torsdag, februari 23, 2012

Limp Bizkit-killen

Igår hamnade jag för andra gången på kort tid, bredvid en kille med jävligt dålig uppsyn, när jag skulle åka hem. Vagnen stod på hållplatsen och jag kom springande över grönsakstorget. Precis när dörrarna slog igen kom jag fram. Jag tryckte på öppnaknappen med en häftig frekvens, och tro det eller ej men dörrarna öppnades. Det händer banne mig inte var dag.

Vagnen var fullpackad. Det luktade fuktiga ytterkläder och tusen sorters andedräkt. Alla platser var såklart upptagna. Alla utom en. Det brukar båda illa, för är en plats ledig så brukar det vanligen innebära att det är nåt fiskigt med den platsen. Antingen att man kommer få dela säte med ett nötjobb eller att någon helt enkelt har pissat ner sig på det lediga sätet. Den här gången var det ingen missbrukartyp som gjorde att folk föredrog att hänga i klasar som på ett apberg, i mittgångarna hellre än att ta sista sittplatsen. Det var en Limp Bizkit-kille.

Limp Bizkit-killar är lite av böfatyper med grova läderjackor, ospec. nu metal-luvtröjor, spejsad ansiktsbehåring, mohawkfrippor, tribaltatueringar, fräna ringar och annat bös lite här och där. Dessutom verkar de alltid ut att lågprioritera sin personliga hygien. Jag tänker mig att de är den typen som snyter sig i handen.

I alla fall. Jag såg platsen. Jag såg Limp Bizkit-killen och vice versa. Han var köttig och bredde ut sitt fylliga cargobyxbeklädda lår en lång bit in på det lediga sätet. Jag tänkte att jag chansar och äntrade platsen. Den sociala kodexen säger ju, att även om man demonstrativt visar avståndstagande mot opåkallade sätesgrannar, så makar man på sitt flobb OM någon svennebanan mot förmodan skulle visa intresse att inmuta platsen. Det gjorde inte Limp Bizkit-killen. Jag nickade för att ytterligare tydliggöra min intresseanmälan. Jag arbetade med honom. Men han bara sirrade uttryckslöst mot mig, med ett kilo vanprydande anisktspiercing, och ett stycke skabbigt "fittskägg". Som om han inte fattade. Fast han fattade.


Jag kände hur det blixtrade till någonstans långt inne i skallen på mig. En sån jävla skithög, tänkte jag. Han gjorde verkligen ingen ansats till att frigöra lite plats. De flesta hade fattat vinken och skitit i platsen. Jag fattade vinken men kände att jag bara måste utkräva den där jävla platsen. Jag vägrade att låta mig förnedras och tvingas lomma iväg som Ior. Så jag tog platsen med våld.

Jag klev fram och satte mig resolut ner på den lilla sätesyta som blottades bredvid hans feta ben. Tänkte att då MÅSTE han flytta sig lite. Men icke. Jag liksom hamnade på sned och fick kila mig in på sätet, vilket resulterade i att jag fastnade i spännläge. Han gav inte med sig. Jag stirrade på honom men fick ingen reaktion. Jag var en lus i hans ögon. Och han var ett stort jävla Limp Bizkit-svin i mina. Lite som Helan och Halvan fast utan vänskapen. Men jag gav mig inte. Jag började pressa tillbaka och det måste ha sett helt jävla stört ut. Men jag brydde mig inte. Jag kände mig som en trotsig treåring och det hela dränerade min energi. Det vara som statisk träning. Lite som att ligga i "plankan". Jag fick till och med mjölksyra.

Till slut, efter att vi kört vår tysta stand-off på en sträcka av tre hållplatser släppte trycket. Den jäveln gav med sig. Jag sneglade på honom men han rörde fortfarande inte en min. Men det sket jag i. Jag hade vunnit. Han visste det. Och jag visste att att han visste det. David mot Goliat.

Ibland är det värt att ta fighten.

22 kommentarer:

C4 sa...

Kombinationen Göteborg och Limp Bizkit-kille ger mig av oklar anledning en top-of-mind-förnimmelse av sångaren i Sveriges kanske sämsta band någonsin; Lok.

Snälla, titta på den här bilden:
http://cdn.stureplan.se/imagereportage/37592/standard/Martin%20Westerstrand.jpg

Nog fan visualiserar bilden denna historia på ett närmast fulländat sätt?

mikebike sa...

C4: Mohahahhaa fan det är ju nästan spot on.

Mic sa...

Stolt över dig!

Klara sa...

Åh, de där striderna alltså, jag känner igen det alltför väl. Grattis! Det känns betryggande att fler än jag tar fighten.

XXX sa...

Att du lyckades avhålla dig ifrån att döda...Jo, det hade väl jag också lyckats med....men lusten att döda hade varit mycket, mycket stor.
Och jag sitter här och fantiserar över den rubriken....
"Klimakteriekossa dödade ung man på spårvagn" och hur hylllad jag skulle bli av andra s.k. klimakteriekossor och även av vältaliga ynglingar som du uppenbarligen....Och där nånstans hade jag en hel räcka artiklar klara....Intervjuer med befolkningen....intervjuer med mig i förklädnad...Stoppa mig....så.

Bunt ihop och slå ihjäl dem bara.

Daniel sa...

Hahaha, underbart beskrivet. Visst har man varit i den situationen med ett spån som vill äga iaf något om än en extra plats i en spårvagn...

