söndag, november 11, 2012

En faders klagan

Just nu genomgår jag och Josefine en extrem psykträning här hemma. Det är en ynnest att ha Tintin som kursledare eftersom hon har gått in i en närmast militant del av kan-själv-fasen och således är ytterst kompetent i ämnet. Jag känner hur min mentala styrka långsamt tar form, likt en skulptur som knackas ut bit för bit ur ett block granit. När det här är över kommer jag med största sannolikhet vara en tuff kaka och hårdför jävel. En tuff match till och med för människor som jobbar 9-5 med att knäcka människor, typ Guantanamopersonal och sådana där agenter som kan stirra ihjäl getter.

Jag vågar påstå att jag redan är mer härdad än ALLA människor utan barn. Jag vet att detta är information som lätt skulle kunna uppfattas som lätt provocerande av människor utan barn. Men det går ju inte att blunda för sanningen. Alla som skaffar barn kan vittna om att föräldraskapet per automatik garanterar en ganska gedigen grundutbildning i tålamod som under åren sedan växlas upp med en massa obligatoriska påbyggnadskurser (utvecklingsfaser). Den ena mer uthållighetsprövande än den andra och just nu maxar vi kan man säga.

Flera gånger varje dag uppstår situationer som är så kraftfullt intensiva att jag tror att min hjärna ska riskera att kollapsa i någon form av slaganfall. Värst är det i stressiga situationer som ofta råkar sammanfalla med hämtning och/eller lämning på dagis. Då trappas trycket i hjärnan upp något overkligt mycket och jag föreställer mig att det är som att bli fasttejpad i NASA:s g-kraftstestare på full speed.

I alla fall så kan ett kurstillfälle (hämtning) se ut som i fredags:

Jag anländer lätt stressad till dagis strax innan stängning. Tintin är på asbra humör och vi börjar friktionsfritt ta på henne ytterkläderna. Men eftersom jag vet att det är lite som att hantera en dunk nitroglycerin vid den här tiden på dagen så beter jag mig överpedagogiskt och hurtfriskt så till den milda grad att jag misstänker att personalen måste råhata mig. Allt får ta sin tid. Och det gör det. Jag beter mig som ett helt curlinglag och utbrister ett überentusiastiskt "sådärja", efter varje litet moment. "koftan på...(eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!", "och jackan på... (eoner av tid) SÅ-DÄR-JA!". Sedan när det är dags att ta på stövlarna kommer Tintin på att vänta nu lite det här kan ju själv. På en tusendels sekund har barnet med solskenshumöret växlat karaktär och bytt ut all harmoni mot en scen av brutalt missnöje och påbörjat en motorvägsfärd mot totalt jävla kaos. Av med jackan. Av med koftan. Knapp. För. Knapp. Sedan börjas det om och jag kan se i dagislärarens ögon och på hennes stela leende att hon undrar vad i helvete vi håller på med. Men det är fredag och terrorbalansen hänger på en skör tråd. Gör jag ett fel nu så bryter helvetet lös och kulminerar i en skrikfest som riskerar att ödelägga resten av kvällen, så med all respekt – det får ta sin tid. 

Med stor koncentration och en närmast hitlersk beslutsamhet börjar Tintin ta på sig koftan igen samtidigt som hon med en kraftigt utskjutande surläpp markerar att jag gör rätt i att hålla mig jävligt passiv nu. Hela tiden gnyr hon lite lätt och trots att det kliar i fingrarna att snabba upp tempot genom att assistera henne så håller jag mina fingrar undan. Efter många om och men är hon klar med koftan. Dags för jackan. Efter att ha försökt en lång stund ber hon mig till slut att hjälpa till med dragkedjan, ett erbjudande jag blixtsnabbt nappar på och utan att tänka mig för knäpper hela. Det var fel av mig. Det borde jag vetat. Tintin ville givetvis bara ha hjälp med det allra första momentet att sätta ihop dragkedjan. Att dra upp den vill hon GIVETVIS själv göra. Nu är allt förstört. Bara att börja om. Från början. Jag rekapitulerar och låter henne ta av jackan och hänga upp den på sin krok. Koftan ska också av. Inget jävla hafsjobb här inte. Ska det göras ska det göras på riktigt.

Kofta på. Jacka på. Stövlar på. I sakta mak. Äntligen första momentet klart. Dags att ta på mössan.

