkar på kvällarna. Det låter ledsamt men det måste ändå vara rena herointrippen i jämförelse med en vanlig dag i kommunens tjänst. Otack är världens lön. Jojo. Undrar om det är en speciell slags ras som frivilligt söker sig till en så destruktiv miljö. Kanske ger det här lite perspektiv till människor som har politikerförakt inbyggt i sitt dna.

Det är så lätt att slänga sig med politikerjävlar hit och politikerjävlar dit men jag skulle inte byta för allt smör i mellanvästerns Amerika. Inte ens för en dag. Rent spontant känns kommunpolitiker som den mentala motsvarigheten till att stå på alla fyra i en fängelsedusch hela dagarna. Inte undra på att allt går i biege. Bokstavligt talat. På besök hos en Uppsalapolitiker som heter Ebba ser vi inredningen som går i ljust biegefärgat trä. Skrivbord, bokhyllor, besöksstolar, arkivskåp och you name it. Dagen till ära har Ebba dessutom klätt sig i sin allra mest reglementsmässiga kommunkarriär-dräkt. Kavaj och byxa i exakt samma (färg)nyans som sjukhusens hygienstolar. Avmättat ska det vara. Total intrycksförintelse verkar vara en kommunalkontorens tysta överenskommelse. En landsomfattande kartell utan någon uppenbar fördel för någon av de inblandade.

När jag ser det här programmet känner jag att jag är beredd att förlåta alla kommunpolitiker för all skit de någonsin gjort. Muthärvor, strippklubbar och kvittofiffel. So what? Något kul ska de väl få ha. Allt annat vore omänskligt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Fan!

Det har varit en hektisk tid på sistone. Husvisningar hit och dit, en Moskvaresa med en helvetes massa jobb före och under det, sedan Berlin (också med jobbet) och medan jag var där så slog vi till och blev husägare. Och håll i hatten. Hus på Hisingen minsann. Jag fy fan. Jag har väl knappast gjort mig känd för min enorma kärlek till ön och frågan om jag någonsin kommer älska den ön. Inte som Majorna. Men allt har sin tid och nu är min tid som Hisingsbo stundande. Med allt som händer där med nybyggen och skövling av slummen så känns det som att det är den smartaste investeringen man kan göra just nu. Se bara på Kvilles gamla råslum. Borta. Plötsligt insåg väl någon att det är helt orimligt att som storstad i västvärlden hålla sig med så nedgångna områden fem minuter med bil från centrum. Det märks att det händer saker på Hisingen. Progressivt. Sakta men säkert sker en förändring och snart kommer det att bli mycket dyrare att köpa hus så nära centrum. Det är jag övertygad om. Dessutom är det mysigt som fan.

Allt är med andra ord fridens. Eller skulle ha varit. För när jag väl kom hem från Berlin så hade vi tänkt fira det hele. Jag hade knappt fattat att det hade hänt. Så bisarrt att köpa hus och inte vara tillsammans när man gör en sådn stor affär. Så fredagen gick åt till att kokonga med familjen och försöka smälta allting. Så vaknade och det var lördag och strax efter lunch fick Josefine jätteont i magen och blev mer eller mindre sängliggande resten av lördagen och hela söndagen. Till slut gick hon till läkaren igår och han skickade henne akut till Sahlgrenska. Plötsligt var det blindtarmsoperation på gång, men efter en massa provtagningar och klämmande på magen och väntan hände inget och nu börjar hon må bättre. Så det kanske inte blir någon operation i alla fall och då får hon komma hem imorgon igen. Åh den längtan. Jag funkar inget vidare utan henne. Det är tomt och kallt här hemma. Även om hon är i trygga händer så är oron konstant.

Konstigt. Men imorgon ska handpenningen in och då dyker ju ett nytt tillfälle att fira upp. Eller?

tisdag, september 17, 2013

Highlife och lowlife i Mockba

Så hur ger man en rättvis bild av Moskva efter ett besök på fyra dagar? Jag antar att det är ganska omöjligt. Men en kort beskrivning skulle kunna låta typ så här: "En schizofren upplevelse av lika delar misär och överdådig ultralyx och som är konstant kryddad av krispig vodka och det ryska folkets lågmälda motstånd till allt vad lättsamhet är".

