EMD – nu räcker det!

Det har tagit mig över en vecka att smälta EMD:s senaste övergrepp.

Det finns inte en skämskudde som är stor nog att mota bort den våg av pinsamhet jag känner när jag ser de tre pojkarna stå och helt skamlöst slakta Coolios Gangsta's Paradise. Det är så fel på så många sätt att det inte ens är lönt att nämna ett exempel. Inte ens deras riktiga die hard fans kan ju tycka att detta var ett särskilt lyckat grepp. EMD-pojkarna måste ju rimligtvis ha blivit tvingade av nån Peter Swartling-typ på skivbolaget tänker jag. Jag vägrar tro att de kan ha så äckligt dålig självkännedom att de seriöst känner sig helt bekväma med att stå med sina fjortisuppkåtarblickar riktade rätt in i de svenska morgonsofforna och sjunga: "We've been spending most our lives, Living in a gangsta's paradise". Uddevalla, Västerås och Södermalm kan aldrig bli Compton. Inte ens med synkroniserad attackhjälp i positivt tänkande från Kay Pollack och Mia Törnblom.

Jag skiter i Coolio, jag är inte ens särskilt förtjust i låten, ändå växer ett synnerligen obehagligt täcke av styv gåshud fram över mina armar när jag hör hur de riktigt lever sig in i "I really hate to trip, but I gotta Loc, as they croak I see myself in the pistol smoke". Det går inte ihop. Vissa saker ska man bara låta bli. En av sakerna är att försöka göra en seriös cover en av gangstarapens första riktigt stora kassasuccéer. Särskilt när med tanke på att EMD inte ens känns hälften så mycket gangsta som Malou von Sivers trosskydd.

Ska jag vara helt uppriktig så har jag faktiskt slutat störa mig på dem. Helt uppriktigt. Jag tycker synd om dem. På samma sätt som man tycker synd om ett barn som far illa. Jag skulle vilja sätta landets mest hårdnackade socialkärring på att tvångsomhänderta dem och omplacera dem från missförhållandena hos Sony BMG till Gullan Bornemarks mysiga lilla hemmastudio.

Man kan hata EMD för att de är så vidrigt gränslösa och tror att man kan flina bort vilka brott som helst med ett lagom skevt leende. Men det här med Gangsta's Paradise kan inte vara deras fel. Jag har svårt att tro att Danny sparkade in dörren hos skivbolagsdirektören en dag och krävde att få gagga upp Coolio och trycka på honom i stjärten. Så stora är de inte. Någon annan måste ha gett tummen upp och tutat i den stora tutan. Låtit det hända. Det kan vi ju ändå inte lasta de livegna gossarna för. Men det är viktigt att den personen stoppas och det nu. Låter man en individ med sådan fruktansvärd fingertoppskänsla härja fritt, kan vi mycket väl få se Sture Bergwall ersätta den mindre lyckade av Al Fakir-bröderna i Bolibompa snart. Eller varför inte låta Jockiboi (han den riktigt efterblivne i Kungarna av Tylösand) bli hedersmedlem i Mensa.