Jag var i exakt samma situation en gång och killen gav med sig tillslut. Och jag tror att han tillslut tyckte det var lite obehagligt att sitta å skava lår mot varandra... Jag log småbelåtet.

Spader Ess sa...

Lite samma med alla puckon som envisas med att ställa väskan på ett säte fast det är trångt om plats.

Det är så gott som alltid värt att ta fighten. Fler borde göra det, så att folk får den uppfostran dom så tydligt saknar hemifrån.

Herr Banan sa...

Igenkänningsfaktorn är hög. Hatet likaså.

Jag har märkt att det, med fördel, också går att fejka någon slags orgasm vid dessa tillfällen.

Möjligen är din approach bättre på en spårvagn. Men i bio-mörkret Mike, när man slåss om armstödet. Då blir en fejkad-orgasm kraftullare och mer mystisk på något vis.

Snabbare, starkare, snyggare sa...

Bara meningen "Det luktade fuktiga ytterkläder och tusen sorters andedräkt" får mig att tycka att alla mil som jag trampat genom snö, blåst, kyla, snöblandat regn etc (cykelpendlar till jobbet) den här vintern kanske inte är så farliga ändå... jämförelsevis. ;)

Där har du ju förresten åtminstone EN fördel med om du skulle bli tjock: att du kan "böfa tillbaka" på spårvagnen!

SE sa...

Fördelen med att knyta näven i fickan 99 gånger av 100. Den där hundrade gången är orgasmisk.

Morran sa...

Haha fyfan. Vinst!! Måste kännas så bra. Du får tänka på det tillfället nästa gång du råkar ut för en Limp Bizkit-kille.

David sa...

Men vad är det här för kille undrar jag då?
http://i.imgur.com/XclqM.jpg

Dialoggerskan K sa...

Känner så väldigt väl igen det. I allmänhet är det ju killar som måste sitta så in i helvete bredbent och som tjej vill jag sällan komma i kroppskontakt med sådana, så jag sitter där på kanten. Försöker hävda min rätt, men på ett jäkligt mesigt sätt.

Chrille sa...

En polare råkade ut för en sån snubbe då vi gick i gymnasiet. Efter att ha trängts 5 minuter så lutar sig bizkitsnubben med fejjan över polarns lår, och låter en fyllig snorloska droppa från käften ner på ena låret... Oförglömlig finskstämning som påföljd.. ;)

Anna sa...

http://machoikollektivtrafiken.se/

Anonym sa...

Pratar ni inte med varandra i Götet?

Hissmannen sa...

Vardagshjälten slår till! Underbart..

Robbelibobban sa...

En blick kan säga mer än tusen ord, men i det här fallet kanske orden hjälpt bättre? Typ, skulle du kunna flytta på ditt ben lite? Vem vet, killen kanske inte förstod dina blickar :)

Anonym sa...

Amerikanskt inrikesflyg säger jag bara. Om man har ångest när man hamnar brevid en vanlig feter svensk på malmö aviation eller sas så är det ett intet jämfört med att åka cheap-skate inrikes i usa! en 250 kilos blob av endera könet som stånkar som om livet snart är kvitterat, svetten glänser på det gråbleka ansiktet och svettringarna sprids över mumun. då kan du pressa så hårt du vill mikeyboy, men du kommer att förlora! been there-done that/Mvh Exilväschötten

Dano sa...

Där satt den mikebike. Både inlägget och handlingen. Puss på dig. :)

P.S. Sångaren i LOK borde för övrigt rullas i tjära och fjädrar (tänkte skriva örfilas först, men den saken lär hans farsa ha tagit hand om med råge). D.S.

Tricky sa...

Från att ha varit lika svensk och tyst hatande som de flesta andra har jag på senare år plötsligt och tydligen blivit en jävla bitterfitta som inte alltför sällan kan höra mig själv, som i ngn slags utanför-kroppen-upplevelse, (på vagnen) högt och tydligt säga saker som:
"Om ni bara VÄNLIGEN kan låta oss gå av INNAN ni går på, så lovar jag att detta kommer gå rätt mkt smidigare" eller "OK, istället för att vi alla står här som en skock boskap och trängs vid dörrarna kanske vi kan sprida ut oss lite i gångarna där det finns PLATS"

Detta brukar bemötas med tomma blickar och efter typ 3 tiondelssekunder fortsätter folk som förr.

En vacker dag kommer jag få ett bryt och, till synes oprovocerad, börja slå på ngn m min väska/ett paraply/en metro samtidit som jag skriker: HÄNSYN, ERA DUMJÄVLAR! HÄNSYN, HÄNSYN, HÄNSYN...

finadamen sa...

Det är skönt att sitta själv. Brukade göra så när ja åkte buss förut; satte mig på säter längst ut om jag såg att det fanns andra lediga platser för folk att sitta på. Men är det fullt ja då är det ju bara å flytta på sig.
Och om jag ibland satt på "innersätet" så brukade jag ha väskan legnas i säter bredvid och flyttade bara på den om någon FRÅGADE. "kan jag sitta här" det hör till artighet. Och inte bara dunsa ner i sätet. Och om personen inte frågade. Ja då Vade bara å sätta in musiken i öra å blunda, frågar inte personen, så kan den ge fan i å sitta bredvid mig. Så är det! Lär er å va artiga så får ni garanterat en sittplats.