Om man vill brodera ut det hela lite (och det vill ju jag) så får vi gå tillbaka till hela processen med visumansökan där ordet byråkrati verkligen kommer till sin rätt och blommar ut i en symfoni av otillgänglighet. Det ska fan inte vara lätt att komma in i det landet. Särskilt inte om man ska dit i affärer. Förutom ett myllrigt formulär där allt kan gå fel ner på minsta stavelse, så ska man ha en giltig försäkring, en personlig inbjudan av någon med tillräckligt hög befattning och yada yada yada. Vet inte hur många timmar vi totalt fick lägga på att komplettera handlingarna. Var det inte det ena så var det det andra. Och när man väl anländer till flygplatsen så får man stå packade i en oändlig väntan medan minst sagt omuntra passkontrollörer med en ansiktsförlamande oentusiasm granskar var och en både skeptiskt och länge. Allt sker i ultrarapid och njet måste utan tvekan vara det vanligast förekommande ordet i ryssarnas vokabulär.

Lenin says njet!
När vi fått ut vårt bagage och äntligen skulle bege oss in till stan så väntade en bilresa från helvetet. Eller i alla fall genom Mordor. Vi tillbringade fyra timmar i Taxi från flygplatsen till hotellet. Sjufilig motorväg som snällt kan beskrivas som ett totalt jävla kaos. Bilarna kördes inte i raka filer utan lite huller om buller, i blandade farter och med "kreativ" körteknik. Det såg mer ut som att en jätte hade slängt ner en näve bilar på vägen än som reglerad trafik – vilket är lite förvånande med tanke på att ALLT annat känns så in i helvete reglerat i det landet. Lite överallt stod övergivna personbilar och lastbilar parkerade mitt i motorvägen (oklart varför) och i väggrenen stod det hela rader med bilar parkerade till och från. Jag förstod först på tillbakavägen att det är så man gör om man bor nära en motorväg. Avfarterna ligger med sådant avstånd att de hela tiden är stockade med bilar och innebär två extra timmars tur. Det är helt enkelt lättare att bara ställa sig vid kanten och gena resten av biten till fots. Att en bärgare skulle göra sig besväret att röja upp ter sig väldigt orimligt. Hela bilresan kantades vägarna av giganitska och fraktalformade förortskomplex av varierade låg standard. De trängdes med högpresterande kolkraftfält och andra betongkolosser. Som fem hundra sammanhängande Västra Frölunda ungefär. På håll var det mer som att betrakta bergskedjor än bostadshus. När jag hade satt i halsen 20-30 gånger av dödsskräck somnade jag som ett fyllo. När jag vaknade en timme senare såg det precis likadant ut. Då infann sig den existensiella ångesten för första gången på resan. Jag insåg plötsligt hur fantastiskt obetydelsefull jag är för att världen ska fungera. Så känner nog varje ryss hela tiden.




När jag hade tappat hoppet om att någonsin komma fram till hotellet så började vi äntligen närma oss centrum. Intensiteten i trafiken ökade och köerna rörde sig allt segare ju närmre stadskärnan vi kom. Jag har aldrig sett så mycket bilar. Alla kör bil. Fattig som rik. En lång stund körde vi parallellt med en familj i en gammal Lada-kombi där alla satt och rökte. Farsan rökte hands-free, morsan satt i baksätet och bolmade och deras son som såg ut att vara tolv satt och njöt i sig en cigg halvt hängandes utanför bilrutan. Jag har nog aldrig sett någon bokstavligt talat punda nikotin innan – men det gjorde han.


Plötsligt var vi framme vid Hotel Metropol som närmast beskrivas som ett palats. Det är utan tvekan det lyxigaste hotellet jag har bott på. Det var som att stiga in en annan värld, en känsla som säkerligen förstärktes av den föregående vansinnesfärden. Medan vi väntade på att få checka in tog vi plats i den lilla men mycket delikata baren och slängde i oss en iskall Beluga vodka. Lugnet var totalt. Vi fick våra rum och bestämde att vi skulle käka middag med Heidi Andersson på hotellet för att snacka ihop oss inför de följande dagarnas mässaktiviteter. Så länge vi befann oss i hotellets lokaler var det som att befinna sig i ett parallellt lyxuniversum. Bara en sådan sak som harpfrukost. Efter middagen gick vi till en ölrestaurang som låg i närheten. Där tog jag och min kollega Claes det mogna, men vad mig anbelangar, aningen överilade beslutade att ge oss ut på en tidig löprunda i Moskva dagen därpå. Eftersom taxin skulle hämta oss klockan sju så bestämde vi att vi skulle ses kvart över fem på morgonen.