Mössan åker på. Win! Sedan vill Tintin ha Uff-Uff (mjukisugglan) som sitter i hennes fack. Utan att tänka mig för plockar jag ner Uff-Uff och sätter den i händerna på Tintin. Pang. Mössan åker av och Uff-Uff ska upp i facket. Ah, det var tydligen extremviktigt att hon fick plocka ner Uff-Uff själv. Det borde jag ju ha fattat. Jag hjälper henne att sätta tillbaka Uff-Uff. Protestsången dubblar i styrka. Nu har jag gjort dubbelfel som inte kunde hålla mina klåfingrar ifrån hennes uggla vare sig på ner eller uppvägen. Nu är hela livet piss. Till slut får dagisfröken rycka in och neutralisera konflikten genom att hon sätter tillbaka Uff-Uff på sin plats. Tintin lugnar sig. Hon plockar ner Uff-Uff och jag pekar på jordgubbsmössan som ligger kvar på golvet. Tintin kommer på sig själv med att ha glömt ordningen hon ville ha så Uff-Uff åker upp i facket igen sedan tar hon på sig mössan och plockar ner Uff-Uff igen. SÅ-DÄR-JA! Dags att ta paraplyet. Fälla upp fälla ihop fälla upp fälla ihop fälla... ja ni fattar. När vi till slut kommer ut från dagis låter jag den fuktiga regnluften fylla mina lungor med några djupa inandningar. Jag känner hur veckoslutslugnet som just förintats ändå börjar gro i mig igen men det tvärdör så fort vi kommer till bilen. Paraplyet ska med in i uppfällt läge. Det går inte. Jag fäller irriterat ihop det. Tintin tittar skeptiskt på mig i en sekund innan hon formligen briserar i en skrikfest. Ett sådan fruktansvärt övergrepp. Pappa stängde plyet, pappa stängde plyet ekar det mellan husen. En sådan otrolig skitpappa.

Efter att Tintin lugnat sig och fällt upp och ner plyet ett antal gånger lägger hon till sist ner det, med visst motstånd såklart, bakom sin bilstol och börjar klättra in i bilen. Jag ser hur sätet leras ner. Allt går trögt. Tintin frustar och chostar, halkar till, börjar om, kommer inte riktigt på plats, börjar om, frustar och chostar. Jag tänker inte längre. Allt är vakuum. Jag tar ett djupt andetag och sedan sätter jag henne i stolen kopplar på bältet. Mina trummhinnor töjs ut av ljudvågen som slår mot mig. Det var INTE så här det skulle gå till enligt Tintins planer. Jag smäller igen dörren och känner en närmast extatisk njutning blixtra till inom mig när ljudmattan klipps av bildörren. Jag går långsamt långsamt runt bilen till förardörren och tänker på Louis C.K. och vilket jäva geni han är som beskrev just exakt det momentet, när man går runt bilen till förardörren, som semester. Ingenting har någonsin känts sannare.

Innan jag tar plats vid ratten passar jag på att punda tystnaden och tacka gud för att jag var så jävla briljant att jag handlade maten till kvällens middag redan igår. Hade jag behövt valla Tintin genom ett folkfyllt ICA på detta, och vetat att jag hade samma bilmoment att vänta en gång till, hade jag troligen tappat allt förstånd och försökt välta en tung hylla över mig själv i ren desperation. Eller svälja en avokado hel. Starkare än så är jag nämligen inte. Än.

Det här skulle kunna bli en roman så för att snabba upp lite byter jag tempus och sammanfattar det med att eftersom Tintins humör var ungefär lika skört som en sudansk vapenvila hann det uppstå konflikt ett par gånger till och slutligen tog det lätt femton goda minuter att komma upp i lägenheten från det att vi parkerat bilen utanför på gatan. Sedan kraschade hon i soffan och sov tungt som en spårvagnsalkis tills det var dags att nana i sängen. Så kan det vara ibland. Ganska ofta för tillfället.

Det är tur att kontrasterna är så starka för dagen efter vaknade den gladaste tjejen på jorden med ett solstrålehumör som höll i sig... tja, till efter lunch i alla fall. Då är allt förlåtet och jag tänker att hon är banne mig världens gulligaste och enklaste busfrö. Mina barn verkligen sätter guldkant på livet så jag skäms lite för att mitt tålamod är så klent. Men kärleken är total och mitt i allt det där härliga vet jag att den här trotsåldersextravaganzan dels är övergående (om än långsamt) och dels är på väg att bygga mig ett psyke som skulle kunna få Dirty Harry att bita i gräset med en blinkning. Sedan är dags för nästa kurstillfälle och jag återigen bryts ner som en menig under främlingslegionens grundträning. Så går livet på. Och det är inte så jävla dumt ändå.

32 kommentarer:

Jonas Paro sa...