Harpe Diem
När klockan ringde klockan fem ångrade jag mig bittert och försökte slingra mig. Tjugo minuter senare sprang vi över Röda Torget och förbi Kreml. Plötsligt var det värt det. Vi sprang längs Volga och var ute i en dryg timma. Det var en magisk, nästan overkligt mäktig känsla att vara ute först av alla och springa som en jävla dåre i den krispiga morgonen. Det enda som lade sordin på känslan var den fysiska avgassmaken. Jag skämtar inte när jag säger att jag kunde isolera minst femtio olika smaker av utsläpp. Mot slutet av springturen mådde jag nästan illa av blysmaken i munnen. Jag misstänker att de fyra dagarna jag tillbringade i Moskva motsvarar tio års konstant kedjeciggande. Varje dag är en motorvägsresa mot kol för Moskvaborna.

Njet pain, njet gain.
Mässan gick bra. Under två intensiva dagar körde vi fyra last-man-standing-mästerskap i Armbrytning. Heidi imponerade på ryssarna. Både män och kvinnor. Ingen man vågade dock möta henne på allvar inför publik. Alla tackade nej. De visste antagligen att de skulle vara rökta och skammen att förlora mot en kvinna var knappast värt att utsätta sig för frivilligt. Det skulle göra dem till bögar i allas ögon och vi vet ju alla hur ryssarna behandlar sina bögar. Men stämningen var god. I alla fall i ryska mått mätt. Ryssar är så långt ifrån gemytliga man kan komma. De reagerar inte med känslouttryck på något och det verkar gälla för den absolut övervägande majoriteten. I alla möten kände man deras svala skepsis och så länge de bemöter en med total uttryckslöshet är man hemma. Jag skulle inte vilja träffa en arg ryss. Det vilar så mycket undertryckt vrede över hela folksjälen. De har varit så åthutade i hundratals, kanske tusentals år att det knappast är gamla kärnvapenspetsar, kommunistarv eller deras militanta fallenhet som är den stora faran med Ryssland. Väck den ryska björnen hos en rysk gammal gumma och du ligger rätt så jävla pyrt till.



Första kvällen blev vi bjudna på en Sovjet-inspirerad restaurang (Marie Vanna) som kan ha varit ett av de konstigaste och koolaste ställena jag har varit på. Vet inte om jag skulle drista mig att kalla det ett ryskt Hard Rock Café för det var verkligen litet och knappast del av en franchise. Men allt var planerat in i minsta detalj fick jag veta. Allt som såg tacky ut var där av en anledning. När vi knackade på öppnade en man i träningsoverall och välkomnade oss med en handrörelse. Väl inne var det som att befinna sig i ett ryskt hem. En katt och en hund sprang lösa i lokalen och var ett självklart inslag, något som blev extra tydligt när man gick på toaletten och insåg att de hade installerat en kattlucka med gardin och allt så att katten kunde komma in och bajsa närhelst den ville.

Njet, of course...
För övrigt var det mycket träningsbyxa över Ryssland. Inte bissniss-folket men gemene ryss. Jag trodde att det var en slags stigmatisk bild som mediavärlden målat upp för att schablonisera öststatsmänniskor, men så verkar inte fallet vara. Det är kanske det softaste draget de har. Klädstilen. Casual comfortable liksom. Om de bara kunde applicera det på sitt kynne så hade de varit lättare att tycka om. Sista kvällen var vi på en turkisk restaurang och jag skojar inte om jag säger att det såg ut som att vi förstörde servitrisens dag bara genom att finnas. Men jag tror inte hon hatade oss eller var mer otrevlig än vanligt. Det skulle bara aldrig falla henne in att ödsla en atom av sin kropp på mer energi i sin service. Service i ryska mått mätt verkar baseras helt på att saker existerar överhuvudtaget. Inte hur det levereras. Bara att det finns. Då är det prima service.

En kul grej var när Claes plockade fram kameran på Röda Torget för att fotografera en farbror i roliga tsar-kläder. När gubben såg objektivet riktas mot sig tog han genast skydd, vände sig blixtsnabbt om och duckade, som om vore det en skarpladdad AK-47:a Claes halade fram. Sedan vände han sig om och skrek med hes och girig röst "MONEY!!!", samtidigt som han grinade illa och gned en krispig hundrarubelssedel mellan tummen och pekfingret. Klart han skulle ha betalt – han hade ju klätt ut sig som en annan jävla clown. Kapitalismen har sällan känts så närvarande som där på Röda Torget. Ironiskt kan man tycka, men de hade till och med placerat ett lyxvaruhus (Harrods-style) mittemot Leninmausoleet.

Idiots abroad
För övrigt så var allt dyrt i Moskva. ALLT ALLT ALLT. Jag kan inte fatta hur man har råd att inte vara miljardär om man ska bo där. Utan tjockt med maffiadeg lär tillvaron i rysslands huvudstad vara lika karg som den sibiriska tundran. Nu fattar jag att det inte är lika dyrt om man kör ut en tio-femton mil i förorten. Men som fyradagarsturist kände vi oss varken sugna eller redo för den sortens äventyr. Det mest prisvärda vi upptäckte att man kunde göra var att shotta iskall vodka. Vilket i och för sig inte är så himla dumt.

Den superelitistiska hierarkin som genomsyrar hela samhället var också lätt att om inte falla in i så i alla fall förstå. Det verkade vara det enda sättet att få saker glida. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Inga glapp. Samma sak när det kommer till människor. Om man var trevlig och glad möttes man ofta med osäkerhet och distanserat skeptiska gester. Om man däremot var lite brysk i sättet fungerade allt. Detta blev extra tydligt när Claes av misstag blivit utcheckad från sitt rum för andra gången samma kväll, och lätt påverkad av rödvin och vodka stapplade ner till receptionen och slängde sin nyckelbricka i disken och skrek nåt i stil med: Make it work now, I work for fucking #%&!!&#%!#!. Två sekunder och allt var ordnat.

Jag känner att min beskrivning låter en aning gnällig men det är den inte. Jag skulle verkligen inte vilja ha den här resan ogjord. Det är en av de märkligaste och mäktigaste reseupplevelserna jag varit med om. Men det är fan inte lätt att bli du och bror med den stan (eller det folket). En insikt vi gjorde var att det troligen skulle vara en ganska bra livslektion för alla Sverigedemokrater att bli avsläppta någon stans mitt i Moskva och sedan bara låta dem klara sig där en vecka innan de fick ta sig till en flygplats och åka hem igen. Det skulle troligen skapa ganska stor förståelse för hur det känns att komma som flykting till ett främmande samhälle, och att en god integration knappast kommer av sig själv.

fredag, september 13, 2013

Tillbaka från Ryssland

Har tillbringat arbetsveckan på en lastbilsmässa i Moskva. Sjuk upplevelse minst sagt. Vi var där med den fantastiska Heidi Andersson och hennes bror Torbjörn för att driva ett armbrytningsmästerskap i mässformat. Det var ingen lek. Lättare uppgifter har man ju haft kan jag säga. Men det blev sjukt lyckat och väldigt uppskattat av publiken.

Armbrytartävlingen var startskottet för lanseringen av en kollektion merchandise, kopplad till en av Volvos mest "maskulina" produkter Volvo FMX. I samband med det släpper vi bland annat också fyra små filmer med Heidi som illustrerar armbrytningens fyra hörnstenar (som av en händelse råkar vara tajt kopplat till lastbilens utmärkande egenskaper som styrka uthållighet och teknik).

Här är den första filmen:



Efter att ha varit på mässan och sett hur nästan alla konkurrenter som vanligt, slentrianmässigt fyllt sina montrar med brudiga tjejer vars enda funktion är att se glada och yppiga ut, känns det väldigt kul att göra något allt annat än objektifierande. Något värdigt helt enkelt.

onsdag, september 04, 2013

Skändade av ett glin

Var ute och vallade barnen på en lekplats i området igår kväll. Vi satte oss på en bänk och drack pappmuggs-cappuccino och tittade på medan de röjde runt bland gungor och klätterställningar. Jag ropar på Stella att hjälpa Tintin. Plötsligt ger en liten tjej på 5-6 år in i leken. På håll ser hon gullig ut och verkar harmlös, men ganska snart storbölar Tintin och plockar upp Uff-Uff (sin mjukisuggla). Den plötsligt jobbiga lilla tjejen sliter i den, frågar varför den har så slitna ögon, frågar det, det, det och det. Säger att hon inte älskar sådana ansikten som ugglan har. Jag känner hur min första goda känsla för henne växlar om till hat. Jag reflekterar över att det egentligen är helt orimligt. Jag sitter på en bänk i en lekpark och hatar ett barn. Intensivt. Men jag kan inte göra något åt det.