Haha, ja man känner igen sig i det där inlägget. Underbart skrivet!

Anonym sa...

Down memorylane....Skrattade högt såhär på söndagskvällen. Episkt.

Johanna sa...

Det är inte alla som kan skriva en A4-lång text om en dagishämtning utan att man vill sluta läsa. Men du kan!

mikebike sa...

Jonas: haha ja jag misstänker att många gör det – och visst härdas man?

Anonym: Härligt. Det är lätt att skratta mellan episoderna :)

Johanna: tack johanna. vad glad jag blir.

Raggoparden sa...

Min yngsta (som fyllde 18 i tisdags, herregud) kryddade upp det hela med att så fort hon fick syn på mej vrålande rusa genom hela (det väldigt stora) dagiset medan hon klädde av sej ALLT och knölade in paltorna bakom element, under stolar och bord, i lekhörnor osv, för att avsluta med att naken krypa in under en (väldigt låg) soffa och gallskrika.

Vi kan väl säga att personalen tittade rätt snett på oss föräldrar.

Och det var inte mycket tröst att hon var likadan på morgnarna när vi skulle dit.

mikebike sa...

Raggoparden: haha omg, jag hoppas att ni har straffat henne för det :)

Hanna sa...

Herregud vilket roligt och träffande inlägg. Mejlar Mama tips.

niklas sa...

Tack Mike!

Det där triangelspelet i hallen på dagis alltså... två vuxna tittar på varandra förstående, föräldern hjälper sitt barn, barnet blir vansinnigt, fritidspedagogen försöker hjälpa till, medla. Men så är man tillbaka på ruta ett igen...

Som tur är, är det ett par år sen det hände mig sist, men åh vilken skärpa det är i just dessa minnen...

Fifi sa...

Åh, herregud, nu vet jag vad som väntar.
Känner förresten igen mig i den där käckheten som uppstår vid påklädning och jag bara väntar på att ungen ska få ett utbrott: "sådärja, det var strumpan, nu tar vi mössan".

mikebike sa...

hanna: haha ja gör det. kul om fler läser.

niklas: haha ja jag minns när stella hade samma period. Dock minns jag det som att hon var något mildare men det kanske trubbas av en aning.

fifi: haha ja herregud. när är det dags? du har nåt att se fram emot helt klart :)

Larsson i Majorna sa...

Bah! Du tar helt sonika ungen under armen och bär ut henne i hallen, trappan, gården och trär på kläderna. Gör det någon vecka eller tre, och sen har du brutit ner henne. Ju mer du daltar, desto mer omnipotent blir hon. Barn gillar gränser, och pappor också. Glöm bara inte hålla blodsockret uppe och baksmällan borta, så går det.

Det där med trumhinnorna har jag löst genom att helt enkelt stoppa in öronproppar under de värsta trotsperioderna. Forskning visar ju att barnskri är det mest stressande som finns, som en genetisk överlevnadsstrategi gone haywire. Det är ju mer död än liv man tänker på när de ylar loss som värst.

Jag har det så här varje dag, förutom att jag har en andra unge på ett annat ställe också, och båda måste hämtas så sent som möjligt för att vi ska hinna med de vuxna plikterna (läs: jobb).

Och ingen av dem vill någonsin gå hem. Så oavsett vem jag hämtar först, så stiger stressen genast när jag tänker på att jag kommer bli sen på det andra stället.

Fredagsmyset består av två stora glas vin till mamma och pappa bakom stängd dörr i köket, medan barnen får somna framför tvn i vardagsrummet, kan jag säga.

Arne sa...

Å vad kul skrivet, mer om Tintins trots tack! :)

Mr Elway sa...

Herregud, du är ju mer curling än Anette Norberg...

Ellet sa...

Jag som är fullständigt (eller ja, jag har ju umgåtts med mina systrars barn) olärd i barnvetenskap känner att det kanske är lite som jag brukar säga, att jag skulle kunna göra lumpen bara för att lära mig att sova varsomhelst.

Det här med att skaffa barn är kanske för att man ska lära sig att ha tålamod på ett sätt man inte gör annars.
Förövrigt så verkar barnagrejen inte så jätteupphetsande för en person som inte upplever någon särskild kärlek i krigen.

Anonym sa...

Kan trösta dej att tid för hämnd kommer när 18-åringen ligger bakfull på söndag förmiddag och du drar in i sovrummet med den nyinköpta cymbalen (väl utvalda kastrullock funkar också) och vrålar GOMORRRRON GOMORRRRONN!!

Anonym sa...