Jag ropar något åt Stella och direkt frågar den lilla bastarden varför jag är så elak mot mitt barn. En liten skitunge med ultra-lillgammal utstrålning. De börjar springa runt bland hoppstenarna och snart storbölar Tintin igen. Det visar sig att den där lilla ungjäveln sagt till Tintin att hon inte får vara med. Josefine bryter in och säger att det får hon visst. Ungjäveln säger nej, Josefin säger jo omvartannat. Jag vrider på huvudet som en åskådare på en pingismatch. Ser hur irritationen växer hos dem båda. Jag ser på Josefines blick att hon kommit över på min sida. Inte för att hon inte var det innan men hennes hat mot ungen behövde ett par minuter längre än mitt att mogna. Vi ser båda hur det främmande barnet sitter på huk och väser något åt Tintin. Vad är oklart men Tintin ser inte ut att befinna sig på skrattfest, så vi fattar på ett ungefär. Vi tittar på varandra och skakar på våra huvuden. Båda är medvetna om det fula i att förakta ett barn, men när ett okänt barn är taskig mot ens egna barn och beter sig på ett allmänt påfrestande sätt upphör den regeln att gälla. Det är praxis.

Att Tintin inte gillar det där lilla aset till barn är rätt tydligt. Men det märks ganska snart att även Stella tycker att hon är påfrestande och efter en stund drar de sig undan och kommer till oss. Något som deras "nyfunna vän" i sann sociopatisk anda inte bryr sig ett skit om. Så hon kommer fram och ställer sig framför bänken. Betraktar oss. Det går nästan som en ilning av obahag längs ryggraden på mig. Det fruktansvärda lilla barnet har nästan samma obehagliga aura omkring sig som Damien i Omen-filmerna. Fast mer abstrakt.

Plötsligt går hon till konfrontation och riktar in sig på Josefine: "Varför skrattar du aldrig?", frågar hon. Josefine blir aldeles paff. Så kommer frågan igen. Josefine svarar att det gör hon visst – när något är roligt. "Prutt", utbrister ungen och blottar ett brunfläckigt mjölkgarnityr. Skrattet bubblar upp inom mig. Det hela är så absurt. "Bajs", fortsätter hon. Vår reaktion uteblir och stämningen blir allt mer spänd. "Trädet bajsar", försöker hon och jag börjar tänka att det bruna på hennes tandrad kanske är rester av hennes ordval. "Prutt", säger hon i ett sista försök att få Josefine att skratta. Det sluter cirkeln men ingen skrattar.

Jag börjar se mig om i lekparken för att se vem hon tillhör. Varför kommer ingen och räddar oss från den lilla minidiktatorn som står och antastar oss?

"Jag tycker inte om såna där kvinnor, såna som är sura... jag är rädd för såna arga människor som du och springer fort iväg, hjääälp", säger hon med blicken hela tiden fastnaglad i Josefine. Josefine svarar med ett torrt "Ok".

Efter en liten stund av kallt krig springer Stella och Tintin iväg till den lilla klätter labyrinten och ungen följer efter. Vi tittar över axeln i intervaller för att se så att våra barn inte blir ansatta av det främmande barnet. "Varför tittar du på oss hela tiden?", frågar ungen med sitt fortsatt dryga tonläge . "Jag tittar på mina barn", svarar Josefine kallt.

Så kommer den lilla ungens pappa och storebror gående. De hälsar artigt när de passerar. Pappan ämnar leka med sina barn i labyrinten. Äntligen ska vi bli fria. Men inte riktigt än. Först passar den lilla douchbagen till barn på att peka på Josefine och högljutt proklamera: "Hon där är bara suuuur hela tiden". Pappan bara ler. Som ett jävla miffo. Min mardröm är att något av mina barn skulle bete sig så. I alla fall. Persen är över och kvar sitter vi och utbyter en nästan telepatisk dialog. Båda är överens om att detta kan vara en av de värsta ungjävlarna vi varit med om. Helst skulle man ha velat skrika stick och brinn med dig för helvete. Men där går väl ändå gränsen. Tråkigt nog.

Ja, så gick det till när hela familjen, en tidig höstkväll i spetember, blev skändade av en liten flicka som inte ens har börjat lågstadiet ännu. Så konstig världen är ibland. Så himla konstig.

tisdag, september 03, 2013

Top 5 sämsta kostnader

Det finns kostnader som är roliga, kostnader som är nödvändiga, kostnader man accepterar. Och så finns det de där riktigt jävla värdelöst tråkiga kostnaderna, dels sådana jag har redan idag, men även sådana som jag vet att jag kommer att spy på när de väl drabbar mig. Vid ett eventuellt husköp kommer det helt säkert att dyka upp flera av den sorten skulle jag tro. Här är min top 5-lista över sämsta tänkbara kostnader:

5. Parkeringsböter:
Allt som oftast sitter den där förhatliga lilla gula slippen och fladdrar äckligt på vindrutan när man kommer ut till bilen. Vanligtvis är det någon liten grej i regelverket kring boendekort jag har missat eller glömt. Ett regelverk som för övrigt är så fullt med ifs och buts att man nästan blir enkonspirationsteoretiker på kuppen. Som städdagar som infaller under en viss tid på en viss dag antingen jämn eller ojämn vecka. Det står klart och tydligt vad som gäller men det där lilla städdagshelvetet har en tendens att vara helt olika från gata till gata. Man lär sig den hårda vägen. Eller den lilla bokstaven n som ibland finns bredvid områdesbeteckningen (ofta bara på en liten och till synes helt omotiverad del av en gata) och betyder att man absolut får stå där om man har boendekort, men bara efter ett visst klockslag på dagen och inte längre än till ett annat klockslag dagen därpå – i arla morgon. Såvida det inte är söndag då. För då är det kool. Det är en så förbannat tråkig utgift och enda sättet att inte bli tokig när man får de tredje 600-koronorsboten på ett par veckor är att föreställa sig att man medvetet har lyxparkerat.

4. Vaccinering
Det känns smått bisarrt att jag snart har pröjjat 4500 för ett skydd mot hepatit A och B för mig och barnen. Det började som en rejäl ekonomisk bajsmacka innan Thailandsresan. När man precis har länsat sitt bankkonto till charterkul så påminns man om risken att bli sjuk så in i helvetet om man inte bänder upp plånkan lite till. Fan jag avskyr att gå drop-in på en sådan där fancy vaccinations klinik, få en äcklig vätska injicerad i armen och sedan bli rånad av en stomatolleende tjej i vit rock (ja, till och med kassapersonalen har läkarklädsel med pennfack i bröstfickan och allt). They hit you where it hurts. Att man med 99% säkerhet inte ens behöver den vaccinationen spelar ingen roll. Vågar man chansa efter att man läst informationsbroschyren. Hepatit i olika bokstavskombinationer FFS!!

3. Reparationer
När något man gillar går sönder. Inte bortom igenkänlighet utan bara lite, men tillräckligt mycket för att prylen ska patineras med ett ovärdigt skimmer. T.ex. när glaset på en iPad spricker, men bara lite i kanten och utan att påverka vare sig sikt eller funktion på skärmen. Då infinner sig inte lugnet förrän jag lämnat in grejen på reparation. Men jag hatar reparationskostnader och därför drar jag på det, vilket gör att jag inte kan njuta av grejen fullt ut under tiden. Det stör mig hela tiden, men jag får inte tummen ur för det känns så ovärt det grisapris man kommer få betala. Kostnadernas moment 22.

2. Dränering
Nu är ju detta inte en aktuell kostnad, men jag kan känna det i hela kroppen, hur jävla tråkigt det är att smälla upp 200 papp till någon lurig grävfirma för något som inte syns. Allt man får är en fullkomligt brutalvåldtagen trädgård och förhoppningsvis slipper fukt i källaren. Alltså det man får är att man INTE får fukt. Brrr...