HAHAHAHAHAHA; jag var tvungen att ta paus från inlägget för jag skrattade så jag höll på att börja kräkas. Snacka om igenkänningsfaktor på min 2-åring!!!Heeelt underbart att inse att jag inte är ensam!!!

Tessan sa...

Helt underbart skrivet!Är ensamstående med min 3-åriga son och exakt så här känner jag oxå ibland :)

Dorotea Pettersson sa...

Suck och åter suck. Lillkillen är inte riktigt lika illa men känner absolut igen mig. Stella var lugnare men henne bar jag ut från dagis när hon betedde sig så. Henne under ena armen och kläderna under den andra. Det var mest jag som hämtade så kanske det är därför som minnet är mildare.

mikebike sa...

Larsson i Majorna: Men ibland är det inte värt att ta fajten. Inte på fredagar.

Arne: haha ja det finns en del att gräva ur.

Elway: Jag det kan tyckas vara det men alternativet är sämre.

Anonym: haha jag har rätt svårt att finna tröst i det. jag förlåter alldeles för snabbt.

Anonym: åh detsamma. mycket skönt att få bekräftat att vi är flera som lider.

Tessan: skönt att höra. klen tröst, men vi kommer gå starka ur det här.

Dorotea: Jag gör inte det en fredag. Fredagar är heliga.

Bubbel sa...

Javisst är det härligt med de små liven!!;)

Hanna sa...

Haha, alldeles för hög igenkänningsfaktor i det här inlägget! Vet inte om jag skall skratta eller gråta.. :)

Anonym sa...

Herre...jävlar

adde sa...

Du är helt fenomenal på att förmedla bilder, Mike! Det här var det roligaste jag läst på länge, trots stressen jag faktiskt kände av. :)

Jag känner mig lite lättad över att ha den där tiden bakom mig, utan att ha hamnat på ett sånt där ställe med väääldigt långärmade tröjor.

z sa...

Ett barn. Och bil att skyffla in det i. Flådigt. Släpa hem dem över hela stadsdelen är en lott jag inte önskar dig.

Wagner sa...

Var tvungen att googla "spårvagnsalkis" och se vad som dök upp. http://bloggfrossa.blogspot.se/2009/03/fyraarstrots-kontra-vattentortyr.html

Jennie sa...

Åh herregud, jag skrattade så tårarna rann!
Jag har precis en "sån där" jag med. Och en femåring och en ettåring också, som har helt egna faser. På samma gång liksom.
Det är inte utan att jag ibland hellre skulle skjuta mig själv i huvudet på fläcken.
Och då är det tur att man vet att det går över.
Någon gång.

mikebike sa...

Bubbel: alldeles alldeles underbart

Hanna: haha!

Adde: tack adde: ja och tänk vad härdad du blivit.

z: du det där har jag redan gjort en gång.

wagner; hahaha fan vad roligt. det hade jag helt glömt. du ser. ibland tror jag att ni som läser här har bättre koll på mig än jag själv.

jennie: haha javisst är dety så. vi får tacka för att vi har så restriktiva vapenlagar. annars hade min kanske käkat bly vid det här laget :)

Ida i QC sa...

Alltså PRECIS så är det för mig också - jag tänker på Louis CK varenda jävla gång jag äntligen lyckas spänna fast en skrikande unge i baksätet, smälla igen dörren och gå runt till min plats. Och jag har TRE stycken mellan 3 månader och fem år! Alltid är det någon som chostar i baksätet.

Varenda gång dyker CK upp i huvudet på mig. Och i fem års tid nu, typ en gång om dagen minst. Det måste vara ett av historiens mest lyckade stå-uppstory. Så underbart att läsa ditt inlägg och bara börja storflina när du skriver att du gör samma sak. Och säkert många föräldrar med oss!

Anonym sa...

Haha, det var en kul läsning så här innan läggdags :) Har 4 barn, 7 år, 5 år, 4 år och 1 år, kan meddela att jag känner sååååå igen mig. Värst är vår 4-åring, han e precis likadan! Skönt att höra att det finns fler, är alltid en liten tröst.

Kämpa på :)

/Jill

Anonym sa...

hahahhahahah

Larsson - jag håller med!

Fast det kanske är för jag också är från Majorna... :-)

Anonym sa...

oj vad jag skrattade och kände igen mig. ibland är dom världens jobbigaste ungar och ibland finns det inget bättre!

Anonym sa...

Tack
Fantastisk läsning, själv matar jag in Peter LeMarc's "Jag ska gå hel ur det här" efter 3:e ronden med min lilla pärla....
Må gott
// Patrik