1. Lagfarter
Detta måste ändå vara crème dela crème bland tråkiga kostnader. Nästan så jag börjar lipa bara av att tänka på det. Du köper en bostad för en helvetes massa pengar. Skriver på kontrakt, betalar, får nycklarna, flyttar in... och får sedan betala 1,5% av köpeskillingen till ett litet gubbäckel på nåt Lantmäterikontor. Och för detta får man så nära INGENTING man kan komma skulle jag tro. Sitt namn nerplitat på ett papper i en pärm någonstans i Gävle. Det är ingen dålig peng de ska ha för fem minuters pappersarbete. Men som grädde på moset kommer kalaset att kosta ytterligare 825 kr i expeditionsavgift. Alltså de tar betalt för att ta betalt. Ungefär lika lustfyllt som att bli analfistad med krossat glas skulle jag tro. Men så smakar en portion sant ocker i statens namn.

söndag, september 01, 2013

Verbalt Sweeny Toddad

Var hos min gamla frisör igår. Var tvungen att trimma barret, akut omgående, och eftersom Sharper hade över två veckors kö var jag tvungen att plocka fram plan B. Min gamla frisör. Det är alltid lite obekvämt att gå tillbaka till en frisör om man som jag väl har börjat gå hos en annan. De blir så snarstuckna. Känner sig bedragna och sätter igång hela martyrapparaten. Man får känslan att de tycker att man är ett otroget jävla svin. Samtidigt de innerst inne verkar lite glada att man är tillbaka (vill jag tro i alla fall). Därför blir första återbesöket en nästan lite pervers tillställning där man blir slagen och smekt med samma hand medan man sitter lydigt och håller käft. För man vill inte jinxa sin klippning. Inte för att jag på riktigt tror att jag skulle riskera att bli regelrätt Sweeny Toodad. Men väl en light-version, där jag går ifrån salongen, verbalt förnedrad och med en klassisk särskole-crew-cut som krona på verket. Det är standard.

Inte nog med att jag bokade en tid tidigare i veckan som jag glömde av och därför fick ringa upp, skylla på stress, be så hemskt mycket om ursäkt och genast boka i en ny tid. Som jag i ett förvirrat tillstånd av stressdemens råkade glömma av och därför tvingades ringa ännu en gång dagen före för att dubbelkolla. De var med andra ord fett trötta på mig när jag väl sprätte in glad i hågen på lördagsförmiddagen och hivade upp en hand i en yvig men glad hälsningsgest. Ett stramt hej till svar. Inte mer, inte mindre.

Så blev det min tur. Jag berättade hur jag ville ha det. Kort på sidorna, men inte rakat, och lite längre ovanpå. Sedan bara hände det: Varför inte rakat? Du ska ha rakat. Ok, det blir bra. Men inte för långt uppe på då... så det ser syntigt ut!? Det blir nog bra ska du se. Ok, det låter bra. Du klipper dig ALDRIG så det är nog bäst så här. Hehe, ja jag får väl vara ödmjuk nu när jag varit så dålig, skämtade jag... [tystnad till svar] Heheheee.... [fortfarande tyst]. Sedan var isen bruten och vi kunde föra ett trevligt samtal om Berlin och Berghain, om min stundande Moskvaresa, Putin och ryssarnas allmänt osofta homopolitik. Om ditten. Och om datten.

Jag vaggades in i ett lugn. Började slappna av och trodde nästan att jag var förlåten. Klippningen var nästan klar och då plötsligt kom det verbala njurslaget "Håller du på att spara ut ögonbrynen eller är det ok om jag trimmar dem lite?"

HÅLLER DU PÅ ATT SPARA UT ÖGONBRYNEN, ELLER ÄR...

Fan alltså. Jag var bra spak när jag äntligen kom ut i friska luften.

torsdag, augusti 29, 2013

Lundsberg-gate

Efter att ha varit borta från allt vad bloggar, nyheter och buzz heter under en hel sommar och lite till så känns det minst sagt svårt att komma igång igen. Men så möts jag av Lundsbergs-gate och känner direkt hur den gamla gnistan växer med ett poff och beter sig som en bensinbrand.

I gammal hederlig pennalistisk anda ska de nya yngre elevkullarna skolas in under förnedrande former. Helt i linje med traditionen av kamratuppfostran och den av rektor Staffan Hörnberg sanktionerade nollningen. Så spårar det ut en aning och två elever trycks ner och blir brännmärkta med glödheta strykjärn – en handling som för tankarna till en bestraffningsmetod inom mc-världen. Det tar hus i helvete. Media bevakar och ligger på. Rektorn blir purken för att de stör honom på hans årliga ripjakt avfärdar det hela som en bagatell. Rektorjäveln får kicken, styrelsen avgår och skolinspektionen beslutar att man ska stänga ner Lundsberg. Så jävla gött!

Debatten som blossar upp är löjeväckande. Oj oj oj, kollektiv bestraffning. Buhuuu, det är så himla synd om alla ultrapriviligerade rikemansbarn som helt plötsligt står utan sin internatskola som sedan 1800-talet har fungerat som en hypergödslad drivbänk som effektivt har perverterat landets överklassyngel. De människor som sedan skyfflas ut i näringslivets toppskikt. Fräscht. Det är ju inte första gången det läcker ut skit från det lilla fascistbygget precis.

"Öhhh vadårå? Nollning är ju en tradition ju"

Vad fan är grejen egentligen? Det är väl klart att en skola bygger på en snuskgammal imperialistisk fylleidé och som vägrar städa ut sina rent sinnessjuka sadist-traditioner måste stänga. Pang, bom, borta. Visst, det blir lite trångt på landets samskolor nu, men vilken tur att det finns så många fina kommunala skolor som kan hjälpa till att fånga upp dessa olycksfåglar. Lundsbergselevernas föräldrar är besvikna på skolinspektionen. Lite väl hårt va. Och så jäkla orättvist att bestraffa alla sådär. Well, man får väl leva som man lär. Det är inte så lite lustigt att just en massa gamla Lundsbergare är så förfärade över att alla elever nu bestraffas kollektivt. Döhhhh... det har ju aldrig hänt förr innanför de där väggarna. Men det är ju inte bara barnen som bestraffas nu. Alla föräldrar som nu helt plötsligt måste ha sina odågor drällande omkring hemma, som vanligt folk, istället för prydligt vattenkammade i sina löjliga små gröna club blazers någonstans i de värmländska skogarna eller var fan det nu ligger.

söndag, augusti 18, 2013

När solen dör

Under sommaren som gått har jag börjat fundera på att köpa hus. Det är så mycket ångest kopplat till husköp att det knappast går att sammanfatta i ett inlägg. Om vi skulle få för oss att göra slag i saken så kommer det troligen att bli ett frekvent återkommande tema. Bara en sådan sak som driftkostnad kan hålla mig vaken om natten. För att inte tala om svindyra takomläggningar, dräneringsarbeten och helvetets alla kval. Ingenting verkar hålla särskilt länge nu för tiden.

Sedan läste jag just på ett rymdforum att solen långsamt håller på att förbruka bränslet i sitt inre och kommer att slockna om ett tag. Förvisso rör det sig om 5-6 miljarder år. Men ändå. Så jävla stressande. Att till och med solen har ett bäst-före-datum.

tisdag, augusti 06, 2013

Paritet

Den 1:e mars sköts en 45-årig kvinna till döds av sitt ex i Högsbo. Igår dömdes mannen till 17 års fängelse.

Kollade just på en klipp där mannens försvarsadvokat Peter Nolby får svara på GT-journalistens Therese Aronssons frågor rörande domen. Jag fattar att han inte kan säga vad han egentligen tycker. Att aset borde få känna på hur det är att bryta sten med tänderna i ett Sibiriskt arbetsläger resten av sitt patetiska lilla skitliv. Minst. Och fan vad glad jag är att jag inte har hans jobb.

TA: Det kom en dom idag på 17 års fängelse för din klient. Hur ställer du dig till det?
PN: Ja min uppfattning är väl att domen ligger i överkant, att den är lite väl hård.
TA: Varför då?
PN: Därför att... eh... omständigheterna runt det hela är naturligtvis [PAUS] bes... mycket besvärande för min huvudman, men ändå inte riktigt i den paritet menar jag, att 17, att det ska motsvara 17 års fängelse.
TA: Vad skulle göra att den borde vara lägre enligt dig?
PN: Ja det är ju omständigheterna runt det hela, det finns ju delar som man ska se till förmildrande och delar man ska se till försvårande, och jag tycker inte att de försvårande delarna har vägt över i den omfattningen att man ska döma ut en så sträng påföljd.

Mannen hade bland annat anlitat en privatdetektiv, placerat en gps-sändare på hennes bil och använt en app för att kontrollera vilka hon pratat med på telefon. Det var så han visste var hon höll hus där han satt den med ett avsågat hagelgevär utanför Kvinnan den 1:e mars, i väntan på att hon skulle gå till jobbet, för att då gå fram till henne och först sätta en hagelsvärm i ryggen på henne och när hon fallit till backen och sedan gå fram och skjuta henne med ytterligare ett skott rakt i ansiktet.

Vad finns det möjligtvis för förmildrande i det fallet? Vad gör att 17 år inte är i paritet med brottet? Kan det bli mer överlagt än så?